Torsk

torsk

Det är skillnad på torsk och torsk.

Både när det handlar om kvalité och ekologi.

Vi drog på fisketur i Barents hav och fick prima KRAV-märkt torsk på kroken.

Vid världens ände simmar torsk som tål att ätas med gott samvete.

Kontrasten är brutal. Det är nästan så att man blir yr när man går av det lilla propellerplanet som efter tre mellanlandningar dunsat ner i Vadsö i Nordnorge.

Vi lämnade ett barbent värmeböljande Stockholm för att flyga in över snöklädda vita vidder, istäckta sjöar och nakna slätter. Det är knappt fem plusgrader, klockan är halv tolv på natten och det är fullt dagsljus. Vid vägkanten ligger en flock renar och beundrar utsikten över fjorden.

Det är det här de kallar Finnmarken, så långt norrut att man kan känna den ryska björnens isande andedräkt flåsa en i nacken. Det är här – vid världens ände, i midnattssolens land – som torskens hjärta bultar. I bråddjupen på Barents Hav frodas den silverskimrande bjässen under kontrollerade former.

Och nu ska de kontrolleras ännu hårdare. Mats Olsson, revisor från Aranea certifiering, har rest hit för att granska fiskproducenten Domsteins båtar enligt svenska KRAV:s regler. I dessa dagar, när torskdebatten är så het att man måste ha grytlapp för att våga ta i den, är det otroligt viktigt att försöka få fram ett hållbart torskfiske som kan rädda vår älsklingsfisk från att dö ut.

Framåt gryningen, eller vad det nu kan kallas när ljust blir till ljust, äntrar Mats Olsson båten Frøyanes Senior med en diger samling formulär under armen. Där väntar skepparen Stig Ervik. Han har gått i sin farfars spår och fiskat sedan han var sjutton. I dag är han 47, har fyra barn, ett barnbarn och är delägare i tolv båtar. Det blir mycket pappersarbete, men havet lockar ständigt.

– Jag åker ut så ofta jag hinner. Har du sett solen gå upp över havet vill du aldrig vara utan det.

Fiske är hans liv. Två av sönerna har redan gått till sjöss. Av alla fiskar håller han torsken högst. För honom och hans familj är det en livsnödvändighet att vara rädd om torskbeståndet. Därför fiskar han så långt ut som möjligt.

Medan Stig och Mats tar itu med pappersexercisen lägger båten ut från kajkanten. Och det är ingen liten historia. Damen ifråga är 47 meter lång, 10 meter bred och väger 987 ton. Ombord bor en besättning på 15 personer som jobbar i skift dygnet runt i 6-8 veckor i stöten. Här finns allt från DVD-bibliotek till hållbarhetsmjölk, trådlöst internet, varuhissar och skinnsoffor.

De små trähusen som klamrar sig fast likt envetna havstulpaner vid den kala kustremsan försvinner i fjärran. Himlen är målad med breda penseldrag i hundra nyanser av grått och det grönkalla vattnet krusar sig i lätta svallvågor när fören forsar fram genom Varangerfjorden. Måsar, tärnor och trutar sitter i en lång rad på akterrelingen och inväntar tålmodigt dagens skrovmål.

Vi har rest 172 mil norrut för att se himlen möta havet och torsken nappa. Vädergudarna är nådiga. Tio sekundmeter räknas praktiskt taget som vindstilla i de här farvattnen. Ibland är dyningarna så höga att man inte kan se horisonten.

Långt, långt därute väntar rödorange boj. Nedanför den, på 270 meters djup, löper en lina med tusentals krokar på. Norrmännen använder oftast ”linfiske”, eller ”krokfiske” som det heter på svenska. En metod som har flera fördelar jämfört med trålfiske – inte minst miljömässigt.

En trål släpar på havsbotten, drar med sig allt som kommer i dess väg och kräver dessutom mer bränsle. I trålens garn hamnar även oönskad fångst, vilket är ett slöseri med havets resurser.

En krokförsedd lina skonar däremot havsbotten. Krokstorleken och agnet kan regleras beroende på vilken fisk man vill ha och på så sätt minskas bifångsterna. Som en extra bonus blir fiskens kvalité bättre eftersom den dödas i samma stund den kommer ombord i stället för att klämmas ihjäl, vilket ofta sker i de tätt packade trålgarnen.

– Krokfiske är en metod som KRAV godkänner. Det här ser lovande ut, säger Mats Olsson när han går igenom protokollen.

Han sitter i kajutan och korsförhör skeppare Stig. Vartenda moment av fisket nagelfars, från avståndet mellan linans krokar till vilken olja som driver vinscharna. KRAV:s krav är hårda. Två norska inspektörer från den norska motsvarigheten Debio är med för att se och lära hur certifieringen går till. Efter några små justeringar kan Mats Olsson slutligen rekommendera att KRAV-märkningen godkänns.

Ute i duggregnet blir teori till realitet. Styrman stoppar maskinerna och linan börjar vevas upp. Det tar sin lilla tid och förväntan stiger. Men till slut blänker det till där nere i havsdjupet.

En jättetorsk har nappat. Sergio Blanco hivar upp den med en vass huggkrok, skär ett raskt djupt snitt under gälarna och kastar sedan över den i en elegant båge till ett rostfritt kar som snart börjar fyllas av fler glänsande våtblanka fenor och firrar.

Blodet skvätter, stjärtar sprattlar, Sergio hivar. Linan löper och löper, krok på krok. I en timme pågår den makabra dansen. Sedan tar Kjell Vikavoll över inne i slakteriet där fisken rensas, storlekssorteras och fryses in så fort som möjligt.

En trappa upp serverar skeppskocken Kjell-Arne Furstedt nystekt torsk med hollandaisesås och kokt potatis. Torsken skivar sig så vackert på tallriken att man blir alldeles salig. Finare fisk finns bara inte. Den ska man vara rädd om.

Annonser
%d bloggare gillar detta: