Pia Johansson kan mer än att flamsa i ”Parlamentet”.
Hon är en jäkel på att spela teater, städa, brodera och köra motorcykel.
I jul får vi se henne som präst, lapplisa och snudd på anständig utvikningsbrud.
Möt improvisationernas drottning – en skådespelerska mitt i livet som behärskar det mesta utom åttans tabell.
Stockholm håller på att flyta bort i ihållande ösregn av sällan skådat slag. Det hindrar inte Pia Johansson från att dra på sig regncapen och ta cykeln ut till Djurgården, där vi har bestämt träff.
Svårigheter är till för att övervinnas. Rädslor är till för att besegras. Inget är omöjligt och livet stannar inte och väntar på att du ska våga hoppa. Det gäller att fånga nuet – om det så ska ske med lasso.
Ungefär så kan man sammanfatta Pia Johanssons livsfilosofi. Må det handla om hällregn eller storstädning i själen.
Lägg därtill insikten om att varje människa gör klokt i att skratta ordentligt minst en gång om dagen. Om ingen annan förser en med humoristisk näring får man fixa det på egen hand.
Humorn är luften Pia Johansson andas. Teatern är hemmet, tryggheten och kärleken. TV är vägen till folket. Film är som lördagsgodis, en njutbar bonus.
Hennes hår är ljust sommarblont, kindknotorna höga, ögonbrynen tunna och blicken blå och fast. Kring halsen hänger en minimal madonna i guld. Hon bär blåmönstrad blus och vita byxor.
Den hårdspacklade, strikta högerpolitikern med rakbladsvass tunga från TV-succén ”Parlamentet” känns långt borta. Och den babblande hysterikan från radioprogrammet ”På minuten” är satt på vänt.
I stället präglas den civila versionen av Pia Johansson av en lågmäld ständigt närvarande humor, men också av ett stort filosofiskt allvar.
I årets julkalender ”Lasse-Majas detektivbyrå” spelar hon en lätt mobbad präst ”som kanske inte riktigt har alla besticken i lådan”. På juldagen dyker hon även upp som övernitisk lapplisa i uppföljaren till ”Göta Kanal” (med undertiteln ”Kanalkampen”). Samtidigt figurerar hon som lättklädd utvikningsflicka i välgörenhetsprojektet ”Kalenderflickorna”.
”Varför inte?” är Pias väg till alla roliga jobb.
Hur är ditt eget förhållande till julkalendrar?
– För mig var det ju framför allt ”Teskedsgumman”, och sedan kom inget alls. Det var så eggande att man kunde bli liten och allt annat så stort. Fantasin kom verkligen igång.
– Lite av den känslan fick man under den här inspelningen också. Det var som att kliva in i ett dockskåp fullt med prylar och överdimensionerade miljöer. Alla vi vuxna är lite skruvade, medan barnen är de straighta.
Har du gillat någon julkalender efter det?
– Jag var väldigt förtjust i den där som alla andra hatade – ”Broster, Broster!” – eftersom jag tycker så mycket om Claire Wikholm. Och så Carl-Gustaf Lindstedt förstås.
– Sedan gillade jag den med Birgitta Andersson och Lena-Pia Bernhardsson (”Trolltider”, red:s anmärkning) där de spelade en fe och en häxa. Jag gillar när det är mycket fantasi och mycket för ögat.
Vilken är din egen inställning till julen?
– Jag älskar tiden innan. Jag är en sån där som inte kan vänta på att få sätta upp adventsstjärnan. Jag tar in julgranen för tidigt så att den i princip måste bytas ut innan det blir jul. Jag är ansvarig för granen i trapphuset som jag delar med mina grannar. Det ska vara mycket kulor, tomtar, glitter och tända ljus.
– Men när julen väl kommer är jag sååå trött på den. Så fort jag har sett Kalle Anka vill jag slänga ut allt och att det ska bli påsk.
Hur firar du julafton, då?
– Själva julafton är inte alls något märkvärdigt för mig. Den firar jag oftast för mig själv med lite champagne och kanske en korv stroganoff. Det är jätteskönt.
– Är man singel som jag vill folk gärna bjuda hem en för att de tycker synd om en, men man vill ju inte ingå i någon annans jultraditioner, som oftast är laddade till max. Jag är hellre själv.
Efter jul är det väl dags för ”Parlamentet” att vinna alla priser igen. Varför tror du att programmet blivit så populärt?
– Det är ett väldigt bra koncept. Det är starka motsatser. Blått och rött. För och emot. Man får lov att ta ut svängarna. Vi förväntas vara perfekta politiskt korrekta människor, som plötsligt inte är det. Jag tror att det är väldigt befriande att se galna människor i de här strikta kostymerna uttala såna sanslösa grodor.
Hur mycket hittar ni på under tiden?
– Det mesta är ju förberett, det skulle inte fungera annars. Men man får hela tiden gå utanför manus. Och vissa saker är helt improvisatoriska, ”Tips från coachen” till exempel.
Hur blir man så bra på att improvisera?
– Man måste vara i nuet. Inte tänka före och inte tänka efter. Helst inte tänka alls. Bejaka det som händer och inte straffa sig själv om det blir dåligt.
Kan det gå prestige i att vara roligast?
– I vissa sammanhang kan det säkert göra det. Men ska man göra något tillsammans måste man känna när den andre har en punchline på gång och ska leverera. Det krävs viss bollkänsla. Det är väldigt kul att vara den som slår upp bollen, men man behöver inte smasha den hela tiden. Man måste kunna låta någon annan få ta hem skratten. Vi ska ju ändå jazza ihop.
– Det tänkte jag ofta på när jag såg fotbollen i somras. Man snackar inte så mycket om de där passningarna som ledde fram till målen. Det är stort att kunna passa till någon fastän man har chans att göra mål själv.
Du är även med i radioklassikern ”På minuten”. Där är det väl mycket improvisation?
– Det är bara improvisation. Och fort ska det gå. Det är svårt, men jätteroligt. Vi har så kul. Vi spelar in inför publik på måndagar, så måndagar är heliga för alla. Varje säsong man får vara med är ren lycka.
Humor verkar viktigt för dig…
– Det är min luft. Precis som för alla andra. Men man har ju stött på totalt humorbefriade människor. Jag tycker så synd om dem.
– Livet är alldeles för allvarligt för att tas på allvar.
Hur menar du?
– Att leva är en viktig uppgift. Vi har inte tid att gå runt och vara allvarliga. Vi måste leva i nuet och låta oss påverkas av sånt runt omkring.
– Det är så mycket i livet som är jobbigt. Då är det ännu viktigare att ta vara på sånt som fyller oss med någon form av livsglädje.
Är du bra på det?
– Nej, men jag håller på med ett träningsprogram för att bli bättre på sånt jag är dålig på. Jag är till exempel jättedålig på namn, så jag har börjat träna aktivt på det. Nu har jag satt upp en lapp på mitt kylskåp för att lära mig alla nya namn. Det är väldigt trevligt att kunna komma ihåg att grannens katt heter Busan.
– Samma sak med att skratta. Det går ju dagar när man inte skrattat en enda gång. Därför lägger jag fram videoband med mina favoritkomiker, som till exempel Lucille Ball, eller ser till att läsa något roligt varje dag. Jag tränar på att tillföra olika former av humor i mitt liv, så att jag får mitt dagliga bröd.
Vad tränar du mer på?
– Att använda hela hjärnan. Jag har köpt ett Nintendospel och fått massor av nya tolvåriga kompisar.
– Det finns ett spel där man ska stimulera olika delar av hjärnan. Efteråt testar man ”Dagens hjärnålder”. I början låg jag på 80 år, nu är jag nere på 32. Det bästa är 20.
– Tyvärr kom det fram hur dålig jag var på åttans tabell. Jag skäms. Så nu har jag satt upp åttans tabell så att jag kan träna när jag borstar tänderna.
Du har arbetat som skådespelerska i över 20 år. Känner du att du har uppnått de drömmar du hade när du kom till Stockholm som 16-åring för att satsa på teatern?
– Ja, och mer därtill. Jag har fått göra så mycket roliga saker. Det vill säga jag får jobba med alla medier: läsa in en talbok ena dagen, göra radioteater nästa, filma, TV, föreläsa, undervisa. Det finns så mycket man kan göra i yrket. Men teatern är ju mitt hem, resten är grädde på moset.
Finns det något mer du skulle vilja göra?
– Jag skulle nog vilja filma mer. Men man ringer ju inte upp någon och säger: ”Hörru, nu tycker jag att jag gör en filmroll. Lägger du fram pengarna? Jag tänkte mig att jag skulle ha huvudrollen. Och vi ska filma utomlands. Några snygga älskare vill jag också ha.”
– Så är det ju inte. Man får vara glad om man får vara med. Film är mera styrt av utseendet. På teatern kan man förändras. Där kan jag spela fjorton år eller gammal tant.
Men du fick vara med i den nya ”Göta Kanal”…
– Ja, jag spelar en oerhört nitisk lapplisa som blir kronofogdeassistent och jagar båten. Det var en jätterolig roll att göra. Vilken makt man har som lapplisa! Alla kom fram under inspelningen och frågade om de hade parkerat lagligt. ”Visst”, sa jag.
– När jag spelade lapplisa i en Colin Nutley-film skulle Reine Brynolfsson slå mig när jag hade lappat hans bil. Då kom en P-nisse springande till min undsättning från ingenstans. Han såg inga kameror, han skulle bara rädda sin kollega. Han blev väldigt generad när han väl förstod att det var film.
Själv tog du körkort i Burträsk. Det kan inte ha varit så svårt?
– Nej, det fanns ju inga trafikljus och inga rondeller. Fast man blev väldigt bra på landsvägskörning. Men jag tog motorcykelkörkort i Stockholm. Det var lite annat, det.
Du är från Umeå från början. Betyder Norrland mycket för dig?
– Oh ja. Även om jag inte skulle vilja flytta tillbaka. Inte nu i alla fall. Men skogarna, dofterna, naturen… Jag är ett skogsbarn och älskar den norrländska snön och kylan.
Var det en slump att du hamnade inom teatern?
– Det var ett tidigt val redan som liten. Jag kunde inte se mig som en 9-5-jobbare. Samtidigt som jag var ett stillsamt, eftertänksamt och blygt barn hade jag ett stort uttrycksbehov.
– En lärare såg att jag var bra på att spela teater och sa det till en annan lärare. Jag blev helt chockad när jag råkade höra att jag kunde vara bra på något.
Men blygseln har du kommit över?
– Jag kan vara blyg fortfarande, men inte utstuderat blyg. Det är ju något sjukligt med att vara blyg. Man får faktiskt ta och skärpa sig och övervinna det där. Men jag har ett stort behov av integritet, att sitta på en stubbe och bli uppfylld av något annat.
Hur mycket av dig är det vi ser i den här glada galna människan på TV?
– Två procent. Men TV har sån genomslagskraft. Stockholmare som ofta går på Stadsteatern har sett massor av andra bitar av mig. Och de som känner mig förstås.
– Gud skapade ju inte ett djup utan yta. Får jag vara lite ytlig kan jag få vara djup i fred. Att få flamsa är nog ett sätt att rädda mig.
Är du en grubblare?
– Snarare en tänkare numera. Jag tycker om att analysera, fördjupa mig och tänka psykologiskt och filosofiskt.
Du har bland annat spelat en kvinna som var döende i cancer. Hur påverkade den rollen dig?
– Väldigt djupt. Jag umgicks med många som var döende, läste mycket i ämnet, fick starka reaktioner och tog del av väldigt mångas berättelser.
– Det fick mig nog att börja städa mer i mitt inre och göra mig av med alla gamla spöken. Det ska man inte vänta med tills man ligger på sin dödsbädd.
– Har man tre månader kvar kanske det allra viktigaste faktiskt är att ringa till Kalle och fråga om vi ska ta en fika.
Du har konverterat till katolicismen. Vad var det du fastnade för?
– Jag fick svar på en massa frågor som jag hade grubblat på i min ungdom. Det var en känsla av att komma hem och få saker utredda. Att kunna släppa en massa ångest, skräp och rädslor och hitta kärnan i det jag sökte i min tro.
– Troende har jag varit sedan barnsben, men min barnatro behövde mogna och utvecklas. Fast det håller man på med hela livet. Man tvivlar ju minst några gånger om dagen.
– Men katolska kyrkan känns som en urkyrka. Sedan finns det dogmatiska idioter där också, precis som på alla andra ställen. Men det känns som om det finns ett djupare allvar där.
Du är 46 år nu. Känns det som en bra plats i livet?
– Jaaa! Det känns jättebra. Jag tycker att alla kvinnor är som vackrast mellan 40 och 55. Det beror nog på att man har mognat som människa och inte utstrålar den osäkerhet som jag kan se hos mig själv på gamla kort, där jag egentligen var mycket snyggare, rent rynkmässigt och så. Jag vågar ta för mig mer nu, vågar fråga, vågar vara barnslig och vågar vara dum.
– Jag har också hamnat in en position i mitt yrke där alla i branschen vet vem jag är. Jag behöver inte springa runt med en CV längre, som många yngre.
– Och hela den här barnbiten är ett överspelat kapitel. Det känns skönt att inte behöva ha den paniken längre. Ändå har man långt kvar, hjärnan är intakt, man är i fysisk form och frisk.
Den stora kärleken, då?
– Jag väntar. Längtar, längtar… Men det går i faser. Just nu är jag väldigt nöjd som det är.
– Ingen har insett att jag är den perfekta hemmafrun. Jag älskar att städa och stryka skjortor. Mamma är operationssköterska och har lärt mig att städa kliniskt rent. Jag är jättebra på att städa och städar gärna åt andra.
I samma veva som du syns i julkalendern för barn finns du med i 1,6 miljonerklubbens kalender där kändisar klär av sig för välgörenhet.
– Ja, det är nog många som kommer att sätta kaffet i halsen. Men jag tycker att man får vika ut sig när man fyllt 45, fast ännu hellre efter 50. Inte för att jag har något sensationellt att visa, men jag bryr mig inte ett dugg om vad folk ska säga i kyrkan och så där.
Har du frågat mamma?
– Nej, det har jag faktiskt inte. Men hon gillar allt jag gör.
miagahne.se 