Victoria Dyring

Dyring2

Cirkuskonster, fallskärmshopp eller kvantfysik.

Victoria Dyring är inte rädd för något.

Inte ens ett tappat löshår inför Sveriges kronprinsessa kan rubba hennes lugn.

Möt programledaren som är lika populär bland tioåringar som Nobelpristagare.

På fint språk kallas det ”post production syndrome”. På ren svenska säger vi att luften gått ur oss. Eller som Victoria Dyring väljer att beskriva sitt sinnestillstånd för stunden:

— Det börjar med en pyspunka. Sakta sipprar luften ut tills man är helt platt. Nu känns det bara tomt och dagen efter.

Två dagar tidigare har hon ensam lotsat en skock nerviga barn igenom juniorernas svar på schlagerfestivalen. Den tilltänkte manlige programledarhalvan råkade olyckligt nog få en järnstång i huvudet under repetitionerna och blev sängliggande i hjärnskakning. Victoria fick hastigt och olustigt rådda rubbet på egen hand. Men hon klarar sånt. Hon är cool i alla lägen.

Även när det handlar om att ge sig ut och flyga i linor över publiken och klänga i tygstycken under avancerade akrobatiska konster. En enveten träningsvärk i fingrarna och den där väldiga tomheten efter ett avslutat jättejobb är de enda märkbara sviterna så här lite i efterhand.

— Ingen vinner på att jag blir hysterisk. Inte jag och absolut inte 19 nervösa barn. Jag ser inget alternativ till att behålla lugnet. Det löser sig alltid. Det är ju rätt sällan som jorden faktiskt går under.

Det är en synnerligen samlad 30-åring (om än med ömmande fingrar) som smugit sig in i våra tv-apparater. En sorts kvinnlig Anders Lundin, säger någon. Lika avspänd, varm och rolig. Glad, intelligent, ambitiös, seriös och positiv – med ”rätt lång stubin”.

Närhelst en gala, ett jubileum eller ett evenemang behöver en värdinna som råkar veta att Archimedes inte är ett klädmärke ringer man Victoria. Hon har blivit något av en symbol för att unga, snygga tjejer faktiskt kan vara utrustade med en fullt fungerande hjärna också. En slags folkhemmets kängspark på uppumpade dokudrottningar.

För Victoria Dyring slår underifrån. Hon är den lilla publikens hjältinna. I fyra år var hon programledare för det hyllade barnprogrammet ”Hjärnkontoret”. Därefter bytte hon till ”Vi i femman” – en institution inom barnunderhållning. Det är 31 år sedan den legendariska frågesporten började sändas i tv och 41 år sedan radiodebuten. Historiens vingslag fladdrar för fullt, men under alla dessa år hade aldrig någon tidigare kommit på tanken med en kvinnlig programledare.

— ”Det bara måste jag göra”, kände jag när jag blev tillfrågad.

För kunskap är viktigt. Liksom kvinnliga förebilder. Det gäller att visa att även tjejer får vara smarta och ha kul på vägen. Vi börjar prata om damfotbollens framgångar som exempel. Hur viktigt det är att det finns idoler att hänga upp drömmarna på, vare sig det handlar om VM-medaljer eller Nobelpris.

— Det måste finnas någon som föder viljan hos de yngre. Det finns gott om föräldrar som applåderar intressen, men viktigast är vad barnen själva vill.

För ett år sedan belönades hon med Gunilla Ahréns Ruter Dam jubileumspris med motiveringen: ”Victoria Dyrings nyfikenhet och experimentlusta väcker intresse för naturvetenskap och teknik hos många unga flickor”.

Själv hade hon sin egen syster som tyngsta förebild.

— Hon hade en bisarr vilja och coolness som jag imponerades av redan som väldigt liten. Hon vågade också satsa på det hon själv ville. I dag är hon partikelfysiker och en av de klokaste personer jag känner.

Uppvuxen i Uppsala i ett hem med två vetenskapsjournalister till föräldrar, varav den ena dessutom var fysiker i botten, tyckte emellertid Victoria att det kunde behövas lite annan diet än naturvetenskap vid middagsbordet. Hon började studera teater, och blev snabbt ett fan.

— Bra teater är det häftigaste som finns. Jag blir lika sugen varje gång jag går på teater. Scenen är något väldigt speciellt.

Men en universitetskurs i något så seriöst som ”Miljö och naturresurser i samhällsplaneringen” lockade lika mycket. Och där någonstans uppstod det unika programledarämnet. Blond och smart. Regissör och vetenskapskvinna. Skådespelartalang och vetgirig.

Ett specialarbete i gymnasiet hade tidigt fört henne till tv-huset i Stockholm och barnprogrammet ”Bullens” redaktion. Hon skrev om programmet och insåg, måhända en smula naivt, att hon just funnit ”världens bästa ställe att jobba på”. Men producenten var godhjärtad och sorterade in den ambitiösa studiebesökaren i sitt mentala kartotek. Kontakten hölls vid liv och när Victoria senare utbildat sig både på universitetet och på teaterskolor personifierade hon den perfekta mixen för ett program som ”Hjärnkontoret”. Hon var tjejen de inte ens visste att de letade efter.

Dessutom brann hon för barnens rättigheter. Och den brasan glöder ännu. Är det något som kan få denna Dyring att bli förbaskad så är det när barn blir skrattade åt – på vuxnas villkor. Hon gör sitt allt för att barnen inte ska drabbas av prestigekamp och kunskapsångest när de pressar fram sitt bästa. Och hon vet, av egen erfarenhet, att det kan vara minst lika svårt att intervjua en tioåring som en kronprinsessa.

— Det är egentligen ännu svårare, för man vet aldrig vad en tioåring ska svara. Kronprinsessan Victoria är mer förberedd. Dessutom är hon väldig klok och medveten.

Victoria fick äran att intervjua sin namne på Stockholms Stadion inför en jättepublik i samband med stadens 750-års jubileum. Det höll på att ta en ände med förskräckelse när tre minuters paus för klädbyte utan förvarning krympte till 40 sekunder.

— Där stod jag mitt i ett byte, med hela löshåret borta, och hörde mig själv säga: ”Det är ju jag nu!” utan att fatta att ljudet nådde ut till hela publiken. Någon tryckte i en hårnål och jag rusade upp på scenen och sprang förbi kronprinsessan, som såg ganska road ut. Men det gick, det med.

Jorden går rätt sällan under, som sagt. Nu är Victoria Dyring alls ingen duvunge när det gäller kungligheter. Nästa stora programpunkt är att bevaka Nobelfesten, ett uppdrag hon redan haft och lärt sig ett och annat av.

— Det är ett imponerande mastodontprojekt som håller på i fem timmar. Att rapportera från en av världens mest kända middagar är en skaplig utmaning. På 100-årsjubileet var alla levande pristagare inbjudna. Det var lite häftigt att vara i samma rum som denna samling snillen.

— Men det blir inga stilettklackar och inget släp på kjolen i år. Det kan jag säga. Man måste lubba fram och tillbaka och rätt som det är sitter man fast för att någon står på ens klänning. Jag får nog ha gympaskor den här gången.

Hon ler sitt lätt sneda, alldeles egna leende där tänderna står lite som de vill, och håller upp en Converseklädd fot. Kappan går i arméstil och naglarna är målade i en buteljgrön metallicnyans. En späd men tuff tjej med stjärnögon, som inte räds vare sig Blå hallen eller höga hastigheter. Snygga bilar är det bästa hon vet.

Tills ganska nyligen var hon stolt ägarinna av en Pontiac Firebird TransAm  –89.

— Den var vansinnigt rolig att köra, men hopplöst opraktisk att ha i stan när man inte har något garage. Till slut föreslog min man att vi skulle sälja den. Han är den mer förnuftiga av oss…

Välhållna amerikanare är nummer ett ”men en Alfa Spider från –70 är aldrig fel”. Som liten drömde Victoria om att bli lastbilschaufför.

— Tänk att se världen från en lastbilshytt! Man sitter högt, har stor ratt (gärna med kula) och kan åka runt och käka snabbmat. Då är man verkligen vägarnas härskare.

Nu hade televisionen andra planer för denna tänkande fartdåre. Men fortfarande älskar hon att köra bil, och allt som får det att ila i magtrakten. Skidor, båtar, cirkuskonster eller varför inte ett fallskärmshopp?

— Vi fick ett fallskärmshopp i bröllopspresent. Jag sände det i tv och pratade under tiden. Tur var väl det, för då gick det ju inte att backa ur – trots att varenda cell i kroppen skrek i protest. Men visst var det härligt att flyga.

Hemma i lägenheten finns ett skrymsle som går under namnet ”Äventyrsgarderoben”. Där trängs pojk- och flickdrömmar av det mer aktiva slaget. Alltifrån dykartuber till klätterutrustning. Om andan skulle falla på. Och så världens snyggaste saxofon. Trots att ägarinnan själv inte kan spela en ton.

— En dag ska jag lära mig. Så är det bara.

Tills vidare får den konstnärliga ådran andra utlopp. Efter nyår sänds fem avsnitt av Victorias egen teaterproduktion ”Kalle på krogen”. En serie som hon både skrivit och regisserat själv.

I fem korta episoder möter vi Kalle som växer upp med sin ensamstående pappa på en italiensk restaurang. Idén har Victoria hämtat från sin egen pappas bakgrund. Han är uppvuxen på krog i Göteborg tillsammans med sin mamma.

— Men jag vet egentligen inte så mycket om det där. Jag har svårt att se min pappa framför mig springa omkring bland grytorna i Göteborg. Men tanken har alltid fascinerat mig.

Målet med tv-serien har varit att visa ett varmt förhållande mellan en pappa och en son, samtidigt att erbjuda humor för de allra minsta tittarna. Pappan spelas av Ola Rapace och Kalle av 8-årige Joel Lützow.

— De är helt suveräna båda två och har gjort regiarbetet lätt för mig. Skrivandet var något nytt, men jag har fått mycket hjälp och stöd av folk omkring mig.

Inspirationen till den italienska matmiljön kom däremot av sig själv. Victorias föräldrar bodde i Italien på 60-talet och familjen har aldrig släppt kontakten. Hon åker fortfarande dit så ofta hon hinner och kan inte föreställa sig ett liv utan espresso och parmesan.

Det är utanför Sveriges gränser som nästa dröm börjar. Att ta en paus från det invanda svenska och få ett annat perspektiv. Ett besök i världens näst fattigaste land, Niger, fick tankarna i rubbning. Uppgiften var att presentera en dramadokumentär, men mötet med svälten i Sahara blev omskakande.

— De intrycken sitter fastetsade. Det känns att se barn tigga om vatten. Där är medellivslängden 40 år. Många är totalt omedvetna om att det finns en värld där folk kan leva tills de blir 100. Samtidigt kunde vi mötas i samma humor, trots att vi inte förstod varandra. Det är väldigt bra att träffa människor från andra verkligheter.

Precis som det är nyttigt att försöka se världen med ett barns ögon. Det är där en av Victoria Dyrings största styrkor ligger.

— Allt handlar om respekt och ansvar. Det görs mycket bra underhållning för barn. Men också mycket skräp, anser hon.

— Det finns trots allt en tv centralt placerad i väldigt många hem, och tv påverkar barn så skrämmande mycket. Då vill det till att man tar hand om det ansvaret på ett bra sätt. Med humor, allvar, eftertänksamhet och kunskap kan man komma långt.

Fråga bara Victoria Dyring. I december fyller hon 31 år. Hon har redan morgondagens tv-tittare på sin sida. Det är en rätt hyfsad början.

Dyring5

Namn: Sonja Victoria Dyring

Ålder: 30

Yrke: Programledare och producent

Familj: En man

Drömbil: Corvette Stingray

Kör: Toyota Celica (suck)

Ser på tv: Mycket – Grynets show, Parlamentet, Six Feet Under, Vita huset, Allram Eest, Tusenbröder, Myror i brallan

Lyssnade senast på: Miles Davis

Skrattar: Ofta

Gråter: Lika ofta, avskyr avsked


Annonser
%d bloggare gillar detta: