Sveriges sötaste smilgropar hittar man vid spisen.
För Tommy Myllymäki kan inte sluta le.
Att bli Årets kock är en sanndröm med knökfull kalender.
Testa hans spansk-svenska tapas med inspiration från Rioja.
Det är måndag morgon och klockan är knappt nio. I det vitlöksdoftande köket på Pontus by the Sea står en sömnrufsig svensk mästare bland potatisbaljorna och pysslar med några anorektiska strömmingsstjärtar.
– De ska vara riktigt små. Då är de godast. Inga jäkla sillar.
Livet för Tommy Myllymäki ser inte riktigt ut som förr. Allt går i 180 sedan den fasansfulla stunden på Årets Kock-finalen i januari, då presentatören gjorde en Tom Tom Club som sved rejält. Segern stod mellan Tommy och kompisen Tom Sjöstedt. Det blev en lång och smärtsam konstpaus: ”Tom…my!”
– Jag såg det nyligen på tv för första gången. Man ser på mitt ansikte att jag redan hade gett upp. Och jag har nog inte fattat det än.
2007 blev året då Matsverige lärde sig stava till Myllymäki (nåja, kanske inte riktigt alla). Nu sliter alla i 28-åringen från Katrineholm. Hans finska föräldrar har dessutom gett hela Finland fnatt; äntligen en chans att återupprätta det finska kökets något skamfilade rykte.
Men ute i stora världen betraktas fortfarande Spanien som gourmetlandet nummer ett. Det är där den beryktade restaurangen El Bulli finns. Det är lättare att hitta en Madonnabiljett på gatan än att få bord på El Bulli. Hela det så kallade laboratorieköket (läs sardingelé med grisöra på tesked) har sin vagga i norra Spanien.
Tommy är kluven till tanken.
– Det är ju väldigt upphottat. Men samtidigt behövs det för att utvecklingen ska gå vidare – även om det finns gränser. Hjulet är faktiskt redan uppfunnet.
Däremot minns han med odelad glädje sin resa till Rioja för två år sedan.
– Maten var grymt härlig. Dilamm och blodkorvar. Och så alla dessa sköna hål i väggen med tapas.
Han har svårt för den stela, karriärsfixerade Stockholmsmentaliteten och önskar att vi kunde låna lite av det okomplicerade livet från Logroños myllrande tapasgränder.
– När vi öppnar tapasbarer i Sverige gör vi det alltid svårare än det behöver vara. Inga små hak där man kan dra ett par glas vin stående och käka vitlökschampinjoner för en femma. Det är ställen med bord och myndigheter. Det blir för dyrt och tråkigt.
Inspirerad av sina Riojaminnen går han därför loss på sina strömmingsstjärtar igen. De får sig en simtur i en citrondoftande medelhavsinspirerad marinad. Därtill finfint hyvlad fänkål (”bara för att det är gott”) och en klick aioli. Tapas på spansk-svenska i modern mästerkocksdesign.
På samma tema attackerar han sitt buckliga rivjärn och komponerar en tapasrätt på ugnsstekt renfilé med en remoulad på jordärtskockor och päron. Och till sist, som en nordisk medelhavsdröm: lardoinbakad havskräfta med dill och rostad paprika.
Alltihop ackompanjeras av musik från den splitternya stereon på diskbänken. Kökets absoluta mittpunkt. Årets kock kan inte ens koka vatten utan musik.
– Musik är A och O. Det är mitt största intresse utanför maten. Lugna dagar spelar jag softa gamla Bob Marley-plattor. Behöver köket piggas upp drar vi på Primal Scream på högsta.
Matintresset väcktes tidigt hos dagmamman och i mamma Myllymäkis kök. Precis allt var hembakat och hemlagat.
– Inga Mamma Scan, där inte. Men jag var en riktig liten köttbulle själv.
Numera försöker han ignorera godissuget och klämma in några träningspass mellan alla uppdrag och jobbet som köksmästare på Pontus by the Sea. Men passionen för det äkta finns kvar.
– Jag ser det som mitt kall att laga sånt som inte anses fint. Strömming, morötter, kålrötter… Fast jag är klassiskt skolad när det gäller såser och sånt. Jag har en tyngd i botten matlagningsmässigt, men brinner för sånt vi hittar runt knuten.
Och Tommy Myllymäki lever som han lär. I går var det en efterlängtad ledig slappsöndag. Men inte ens då gjorde han som vi andra och beställde hämtpizza. Årets kock bakade så klart sin egen.
miagahne.se 