Susanna Kallur

GE-galan-08-13

Egentligen borde det inte vara möjligt.

En snäll liten tjej från Sverige som utmanar världens sprinterdrottningar.

Men det är häcklöperskan Susanna Kallur som har världsrekordet inomhus.

I Peking siktar hon på seger. Vi följde hennes förberedelser på Rhodos.

Det är 26 grader varmt, solen står som ett sylvasst spjut högt på himlen och luften dallrar av hettan. En ung kvinna hoppar jämfota uppför en trappa, två steg i taget. Igen och igen.

Därefter vräker hon iväg en kula 21 meter – bakom ryggen. Sedan sex rycklyft med 60 kilo på skivstången. Paus och sex nya.

Allt handlar om explosivitet. Vi befinner oss på Kalipateirastadion på grekiska ön Rhodos. Det är här Nordeuropas häckdrottning ska förvandlas till ren dynamit. Susanna Kallur är på ett tre veckors långt träningsläger för att bygga muskler, träna teknik och hitta den rätta känslan. Hon älskar värmen, är brun som en kokosnöt och joggar bekymmersfritt runt löparbanan trots att den heta Medelhavsluften står stilla.

För sex år sedan såg jag henne på friidrotts-EM i München. Då var hon en sprallig liten flicka med håret i flätor. I dag är hon en muskulös, ståtlig kvinna med stål i blicken. Målmedvetenheten formligen ångar om den vältränade kroppen. Magmusklerna spelar i solgasset, hon har en rumpa som skulle få Jennifer Lopez att falla ner död av avund, på låren finns inte ett gram fett och vadmusklerna dansar likt två tennisbollar på centercourten.

Den här 26-åringen vet vad som krävs för att bli bäst i världen. ”Lite tur, lite talang och väldigt mycket slit.”

Eller som tränaren Karin Torneklint säger:

– Hon är väldigt explosiv och stark. Dessutom har hon en jättebra häckkänsla och fin teknik. Hon har verkligen kapacitet att springa riktigt fort.

Den som har sett Susanna Kallur springa 100 meter häck under det senaste året vet vad hon kan. När konkurrenterna sluggar sig fram på ren muskelkraft ser det ut som om Kallur svävar över häckarna med ett fullkomligt självklart flyt. Knappt tretton sekunder av poesi i rörelse.

– Det handlar om avslappning. Att bara släppa kontrollen och låta kroppen göra jobbet. Man måste träna tills det verkligen sitter i ryggmärgen. Sedan kan man köra på autopilot när det väl gäller. Försöker man för mycket knyter det sig bara.

Taktiken har uppenbarligen fungerat. I februari satte den här 169 centimeter långa tjejen från den lilla, lilla staden Falun världseliten på plats. Med 7.68 satte hon nytt världsrekord på 60 meter häck inomhus.

Hon klappar sina silverglänsande vita spikskor med varsam hand. Exakt den här modellen hade hon på sig när världsrekordet for all världens väg.

– Men jag kan fortfarande inte riktigt ta in det. Det känns som om jag ska vakna snart. Jag hade faktiskt aldrig ens vågat tänka tanken tidigare.

Världsrekord är en sak, OS-medalj en annan. Men Susanna, ”Sanna”, Kallur vill inte tänka i resultat. Springa fort är allt som gäller. Hur snabbt de andra springer kan hon inte göra mycket åt.

Det svenska friidrottslandslagets sjukgymnast Jenny Jacobsson är på besök på Kalipateirastadion. På en matta under taket bakom läktaren visar hon stretchövningar som tänjer ut de bulliga benmusklerna. Höger baklår är det stora bekymret.

En månad efter Kallur satt nytt världsrekord var det hennes tur att vinna inomhus-VM i Valencia. Trodde alla. Hon sprang som en gudinna i försöksheatet. Mitt under uppvärmningen inför semifinalloppet smällde det plötsligt till i lårets baksida. Det blev varken final eller guldmedalj. Bara stor besvikelse och början på en lång vår av rehabträning.

Hon har inte sprungit ett häcklopp sedan dess. Allt arbete är en kamp mot klockan för att få den lilla muskelbristningen att hinna läka i tid.

Susanna säger själv att muskeln känns helt bra nu. Hon riktigt frustar av tävlingslust, likt en rastlös travhäst som står och stampar i startfållan sjuder kroppen av längtan ”efter att få springa ikapp”.

Mamma Lisa, en varm och lugn kvinna som är otroligt lik sin dotter, står vid sidan om löparbanan och peppar.

