Han är kung av sin sport fyra gånger om.
Men det har kostat.
Egentligen är det ett mirakel att Tony Rickardsson kan stå på benen.
Ändå fortsätter världsmästaren att köra speedway så länge det bara går.
Han vet att det kan ta slut i morgon.
Långt in i skogen, en bra bit in i det massiva mörka grantäcket, vid en blåsig grusgrop strax utanför det pyttelilla svenska samhället Målilla, står 10 000 människor och håller andan.
Vinden är iskall, tystnaden total och skräcken kommer smygande. Ingen vågar tänka det otänkbara. Den lilla flickan som just jagats av sin mamma stannar upp och följer förskräckt dramatiken på avstånd. Säsongspremiären har kommit av sig, flaggorna slokar och feststämningen är som bortblåst.
Men så plötsligt rör det sig där nere på banan. En vit hjälm lyfter sakta från marken och det dras tiotusentals lättnadens suckar på en gång. Han rör sig. Han är tillbaka. Han gjorde det igen. Den lilla flickan kan andas ut. Pappa lever.
Tony Rickardsson, kungen av speedway, stapplar upp på darriga ben och hjälps av banan med blodet droppande från högerhanden.
Tjugo minuter senare sitter han på sin leksakslika lilla motorcykel igen och försöker gasa. Det blir emellertid inte fler heat för hans del – den här dagen. Tummen är bruten och det gör helt enkelt för jävla ont.
Men fyra dagar senare vankas ett viktigt VM-möte och då står Rickardsson där, böjd över cykeln framför starttejepen. Med bruten tumme och allt.
En helt vanlig dag på jobbet för Tony Rickardsson. Under en säsong spräckte han fem hjälmar. Det krävs mer än några knäckta båtben för att stoppa en fyrfaldig världsmästare.
— Ben kan jag bryta hur många som helst. Det är ingen big deal. Men huvudet är jag rädd om. Jag vill helst inte ha fler hjärnskakningar och respekterar faran.
Vi sitter i familjen Rickardssons kök och dricker svartvinbärste för att prata om det liv som präglas av metanol, mod och mjölksyra. Speedway är ingen stor sport. Om Rickardsson vunnit VM fyra gånger i höjdhopp hade han kunnat leva fett på sponsorkontrakt och Monacomiljoner.
I stället sitter han i ett villakök i en mellansvensk småstad och bjuder på smörgås och chokladpraliner. Värdsmästaren har valt att bo kvar i Avesta där han är född och alla vet vem han är. Han föredrar det lilla livet när han väl är hemma.
Det är ingen överdrift att säga att Stig och Ullas yngste pojk har kommit rätt långt för att vara en sprallig lintott som inte kunde sitta still på lektionerna. För glamouren finns där om man skrapar lite på småstadsytan. Armbandsuret är lyxigt, en fontän porlar i hallen och solbrännan är solariefärgad. Han avskyr fotografer som vill klä ut honom i skitiga skinnställ och göra honom till en galjonsfigur för motornördar. Hellre Armani och rena naglar.
Allra tydligast märks framgångarna ute i garaget. Garage och garage – det liknar mest ett modernt forskningslaboratorium. Blänkande stålskåp, skinande metalldelar och febril aktivitet. Här byggs tolv motorcyklar samt ett konferensrum. Utanför står en blank långfärdsbuss parkerad, komplett med skinnsoffor, dusch och mc-garage.
Det började med en företagsam 3-åring som klättrade upp på en moped. I dag är det en miljonbusiness med åtta anställda. Rickardsson Racing omsätter tio miljoner svenska kronor per säsong. Chefen, stjärnan och hjärnan är Tony själv. En av de anställda är pappa Stig, de övriga handplockade mekaniker, marknadsförare och servicefolk.
Det är liksom inte bara att sätta sig på en cykel och köra så att gruset sprutar. Någon måste sköta ruljansen också. Telefonen ringer ständigt, beslut ska fattas, kontakter knytas och resor planeras.
— Jag önskar att jag fick vara mindre direktör och mera chaufför, suckar han.
Men Tony Rickardsson är betydligt mer än en våghalsig fartdåre. Han är ett varumärke, en ambassadör både för sig själv och sin idrott. Han är precis det som speedwayen behövt för att nå ut till folket.
En karismatisk stjärna med smak för framgång. En vinnare med klarblå blick och blond stubb. Ödmjuk, men ändå hänsynslös. En sådan sort som tar i så att han bokstavligen spyr i hjälmen – bara motståndet är tillräckligt tufft.
När Tony Rickardsson som 20-åring blev professionell inom motorsporten kom det knappt 100 personer på tävlingarna. I dag är snittpubliken på hemmastadion 5 500 personer.
Förutom att ha vunnit svenska serien fler gånger än han kan räkna tävlar han dessutom i engelska och polska ligan. Speedway är en supersport i Polen och Rickardsson är megastar. I England är den blonde svensken en fruktad moståndare.
Under sina tolv år i cirkusen har han misshandlat sin kropp och sitt sociala liv så långt det är tekniskt möjligt. Han är 32 år gammal, men har inga planer på att ge upp.
— Det är mitt jobb att ta stora smällar. Jag förstör min kropp, men det jag får ut av det är värt smärtan. Fast jag är den första som skulle säga nej om det började gå dåligt. Jag trivs bara på toppen.
Han njuter av vetskapen av att kunna köpa vad han vill. Han gläds åt att pojkdrömmens gula Lotus verkligen står i garaget. Även om segrarna kommit till priset av att bara hinna träffa sina barn varannan helg under tävlingssäsongen.
Men just i dag är han ledig och lilla Nathalie, som är pappa upp i dagen, tultar in i köket och tigger choklad i utbyte mot en blöt puss. Tony är nästan den ende i sin bransch som har familj. Och han är rädd om den. Hustrun Anna har funnits vid hans sida i elva år. De är uppväxta på varsin sida fartguppet i samma lilla stad och blev kära på ett disko i Folkets Park.
— Anna har stor del i min karriär. Hon har stöttat mig hela tiden. Vi vet att det är bara de här åren jag har på mig för att skaffa oss allt vi behöver. Det kan ta slut nästa vecka.
Men visst finns det stunder då han skulle kunnat betala vad som helst för känslan av barnens välkomstkramar. Det blir många långa ensamma hotellnätter och ett ständigt flackande mellan flygplatser, tävlingsarenor och presskonferenser. Att alltid vara påpassad och allas villebråd tär på tålamodet.
— Det blir som att jag tar på mig ett ansikte när jag kommer in på banan. Alla förväntar sig att jag ska bjuda lite extra på mig själv. Då är det lätt att bli stressad och otrevlig.
Det fanns en tid när speedwaykungen inte pallade plocka fram det där tävlingsansiktet. När han bara var så trött att han kände motvilja mot hela tivolit. Han sökte professionell hjälp och utvecklades både som person och förare.
Bossigheten och lynnigheten försvann och ut kom en mer kärleksfull person som kunde gråta för första gången på 15 år. Nu gråter han för allt, ofta av lycka.
Tony pratar om att öppna sitt inre öga. Om att bry sig om andra och få medflyt på köpet. Han kan till och med använda sig av det i tävlingsspåret i den kritiska startsekunden.
— När jag var som mest öppen kunde jag verkligen känna när starttejpen skulle lyfta. Man kan se på tv att jag släpper kopplingen innan tejpen är uppe. Kör man in i den blir man diskad, men det hände aldrig.
Många hävdar att det är just styrkan vid starten som gör Tony så överlägsen. Andra menar att det handlar om självförtroende. Själv anser han att det är en kombination av gener, balans och mental styrka spetsad med en enorm vinnarinstinkt.
Vad han än gör ser han till att göra det bättre än alla andra. Om det så handlar om att lägga upp en vinnande strategi för dammsugning.
Kanske är det därför han fortfarande lyckas motivera sig efter alla dessa år och segrar. Mannen vaknar faktiskt varje morgon med tankar på hur han kan bli en ännu bättre förare. 33 år gammal är han mer tävlingssugen än någonsin och ger sig själv minst tio år till på banan.
Ett av hans stor mål är att höja speedwayens status och popularitet världen över. Att få ännu fler att upptäcka tjusningen när gruset sprätter, metanolen doftar och spänningen mellan heaten är på topp.
Så när det avgörande VM-loppet i år körs på Olympiastadion i Sydney i Australien är Tony Rickardsson en nöjd man. En värdig plats för en envis dalmas att defilera i mål på.
Namn: Tony Rickardsson
Född: 17 augusti 1970
Yrke: Speedwayproffs med eget företag ”Rickardsson Racing”
Familj: Hustru Anna, döttrarna Michelle, 5, och Nathalie, 2
Bor: Villa i Avesta, Dalarna
Tjänar: Tar ut 240 000 kr/år i lön
Kör: Volvo S80 Edition, Mercedes 300, Lotus Esprit Turbo, speedway och motocross
Meriter: Individuella VM-guld –94, -98,-99 och 2001. Tre VM-silver, sex SM-guld. Par-VM-guld –93, -94, lag VM-guld –94 och 2000, lag SM-guld 2000, 2001
Klubbar: Masarna (Sverige), Poole (England), Torun (Polen)
Som liten ville jag bli: Speedwayförare
miagahne.se 