Therese Alshammar

Det sägs att bara fina flickor kommer till himlen.

Andra kan gå hur långt som helst.

Dit hör definitivt simmerskan Therese Alshammar.

Hon har redan visat världen vad sexsymboler och partypinglor kan åstadkomma.

Nu väntar Olympiska spelen.

Hemligheten ligger i Dülsberg, en deprimerande förort i Hamburgs ytterområden. I en låg kakelklädd byggnad, med grafitti på gaveln, smids viljor av stål.

Den griniga morgonsolen gör sitt bästa för att tränga in genom immiga oputsade fönster och sprida lite ljus över simbassängen. En tysk skolklass springer omkring och för oväsen. Föga anar barnen att de delar klorpump med en världsmästare.

Men där flyter fram hon i stilla majestät. Poolens prinsessa, krönt i vit badmössa. Med kraftfull elegans och en gracil vinkel på armbågen forceras vattnet i en stilla rytm. Att se henne simma är precis som poesi. När andra slåss mot vågorna dansar hon vattenbalett.

— Det är för att jag har så bra teknik, förklarar hon en stund senare. Jag har väldigt låg vattenvikt.

Sveriges förbundskapten Hans Chrunak utvecklar resonemanget för oss oinvigda:

— Om man väger 60 kg har de flesta en vattenvikt på cirka tre kilo. Men Therese väger bara runt två kilo i vattnet. Det ger henne en enorm bärkraft, plus att all hennes kraft riktas framåt och inte åt sidorna. Ett kilos skillnad betyder väldigt mycket när marginalerna är så små.

Inte för att 63 kg är så värst mycket att komma med på torra land heller för den delen. Inte ens med förstoringsglas skulle det gå att finna ett uns fett på denna konformade kropp, som stöpt för tävlingssim med breda axlar, smala höfter och milslånga ben.

Solbränd och filmstjärnelik sticker hon ut i den kala kakelmiljön. En elitidrottare med svartmålade tånglar och snus under läppen. 179 cm lång och en midja att mörda för. Ett par ögon som lyser grönt som en mineralsjö på en bergstopp och ett lätt förföriskt leende. En Esther Williams i hiphop-version. Inte undra på att hon blivit utnämnd till Sveriges sexigaste kvinna.

— Jag tror nog att jag var ett bra val. Jag är nöjd med min kropp och har inget emot att visa upp den. Den är mitt verktyg. Men även om någon sätter dig i världens snabbaste racerbil är det ändå upp till dig att använda den rätt.

Just den här racerbilen tillhör ett av världens tuffaste stall. Att ingå i den elittrupp på sex simmare som sliter ont i Hamburgs utkanter är ingen lek. Dirk Lange heter den skallige mannen i blå shorts som springer omkring och skriker vid poolkanten. Lätt kolerisk, med en alldeles egen tolkning av tysk disciplin.

Så länge simmarna presterar de tider han ger order om och infinner sig på träningarna, får de gärna vara ute och rumla på Reeperbahn natten lång. Han vet att hans simmare är bäst, och drar sig inte för att säga det högt och tydligt så att alla hör.

Dirk Lange kände till Therese Alshammar som en halvdan simmerska med en väldig massa attityd. Han var inte ett dugg imponerad när hon ville bli en av hans adepter, men gick ändå med på ett möte. Och han gillade vad han såg.

— I saw fire in her eyes. She had that killer instinct. And I could tell that she wasn´t afraid of pain.

Lange antog henne som sparringpartner åt den tyska stjärnan Sandra Völker. Men snart var det Therese som tog täten. På sex månader lyckades han plocka fram vinnaren ur henne. Det blev dubbelguld i EM i Lissabon, med repris i VM i Aten, fyra färska världsrekord och nu är det bara medaljer i OS som räknas.

Men det är en lång resa dit. Och den gör ont.

Therese är inne i en extremt tuff träningsperiod när vi hälsar på. Förutom att simma nio kilometer varje dag är det tre stenhårda styrketräningspass och två löpomgångar i veckan.

Efter hundra bassänglänger tar hon sig åt ryggen och ber Dirk om lite massage.

— Nu längtar jag efter att komma i toppform. Men när jag väl är där uppskattar jag det ändå inte för då gör det så ont överallt. Man har sådan fruktansvärd träningsvärk hela tiden.

Hon sätter sig på en vit plaststol och gäspar. Och plötsligt förvandlas den karismatiska exhibitionisten till en liten, liten flicka som tycks ha hamnat i något väldigt stort, alldeles för fort.

Hon är 22 år gammal, men världsvan nog för det dubbla, samtidigt som det inte är så värst länge sedan hon låste in sig i en garderob och grät för att hon längtade hem till mamma.

Somliga kallar henne bitchig, andra säger att hon är direkt omöjlig. Själv tycker jag mest att hon är gullig. En rar, omtänksam person som visst kan slänga käft och köra med folk, men hjärtat sitter definitivt på rätt ställe.

Hon drar på sig ett rödglansigt basketlinne, prassliga vindtygsbrallor och guldfärgade Nikeskor. Dags för frukost. Vi stannar och köper chokladcroissanter på väg hem till andrahandslägenheten några kvarter bort.

— Det bästa med Hamburg är att här finns så många konditorier, säger hon, som älskar marsipan och sötsaker.

Att tillbringa tid med Therese är också att tillbringa tid med hennes Hamburgfamilj; de engelska simpolarna Mark Foster och Neil Willey. De delar bil, lägenhet, vattenflaska, cd-samling, shoppingturer och krognotor. Men de delar också simbassäng, situpsprogram och inställning. Det är allvar nu. Det står Sydney skrivet i pannan på dem alla tre. Om någon har en dålig dag är de andra två genast där och peppar.

Mark – som just blivit av med sitt åtta år gamla världsrekord, men räknar med revansch i OS – tror på Therese.

— She was good when she got here. Now she is very good. She has certainly moved up a level. If I was a betting man, which I am, I would definitetly put money on her.

I lägenheten ligger gympaskor i varje hörn, baddräkter hänger på tork och guldmedaljer pryder badrumsväggen. Stora burkar med kosttillskott trängs på kokbokshyllan, ledsna krukväxter slokar i fönstren och ett monopolspel i OS-version skymtar i högarna på golvet.

— Det är en skön träningslägerkänsla. Vi sover, äter, tränar och sover. Jag har ju valt det här livet för att jag vill. Jag måste testa hur stor min passion för simningen är och hur långt jag kan gå. Här finns inte plats för några tvivel.

Neil och Tess, som de kallar henne, kivas om det ultimata sättet att laga scrambled eggs på. Hon vinner. Samma sak när det gäller valet av cd-platta. Det brukar bli så. Antagligen för att hon är mest envis.

Det är dags för pizza och skräpfilm i soffan. Killarna har valt David Cronenbergs bisarra epos Existenz där dataspel konstrueras av inälvor från slemmiga kräldjur. Filmen är förfärlig, pizzan upptinad från frysen och stämningen utpumpad. Rätt som det är somnar Therese. Här ligger hon – simelitens fasa – och sover sött med en Teletubbydocka i famnen, medan kräldjuren exploderar på TV-skärmen.

Men snart är det dags för nästa mördarpass i poolen. Sprinttider, startträning, videoinspelning och simning mot en  strömmaskin. Den taniga stockholmskan förvandlas till ett vattenburet tävlingsmonster och strider som en kärnreaktor på högsta effekt mot de starka strömmarna.

Samma sak i simhallens oansenliga styrketräningsrum. Sex gånger lyfter Therese hela sin tyngd uppför en stång på väggen. Och så göra hon samma sak i ytterligare två set om sex. Muskelspelet på ryggtavlan imponerar och blodådrorna på halsen bultar i blått. Hon stångas med skivstänger, kämpar med tyngder och drar i handtag tills hon kvider av smärta, och tror att armarna ska ramla av. Allt medan sjukgymnastiserande vithåriga damer förläget tittar på från andra änden av den lilla lokalen.

De har förmodligen aldrig sett någon som Therese Alshammar. Det svartfärgade håret som står rätt upp, de tunna ögonbrynen och den utmanande tatueringen ”Diva” som skymtar i ryggslutet; en riksbekant Alshammarlogotyp i Sverige, men sällan skådad av små tyska tanter.

Musik ska hon ha också. Hiphop är det enda som gäller. Vilket passar alldeles utmärkt med tanke på tempot i Therese tillvaro. Hon går fort, pratar fort, äter fort och klär sig fort. Och när vi nästa dag ger oss ut på shoppingstråt slår hon hastighetsrekord i handling.

Sammanlagt hinner människan under en timme köpa ett par skor, en kjol, en jacka, en väska, en hallmatta, prova och rata fyra par byxor, samt bli våldsamt förälskad i en rosa läderjacka.

Hela hennes rum i lägenheten uppfylls av en tre meter lång garderobsstång med shoppingtroféerna prydligt upphängda på galgar. Golvet är täckt av tusen par skor och kassar från Prada och Il Gusto.

— Kläder är min grej. Men jag har lärt mig att tycka om min fåfänga. Den är mest plågsam för omgivningen.

På kvällarna blir det bio och/eller middag. En chans att få klä upp sig och ett tillfälle att synas. Inför restaurangbesöket bestämmer hon sig efter tre byten för en ärmlös boobtube till ett par svarta capribyxor och sminkar sig hastigt i bilen. Redo för Hamburgs nattliv.

Krogutbudet är enormt, och simmartrion väljer en ny restaurang varje gång. Ibland blir det klubb efteråt. Favoriten är Funky Pussy Club på Reeperbahn (”väldigt speciellt, men roligt”). I kväll är det den asiatiska restaurangen Bok som ska testas.

— Jag skulle inte stå ut med att åka hem varje dag och sova direkt efter träningen och så upp och träna igen nästa dag. Nu känner jag mig åtminstone lite normal ibland, säger hon och beställer ett glas rödvin.

— Förut fanns det de som retade sig på att se mig ute. Men nu festar jag väldigt sällan, och bara under rätt perioder. Jag hade mina vilda partyår och vet vad den cirkusen går ut på. Det har fått mig att inse att jag vill satsa seriöst, på allvar.

Therese lärde sig simma när hon var tre år gammal. Inte så konstigt kanske, med tanke på att mamma heter Britt-Marie Smed och kom femma vid OS i München 1972 och femma i VM året därpå. Att simma fortare än mamma har alltid varit en morot för Therese, som tidigt började sätta upp mål.

Om hon tog medalj på SM – skulle hon få den där efterlängtade dunjackan då? ”Visst”, sa föräldrarna krasst. Therese Alshammar vann. Hon var 14 år och bäst i Sverige.

Nästa gång var priset en katt. Och när hon stannar upp ett par meter innan målkaklet i stället för att fortsätta mot det givna rekordet vet hon precis vad hon gör.

Slår hon världsrekord i Malmö, Sverige, blir ersättningen noll. Gör hon det i ett VM kan hon bli 50 000 kronor rikare. Alltså badar hon i mål i Malmö och väntar en månad med att slå världsrekordet till VM i Aten.

Hon är ju dyr i drift, tösen.

— Fast ibland minns jag faktiskt inte riktigt vad som hänt under ett lopp. Det fattas liksom några metrar i minnet.  Antingen fick jag hjärnstopp eller också var det något magiskt som grep in. Jag är förundrad över att kroppen kan åstadkomma så mycket mer än vad jag själv tror är möjligt.

Ett besök hos massören Ann Christiansen gör underverk med slitna muskler. Det doftar vildrosolja och klor, och trötta Therese njuter som en kattunge av Anns beröring.

— Träning på den här nivån är nästan som en skada. Musklerna blöder precis som vid träningsvärk. Men om jag kan få Therese att känna sig bättre så orkar hon träna mer. Man måste tänka på helheten, huvudet också. Det går inte att skapa rekordmänniskor med ensidig träning.

Ann och hennes man Glenn är båda före detta elitsimmare från Göteborg. De fungerar som extrafamilj i Hamburg för Therese, pysslar om och bjuder på söndagmiddag. Ann är också hennes instruktör i NIA – en sorts fitnessboxning med meditativa inslag.

Ann tycker att Therese måste våga säga ifrån lite bättre. Ta sig i ton, känna efter vad hon själv tycker. Det är många som vill vara bästis med en världsmästare. På gott och ont.

— Jag har alltid velat bli känd som en idrottshjälte. Visst är förväntningarna högre nu, men störst press har jag ändå på mig själv. Det är trots allt jag som har simmat alla metrar och lyft alla vikter.

Mobiltelefonen ringer i ett, och alla vill att ha något från Therese, som tveksamt tackar ja till att gå mannekäng åt en av Hamburgs chicare modebutiker.

— Gud, så nervöst!

Ska hon säga. Som kan lägga ett helt liv i blöt för några ynka tiondels sekunder. För en pall i Sydney.

Annons