– Sanna är en positiv person och väldigt bra på att vända svårigheter till en tillgång. Hon lär sig av situationen och går vidare. Och så är hon otroligt envis när det gäller saker hon verkligen vill.

Mamma vet vad hon pratar om. När Susanna var ett ynka grässtrå ifrån en medalj under friidrotts-VM i Osaka 2007 grät hon öppet i direktsänd tv och dränkte en hel nation i tårar. Varenda svensk led och snyftade med henne över den snöpliga fjärdeplatsen. Men med en rejäl dos beslutsamhet och jävlaranamma förvandlade Kallur tårarna till tändvätska.

– Gud, vad det har sporrat mig! Jag knöt näven och kände att jag ville ge igen. Jag hade ju slagit mitt personliga rekord, var fortfarande hungrig och visste att jag hade mer att ge. Sedan vann jag alla tävlingar resten av säsongen.

GE-galan-08-14

Sanna ser elitidrott som en extrem form av personlig utveckling. Hon minns också den taniga, spralliga lilla flickan från München-EM. Det är inte bara ett antal kilo muskler sedan, utan också en hel träningstrunk full av erfarenhet och mental styrka. Då slog hon underifrån, i dag förväntar sig alla toppresultat och helst en OS-medalj.

2006 blev Susanna Kallur framröstad av svenska folket som årets bästa idrottare, alla kategorier (”Jerring-priset”). Den här tjejens sunda, glada, gulliga framtoning i kombination med en mördande tävlingsinstinkt går rakt igenom rutan. Folket älskar henne.

Men ju större framgångar desto hårdare press. Grekisk tv är på plats och filmar medan hon kastar kula och lyfter skivstänger. Alla vill ha ett stycke av underdogen som påminner om en smidig gasell som lekande lätt skuttar ifrån en flock hungriga pitbullterriers – såväl på banan som i mediamanegen.

Det märks att hon inte är helt bekväm med situationen. Den glada, pigga, spontana Susanna som fansen lärt känna från korta tv-intervjuer är inte riktigt lika ledig privat. Man får en känsla av att hon är lite på sin vakt. Rädd om sin integritet, rädd att bli utnyttjad och rädd för att bli jämförd. Att vara guldfavorit har sitt pris.

– Det är viktigt att komma ihåg varför man håller på med det här. De yttre rösterna kan bli så starka att de överröstar ens egen inre röst. Men det här är ju min passion. Jag älskar det här livet och har svårt att se mig själv på ett 9-5-jobb. Vi flyttade ofta när jag var mindre. Det gjorde att jag blev väldigt blyg, men också flexibel. Jag är inget kontrollfreak direkt – bara när det handlar om träningen.

Varje resultat, varje övning, varje kilo skrivs noggrant in i en svart anteckningsbok. Och sedan är det dags att hoppa uppför trappan igen. Två steg i taget. Allt för explosiviteten.

De starka solbrända smalbenen är märkta av ärr efter kollisioner med tusentals häckar. Mest ont gör det att smälla i anklarna och knäna. Ändå ser hon häckarna som sina bästa vänner. Det gäller att tukta dem med smidighet, fart och taktkänsla.

På startlinjen försöker hon att bara tänka tankar som gör gott. Upprepa ett positivt mantra och memorera känslan av att flyta fram över hindren. Det är också känslan på startlinjen som hon lockar fram när mjölksyran svider i musklerna, när det smärtar i varje led och blotta tanken på ännu ett träningspass känns lika tung som skivstången som ska lyftas.

Under själva loppet hinner hon inte tänka alls – ”i så fall har jag gjort ett riktigt dåligt lopp”.

Susanna Kallur lever, sover, äter och andas idrott. Fram tills 15-årsåldern var hon elitgymnast. Hennes pappa Anders Kallur var hockeyproffs i USA och vann Stanley Cup fyra gånger i rad med New York Islanders på 80-talet. Han har gett henne både de fysiska och de mentala förutsättningarna för att lyckas.

– Jag har ju vuxit upp med elitidrott på så nära håll. Det är nog en av orsakerna till att jag velat satsa på det här. Jag har sett att det har varit möjligt och att det är en vardag som inte är så himla konstig.

I dag är det pappa som sköter dotterns sponsorkontrakt och mediakontakter. Han får ”lite procent” på det han drar in och är enligt chefen definitivt ”rätt man för jobbet”.

Dessutom delar Susanna så gott som all träningstid, alla resor och de flesta tävlingar med sin tvillingsyster Jenny, som också tillhör världseliten i samma gren. För ett otränat öga är systrarna praktiskt taget omöjliga att skilja åt, men Jenny är just nu den som får ta till träningscykeln i stället för spikskorna. En stressfraktur på skenbenet grumlar förhoppningarna om en OS-start.

Det blir en kluven tillvaro för systrarna som jämt delat alltifrån kläder till frisör och humor. De ringer varandra flera gånger om dagen om de inte träffas, har samma tränare, samma skostorlek och samma målmedvetenhet. De har till och med lånat varandras pass genom tullen ibland, bara för att bevisa att det går.

– Vi har kul ihop. Det har vi alltid haft. Och Sanna är en väldigt snäll syster, försäkrar Jenny.

– Men det är inte lätt att ständigt bli jämförda med varandra. Å andra sidan har jag fördelen av att alltid ha en jämnårig kompis med mig överallt och vi vet exakt hur den andra mår i alla lägen, säger Sanna.

Just nu hyr de ett hus ihop, bland getter och olivträd på en bergsslutning på Rhodos östkust, fjärran turisthorder och souvenirgytter. Där har pojkvänner, föräldrar, tränare, barn, massörer och småsyskon kommit och gått under veckornas gång.

Basen är viktig. Det märks att familjen Kallur är trygg och stabil och bra på att bygga självförtroende. Just därför har både Susanna och Jenny valt att bo i Falun i Sverige i stället för att flytta till något skatteparadis eller en flashig träningsanläggning på andra sidan Atlanten.

– Vi reser nog 170 dagar om året. Då är det så skönt att verkligen få komma hem när man väl kommer hem. Där har jag min familj och min fästman som jag har varit ihop med sedan forever. Det känns tryggt.

Mycket tack vare systrarna Kallur har Falun blivit en het friidrottsstad. Där finns bland annat ett friidrottsgymnasium (där går lillebror Martin, lovande stavhoppare). Över hela landet har det så kallade ”svenska friidrottsundret”, med stjärnor som höjdhopparna Kajsa Bergqvist och Stefan Holm, mångkamparen Carolina Klüft, trestegshopparen Christian Olsson och inte minst häcklöperskan Susanna Kallur, fått många ungdomar att börja träna friidrott, 70-80 procent av dem är tjejer.

Men vad krävs egentligen för att bli en bra häcklöpare? Efter träningspasset förhör jag Susanna medan hon smidigt klättrar nedför en brant grusig sluttning mot några sylvassa karga klippor som fotografen sett ut. (Själv är jag mest orolig för att hon ska vricka foten, man vill ju knappast ha en utebliven OS-medalj på sitt samvete.)

– Man måste så klart ha rätt fysiska förutsättningar, men också en inre eld som gör att man orkar använda den fysiska talangen. Det handlar om kombinationen.

Och det är knappast något fel på fysiken när sprinterstjärnan balanserar barfota på en klippspets över det turkosblå havet. Varje rörelse är behärskat kontrollerad ända ut i fingertopparna och de hasselnötsbruna ögonen blickar beslutsamt in i kameralinsen.

På fotografens kommando vräker hon sig snällt och fogligt in i taggbusksnår, hoppar hundra barfotahopp nere på stranden och svettas i timmar under den grekiska obarmhärtiga solen. Hon tycks älska det.

Ju svårare utmaning, ju vassare klippor, högre hopp, värre värme och brantare stup desto starkare glöd får blicken. Den inre elden har vaknat.

En gång tävlingsmänniska, alltid tävlingsmänniska. Svårigheter är till för att övervinnas.

Men när vi allesammans – inklusive mamma, syrran, tränare Karin och hennes två döttrar Vendla och Matilda och sjukgymnast-Jenny – går till en grekisk taverna för att äta middag senare på kvällen möter häckdrottningen sin överman.

En grek i folkdräkt bjuder upp till dans, samtidigt som svenska turister fotograferar. Där går gränsen för Susanna Kallur. Inte utan träning. Ska hon göra något ska hon göra det bra. Ingen halvdan dansuppvisning, där inte. Det blir tidig läggning i stället och vi andra har ett gryningsplan att passa.

Några dagar senare står det i tidningen att Susanna Kallur genomfört sitt första häcklopp på max under träningslägret på Rhodos. Lårmuskeln höll. Måtte den hålla ända fram till finalloppet i Peking. Och minst tretton sekunder till.

Annonser
%d bloggare gillar detta: