Rikke Hørlykke

Det råder delade meningar om Rikke Hørlykke.

Fansen kan inte enas om hon är Danmarks bästa handbollsspelare eller nationens snyggaste kvinna.

Kanske har båda lägren rätt.

Nu återstår bara ett VM-guld för att fullborda en lysande karriär.

Det är 27 grader varmt utomhus och flera hundra barn delar på den lilla luft som återstår i den kvava Arnskovshallen i Slagelse på västra Själland. De kånkar alla på fyllda bollnät och köar för att skriva in sig på sommarens handbollsläger, samtidigt som A-lagets damer tränar de sista kantskotten inför semestern.

Plötsligt går det ett sus genom knattekön. ”Där kommer hon ju!” En av de tuffare grabbarna bröstar upp sig och kastar ur sig:

”Rikke! En fråga bara: Varför röker du så mycket?”

Den ljusblonda handbollsdrottningen rycker på axlarna och ler.

”För att jag vill.”

Sådan är Rikke Hørlykke. ”Take it or leave it” är hennes devis. Passar det inte kan det vara. Inget snack om att vara någon tjusig förebild för barnen. När träningspasset är över och svetten porlar nedför pannan är det första hon gör att tända en cigarrett.

”Jag har rökt sedan jag var 14, och det är inget jag är stolt över. Men jag springer bara lite mer än de andra för att orka hänga med.”
Är man nationens bästa handbollsspelare och har vunnit nästintill allt som går att vinna protesterar ingen. Framför allt inte i Danmark där damhandboll är religion och Rikke Hørlykkes popularitet skulle kunna mäta sig med Drottning Margrethes.

För den oinvigde kanske inte handboll låter särskilt upphetsande (vilket är totalt felaktigt, det är antagligen det mest pulshöjande nagelbitardrama som finns att titta på). Men i det lilla landet Danmark har handboll blivit en publiksport som till och med ger den traditionella nationalidrotten fotboll på tafsen när det gäller tittarsiffror. Det är ofta fler som följer en ligamatch i handboll än en fotbollslandskamp på tv. Hade handbollshallarna varit lika stora som fotbollsarenorna skulle handbollspubliken ha varit överlägset störst till antalet.

Och allt är tjejernas förtjänst. Rikke Hørlykke har två förklaringar:

”I mitten på 90-talet ansåg man att livet var för kort för damhandboll. Man ville bara satsa på herrarna. Men när vi började vinna stora mästerskap som herrarna aldrig hade lyckats vinna vände det. Resultaten gjorde att trenden och intresset växte.”

”Dessutom är det roligare för publiken att titta på när tjejer spelar. Herrhandboll är mer fysiskt och kraftbetonat, men vi är knappast några stora ryska betongblock. Det är ungefär som tennis. Damtennis är enklare att följa med blicken, medan herrtennis bara handlar om vem som servar hårdast. Därför tilltalar tjejernas spel folk mer.”

De havsgröna ögonen tindrar under en tät skog av milslånga ögonfransar. Man liksom fastnar i hennes glittrande aura som utgår från ett oregelbundet ljusblont hårfäste som löper lite hur det vill över den svettblanka pannan. En intagande, intelligent megababe med knäskydd.

På insidan av höger handled har hon låtit tatuera in de olympiska ringarna – som minne av en av hennes livs absoluta höjdpunkter – OS-guld i Aten 2004.

Något Rikke drömt om sedan hon var en 5-årig pojkflicka med osedvanligt mycket spring i benen, och följde med sin handbollsspelande mamma på träningen. Efter att ha pendlat mellan karate, fotboll och ridning krävde föräldrarna att hon bestämde sig för en sport när det blev dags för gymnasiestudier. Hon sålde hästen och behöll handbollen.

Mamma Birthe såg förstås att dottern hade talang. Ja, de spelade till och med i samma lag under en säsong då Rikke som lovande junior fick spela med seniorerna. Mamma stod i mål.

”Hon har varit ett bra stöd hela vägen och är en mycket stolt mor. Det är härligt för henne att se hur stor damhandbollen har blivit.”

Rikke tänder sin tredje cigarrett, eller är det kanske den fjärde, och fortsätter förklara vikten av att använda huvudet till annat än spelsystem. Hon är utbildad marknadsföringsekonom och jobbar deltid som sales coordinator för danska TV2.

”Jag gör det för att jag vill arbeta. Ekonomiskt klarar jag mig gott och väl på handbollen. Men för mig är det viktigt att få ett annat perspektiv där jag står på samma fot som alla andra. När jag kommer till jobbet på måndagen har de ingen aning om att jag har vunnit Champions League under helgen. Ingen bryr sig om sport. Sånt är nyttigt.”

Kontoret ligger i Köpenhamn – en timmes bilfärd i snäll trafik, det tredubbla i rusningstid. Med för Rikke är det värt resorna. Trots att hon inte hinner träffa sin man särskilt många timmar per dygn. Men mannen i fråga heter Klavs Bruun Jørgensen, före detta landslagsspelare och numera handbollstränare, och är väldigt förstående.

”Vi turas om att ta över hushållssysslorna när den andre har en viktig final i tankarna eftersom vi vet hur det känns. Och när man tröttnar på att bara spela och träna kan vi använda varandra till att komma upp ur det stora svarta hålet.”

Klavs hade inte heller några invändningar mot de fotografier som togs för ett herrmagasin häromåret. De föreställer Rikke Hørlykke – samt inte så värst mycket kläder. Bilderna väckte ett himla rabalder i idrottskretsar, men Rikke tog uppståndelsen med en axelryckning.

”Alla flickor vill känna sig snygga. Även feminister. Jag tyckte att det var kul att prova. Hade jag varit singel skulle jag tackat nej, eftersom den sortens bilder kan uppfattas som en halv kontaktannons. Men jag levde i ett parförhållande och visste mycket väl att det var Klavs som skulle vara far till mina barn. Jag var inte ute efter att locka till mig några nya killar.”

Några fler lättklädda bilder har det inte blivit – även om förfrågningarna kommer tätt.

Hon vill inte tappa fokus på sin handboll. Den dagliga träningen är alltid viktigast, och Rikkes tillvaro handlar mer om svettiga joggingkläder än om sexig glamour.

Ändå tror hon att det är en oundviklig utveckling att idrottsvärlden blivit så utseendefixerad.

”Allt blir kommersiellt. Beckham är modeskapande på ett annat sätt än vad till exempel Maradona och Pelé var. De var stora, men man sket i vad de gjorde utanför planen. Skvallerpressen har vuxit och är mer inriktad på personligheten än prestationen.”

”Visst kan det vara jobbigt med uppmärksamheten. Men jag har själv valt det här livet. Då får jag vara vuxen nog att ta konsekvenserna. Tänk om jag hade bott i England eller USA. Danmark är ändå nada.”

När Rikke lämnar den sömniga småstaden Slagelse för yrkeslivet i Köpenhamns storstadsvimmel klär hon därför gärna upp sig. (”Man vill ju vara snygg och ge dem nåt att snacka om…)

Men på helgerna kommer hon sällan ur träningsbrallorna.

”Jag skulle aldrig låta mascara och nagellack styra mitt liv. Jag går ofta och handlar utan smink och med skitigt hår. Det kan vara skönt för folk att få lov att tänka: ”Hon är ju lika ful som jag.’”

Kombinationen utvikningsbilder och en Amnestykampanj mot kvinnovåld är inte helt självklar – om man inte heter Rikke Hørlykke. Hon skiter som sagt i vad folk tycker och lånar mer än gärna ut sitt namn för att kvinnor ska slippa få stryk.

”Jag kan hålla en tuff fasad utåt och är rädd för att visa min sårbarhet. Att vara den lilla leende flickan är inget för mig. Jag är väldigt vältränad och ingen skulle nog våga ge sig på mig, men jag vill ändå stödja en viktig sak som drabbar extremt många andra kvinnor runtom i världen.”

Men trots att musklerna sitter där de ska, medaljerna samlas på hög och en hel nation unga män skulle offra sitt vänstra ringfinger för hennes sällskap är inte alltid självkänslan på topp.

”Jag utstrålar nog självförtroende, men har det inte alltid. Jag kan känna mig lite ensam. Jag ska alltid klara mig själv och kan inte be om hjälp. Det är mitt största fel. Jag är jättebra på att ta hand om andra, men puttar bort dem som försöker hjälpa mig. Fast ju äldre jag blir desto bättre blir jag på att strunta i det där stolthetspisset.”

Hemma hos paret Bruun-Jørgensen-Hørlykke är det maken som gråter under känslosamma filmer, medan hustrun sitter oberörd ”som en jäkla isdrottning”.

På handbollsplanen kan dock känslorna komma i form av en otäck liten klump i magen. Trots sin imponerande meritlista tar Rikke aldrig ut en seger i förskott. Hon är livrädd för att göra folk besvikna.

Men medan andra idrottare slaviskt rabblar sitt monotona jag-tar-en-match-i-taget-nonsens erkänner Rikke öppet att hon har svårt för att tända till ordentligt när hon vet att segern är given och inget står på spel. Hon slår helst ur underläge.

”Jag lever för att prestera när det gäller. Då kan man räkna med mig. Om jag så har sju gånger mens och inte har ätit på en hel dag så kommer jag att ge allt.”

Och när Rikke Hørlykke ger allt står försvarets jättenior där på linjen med lång näsa. Ett blont minikvicksilver har överlistat betongbjässarna innan de ens hunnit lyfta lillfingret.

”Jag tänker handboll i stället för att lita till muskler. Jag är liten och väger hälften så mycket, men jag spelar ändå öststatstjejerna av banan. Jag har tvingats utveckla mitt spel för att kompensera att jag inte väger 100 kilo.”

Som lagets alltiallo Per Andersen uttrycker det: ”Det finns bara en Rikke Hørlykke. Hon är inte så stor, men det märks inte. Hon ger allt när hon väl kommer in på plan. Och hon är väldigt, väldigt omtyckt. Vi kommer aldrig att kunna ersätta henne.”

Förr eller senare lär de nog bli tvungna. Efter 24 år i handbollsskor, varav åtskilliga som proffs i Tyskland och Danmark börjar den 29-åriga handbollshjälten att tröttna.

Hon drömmer om att kunna planera sin egen tid. Hon drömmer om en ful vit villa eller en bondgård på landet. Hon drömmer om barn.

”Men jag vet att när den ungen väl kommer blir den nummer ett. Då vill jag inte ligga på vägarna. Då har jag levt ut mina ambitioner och är mätt. Jag skulle aldrig kunna komma tillbaka till tävlandet.”

Och skulle kotten fundera på handboll må det vara hänt. Som Rikke själv säger: ”Där ligger väl en eller annan talang dold…” Även om hon nog skulle föröka pressa in lite tennis eller golf först – med tanke på inkomsterna.

Men än återstår ett gigantiskt steg mot fullkomligheten. Det stavas VM-guld och är inplanerat till december 2005 i Ryssland.

Rikke Hørlykke har vunnit Champions League, hon har blivit dansk mästare, har ett EM-guld och en olympisk guldmedalj. Fattas blott en världsmästartitel.

Ni kan lita på att Rikke Hørlykke tänker satsa allt för att slinka emellan försvarsjättarna hela vägen fram emot mål.

Men nervös? Aldrig. Hon har sin egen idrottsfilosofi:

”Det är ju bara handboll – inte krig. Ingen dör.”

Annonser
%d bloggare gillar detta: