Stina Ekblad

Hyllad och hemlig.

En 47-årig kvinna med stark integritet och en tro på tillvarons mysterier.

Somliga kallar henne pompös och pretentiös.

Vi andra känner henne som Stina Ekblad, en av Sveriges bästa skådespelerskor.

Det här är en unik situation.

Stina Ekblad, en bandspelare och en reporter.

En kombination som förekommer lika sällan som sol på midsommarafton.

Hon tycker rent ut sagt att intervjuer kan vara en plåga.

— Det känns så konstruerat och onaturligt när en människa sitter och talar om sig själv och en annan lyssnar – utan att vara terapeut. Men samtidigt är det smickrande för fåfängan att bli sedd.

Och efter stor beslutsvånda sitter vi äntligen här, i hennes lilla loge på Kungliga Dramatiska teatern, för att prata om det hemskaste av ämnen: henne själv.

Fast Stina Ekblad pratar inte. Hon talar. Och väljer orden med en omsorg som sällan syns i dagens snutt-snabba mediabrus. Överst i boktraven på skrivbordet ligger en bok med titeln ”The Need for Words”, på hyllkroken hänger en tyllkjol och på herrbetjänten en hudfärgad behå. Ljuset från små sirliga vägglampor är dämpat och den smala sängen är täckt med ett diskret mönstrat överkast. Överallt sitter vykort uppsatta med symmetriska mellanrum; foton på kvinnor som Greta Garbo, Janis Joplin och Annie Lennox. Och mitt i alltsammans en bild på vitsippor.

Skrivbordet är försett med hänglås och i en låda på sängen ligger en ”Do-not-disturb-skylt” i ständig beredskap.

Men det bästa med logen är att den är så minimal att hon slipper dela den med någon annan.

Ända sedan Stina var en liten flicka på finska landsbygden har hon tyckt om att dra sig tillbaka, fantisera och få vara för sig själv.

— Jag visste så tidigt att jag aldrig kan bli en sådan där som berättar allt. Det finns vissa hemligheter som jag aldrig någonsin avslöjar för någon annan. Det är en sorts livsupplevelse jag har. Jag vill att de hemligheter man har som människa, för det har vi allihop, ska få genomsyra och genomlysa mig.

Och när Stina rör sig genom korridorerna för att hämta kaffe sker det med en smidig grace som om hon drevs av en egen svävande tyngdlag.

Funnes det en finsk hästras skulle den förmodligen vara av fullblod och heta Ekblad i efternamn. Den eleganta böjen på nacken, den värdiga hållningen och den nobla svansföringen ger intrycket av en aristokratisk rashäst, väl lämpad för manegens strålkastarljus.

Till detta höga sneda kindknotor, glasklara ögon och en inbyggd stramhet som då och då bryts av ett mjukt leende.

Inte konstigt att hon aldrig kände sig ämnad för de österbottniska åkerlapparna som föräldrarna brukade. Det började med författardrömmar, som sedermera omformade sig till en drift att gestalta de givna orden i stället för att skapa dem själv. Hon var en bisarr figur i en miljö där teater var lika med ungdomsföreningens julfest.

— Jag insåg väldigt tidigt att jag måste lämna det där när jag såg vad som bjöds av livsmöjligheter. Jag kände att det aldrig skulle gå med mig. Jag kunde inte leva så där.

Till föräldrarnas förtvivlan bröt Stina upp på eget bevåg innan hon tagit studentexamen och flyttade som 17-åring till Odense i Danmark för att studera teater. Det blev tio år i Danmark, men aldrig mera Finland. Hon banade dessutom väg för lillasyster Ylva, som nu är skådespelerska på Wasa Teatern.

Förhållandet till det forna hemlandet är just nu neutralt, men har pendlat under åren, från glorifiering till hat.

Men hon kan sakna landskapet, den platta slätten med sin närhet till havet. Och så ett skogsbryn i horisonten.

— Så känner jag mig verkligen som människa också. Som ett vidöppet landskap med hög rymd och ett skogsbryn som är hemligt och mörkt, men som måste finnas där för att jag ska känna mig trygg.

Kanske är det just därför hon gör sig så strålande bra som älvornas drottning Titania i Dramatens hyllade uppsättning av ”En midsommarnattsdröm”. Ett spensligt väsen i ljuv tyll, men med sexdrift i skötet och grova Dr Martens-kängor på fötterna. Vacker, men bestämd. Som Stina själv.

En öronmänniska som hellre lyssnar på radio än ser på TV. En kvinna som enligt egen utsago saknar smak så väl när det gäller kläder som konst och heminredning. En mamma som tror på instinkten, om hon bara får sova på saken. Och en sentimental drömmare som gråter för allt.

Recensenter formulerar det oftast som ”späd, men urstark”. Hur väl stämmer det?

— Det är ju roligare det än att få heta ”kraftig, men ursvag”!

— Men jag är väl någon sorts blandning av bräcklighet och seghet. Jag kan egentligen inte se att man kan vara något annat som skådespelare. Man måste behålla sin sårbarhet och barnslighet för att kunna komma åt den där fantasin som ändå är vårt allra främsta arbetsredskap. Man ska vara stark för att orka med rent fysiskt. Och det kan vara väldigt tungt att alltid vara utsatt för folks åsikter. Inte bara recensenter och kollegor, utan också folk på stan och 850 människor varje kväll.

För visst finns det fördomar om Stina Ekblad. En kärv, lite tråkig, muminmamma som inte bjuder på sig själv och hellre ägnar sig åt att läsa Bibeln än att leka lekar när det handlar om TV.

Men gång på gång prisas hon, med medaljer, stipendier och statyetter. Och det behövs.

— Jag vet ju att jag har en begåvning för det här yrket och att jag valt rätt. Men mitt självförtroende har jag arbetat mig till. Det har jag icke fått med mig i dopgåva. Tvärtom, jag är verkligen ett barn av Jante. Jag har tagit mig till mina olika positioner genom att slå pannan i väggen riktigt rejält.

— Men jag känner mig aldrig så grundmurat säker att jag ändå inte behöver den här bekräftelsen. Det kan räcka med att någon kommer fram och oväntat tackar mig när jag känt mig nedstämd och ful och dålig en dag.

Hur känns det då att bli erbjuden en ny roll?

— Det sägs att varje roll är en förolämpning. Jag fick till exempel ett manuskript där det stod ”åldrande kvinna” och det tackade jag faktiskt nej till, mycket för att det stod så där. Jag blev sur.

— Men det är klart. Jag är 47 och nu börjar mormorsrollerna komma. Och de ringer gärna och frågar om jag vill göra en bitchtyp i någon såpa. Lite vass, lite elak, lite skarp. Kall och hård. Så det är roligt när någon ser något annat.

Som när Susanne Bier värvade henne till att spela pastellig Barbiehustru i ”Pensionat Oskar” till exempel. Eller när hon faller i hjärtskärande tårar då maken skäller på henne i bioaktuella ”Gossip”, där hon är en i raden av stjärnskådespelerskor. Ett filmarbete som hon har blandade känslor inför, eftersom Colin Nutley låter aktörerna själva skapa replikerna.

— Det är lite svårt. Somliga har en fallenhet för att improvisera, men jag har det absolut inte. Det var min fasa redan på scenskolan. Det fanns alltid något slags krav på att man skulle vara lite rolig, och jag kan inte vara rolig.

— Dessutom har jag sådan respekt för ordet och texten. När folk improviserar talar de slarvigare än någonsin. Typiskt är ju att det svärs mer än i verkligheten, vilket märks i filmen. Man står där jävlar och funderar på vad fan man ska säga för jävla skit.

Hon är mån om att ge sonen Adrian, 9, ett vårdat språk i hemgift. Hon har lärt honom säga ordentliga ö:n och ä:n i stället för de vräkiga stockholmsversionerna. Själv talar hon ”en regionalt färgad svenska”, medan dialekten österbottniska är hennes modersmål, reserverad för föräldrar och syskon.

Maken sedan 20 år heter Jan Dolata, skådespelare även han, född i Polen och ”en klok man”. De vårdar båda närheten till barnet och är tacksamma för varje kväll sonen väljer att somna i deras säng. En inställning som kan sticka i folks ögon. Precis som det gjorde när Stina uttalade sig i media om att hon tänkte fortsätta amma så länge barnet själv ville det.

— Det var hemskt. Kvinnor, inga män, kände sig så påhoppade att det helt saknade proportioner. Jag förstod ju att jag rörde vid något väldigt ömt. Men jag bara visste med hela min varelse att så här har kvinnor alltid gjort och det är inget konstigt med det. Det är ingen livmodersfascism, och allt vad jag fått höra. Jag ville bara stötta mammor och bäbisar i något som jag tyckte var otroligt viktigt.

I svåra stunder är hon tacksam för jobbet.

— Det är praktisk terapi. I perioder av livet när det gungar under fötterna är det helt underbart att från klockan sju till halv elva veta hur livet ser ut. Och jag mår oftast bättre efteråt.

— Disciplinen du måste ha som skådespelare är väldigt hälsosam. Man kan tycka att det här jobbet är fladdrigt och flummigt och ytligt och dumt, men det finns en stränghet i det som jag uppskattar.

En som delar hennes uppfattning är mannen som säger sig ha Dramaten-kåken i sitt blodomlopp – Ingmar Bergman. Båda har också sina privata funderingar kring det andliga och mystiken i tillvaron.

— Vi förstår varandra och tycker bra om varandra, även om vi är hemskt olika. Jag är inte hans typ, om vi säger så. Men jag tycker om människor som tar livet på allvar.

Kanske är det just det som gör att Stina Ekblad får stå ut med att kallas pretentiös och, för all del, pompös. Fast man lika gärna kunde välja ord som seriös och personlig integritet. Och hon kan visst vara rolig.

Själv är hon glad så länge hon är efterfrågad. Bara hon får sitta på bussen med mössan nerdragen över pannan och bli lämnad ifred med sina hemligheter.

Annonser
%d bloggare gillar detta: