Österlen

Somliga talar om ljuset, andra söker det kreativa och vissa drömmer om vita stränder.

Det finns alltid något som drar.

Österlen är som en mystisk magnet man inte kan låta bli att älska.

Ett land utan engångsbesökare.

Här blir man fast för evigt.

Redan vid Hammars backar händer det något. Kullarna klättrar på att alldeles särskilt vis, hästarna betar på vertikalen och hängflygarna svävar likt befriade barnballonger över havsbandet. Brackiga sommarstugor med fransparasoller och badmintonnät byts ut mot krypande längor och enstaka små knotiga stenhus, kantade av sturska stockrosor och vildvuxen vallmo.

Vägen smalnar av och ringlar sig i ogästvänliga hårnålskurvor, som för att strypa tillförseln av omotiverade besökare. Hit åker du på egen risk. Kärlek vid första ögonkastet är en vitt spridd folksjukdom i Sydöstra Skåne.

Ändå räknas inte detta förtrollande Hammar till Österlen. Av de renläriga, vill säga. Det finns lika många tolkningar om var denna mytomspunna landsände börjar och slutar, som det finns kossor i dess hagar.

Ett vedertaget, men likväl förbryllande, svar är dock: Ingelstads, Järrestads och Albo härader. Det var i alla fall den definition Fritiof Nilsson Piraten skålade på när han insåg att hans eget Kivik hamnat utanför den gängse gränsen söder om vägen mellan Ystad och Simrishamn.

I den gulnade bilkartan från 1957, fyndad på loppis i en lada i Borrby, löper i alla fall en linje vid Löderups strandbad, strax öster om Kåseberga. Fast frågar man en mäklare är Österlen förstås stort som halva Småland.

Men solen vet var gränsen går. Det berömda Österlenljuset infinner sig plötsligt när man passerat rätt antal pilevallar och åkerlappar. Det intensiva, förförande, strålande ljus som gör sig så bra på film och målardukar. Gå ner till strandkanten klockan sju en morgon, och du blir fullständigt bländad av det morgonstarka strålkastarsken som hämtar extra watt i sanddyner och hav.

Ljuset har släpat mången sökande konstnärssjäl ner hit i förskingringen. Sommartid är det vernissager och teaterpremiärer i varenda buske. Krukmakare, glasblåsare, klädskapare, musiker, skådespelare och författare finns i minsta fiskeläge. Man kan ju fråga sig varför.

– Här finns en sorts urbanitet trots att det är mitt på landet. Här bor så mycket folk, och den sortens folk som gör att det ändå kan kännas som en storstad, förklarar den före detta S:t Olofsbon Ylva Gislén.

I flera år har hon arrangerat den stora teaterfestivalen Exit, som är så otroligt typiskt Österlensk. Här trampar internationella storstjärnor ner gräset på Kiviks marknadsfält medan Klas Östergren sköter ölkranarna. Sveriges kulturmaffia frotterar sig medan en och annan bybo i Lantmännenkeps.

– Eftersom konstnärskolonin funnits här så himla länge smälter den in så bra. Folk är vana vid andra sorters människor och det uppstår inga konflikter mellan inflyttade och boende.

Och det är inte tu tal om att det inträffar något med människor som kommer hit. De knäpper upp kostymen och stirrar förvånat inåt. Fanns där inte mer?

Det är något med de vajande vetefälten, de uppnosiga möllorna och de nötta fiskenäten som får folk att vilja kasta loss från sina förprogrammerade storstadsliv.

Fråga byrådirektören på AMS som knöt upp slipsen och gjorde om den gamla stärkelsefabriken i Kabusa till konsthall. Fråga akademikerparet från Lund som packade ner sina luntor för att öppna Bed & Breakfast med operaaftnar på en åker utanför Skillinge. Fråga kocken som jobbat jorden runt och bytte ut gourmetkrogen i Kanada mot en korvkiosk i Branteviks hamn. Fråga journalisten som förvandlade sin skrivkonst till kokkonst i Skåne Tranås.

Fråga vem du vill. De berättar alla samma historia.

Rolf Lundahl är bara en i högen. Han är civilingenjör och hade sysslat med teknik i alla sina dagar. Tills han kom till Vitemölla – en superidyll med ett överdåd av puttenuttiga små gränder och rosensmyckade fiskarstugor – och föll som en fura.

Tekniken fick vänta. Han lade ner tre år på att rusta upp fiskelägets gamla badhotell från 1913. Nu är Rolf Lundahl lycklig ägare till Vitemölla badhotell, som är något av det vackraste Sverige kan uppbringa.

Han sammanfattar det som alla känner:

– När jag kommer körande hit ut från stan brukar jag stanna bilen uppe på kullen och sitta och titta ut över byn och havet. Jag slår av motorn, stänger bilradion och bara njuter. En lång stund. Då känner jag att jag lever.

Och någon risk för att man skulle tröttna på utsikten föreligger knappast. Det är bara att ge sig ut på vägarna och låta sig förföras.

Att cykla längs havet mot Skillinge när kvällssolen guldfärgar strandhedar, svanar och skånelängor är smärtsamt vackert. Att se klätterrosorna helt ogenerat vänslas med Örnahusens korsvirkesstugor är snudd på overkligt. Eller en puttrande motorcykeltur en sensommardag kring Brösarps bedårande backar.

Det händer att man slutar andas.

Men det räcker med en välgallrad betesåker, en bondgård med äggförsäljning eller en plastbalja nyfångad spätta för att en obotlig romantiker ska trilla dit.

Att man sedan riskerar att springa på Pernilla August i gummistövlar i lanthandeln i Vitaby är smällar man får ta. Eller att de pittoreska små loppisarna visar sig vara rena rama mingelpartyt för hagalna halvkändisar. Och när det under den okristligt tidiga joggingturen längs stranden uppenbarar sig en hyllad såpaskådis iförd absolut ingenting ur havet kan det kännas lätt absurt.

Det förekommer förstås att man glömmer sig. Åker in till Ica i Borrby i trasiga shorts och värsta Van Halen T-shirten. Det är då man krockar med Reine i Tre Kronor vid mjölkkylen, och inser att också han har lämnat finkläderna i stan.

Och visst är det politiskt korrekt att ha ett hus med halmtak i hjärtat av Österlen. Visst har man hört det där tjatet om ljuset och det kreativa klimatet till leda. Visst kan det bli lite tröttsamt med fladdrande konstnärsflaggor vid varje grindstolpe. Men här finns, trots sommarinvasioner norrifrån, en sorts ärlig äkthet och generositet som är mycket svårt att låta bli att älska.

Ta Farmor Dagny som exempel. I 56 år har hon stått och knådat Mellbykavring i det lilla bageriet i Södra Mellby strax utanför Kivik. Receptet har gått i familjen sedan 1855 och familjen Andersson fortsätter baka sin underbart sötsega kavring med den stenhårda skorpan.

Farmor Dagny ser ingen som helst anledning att dra sig tillbaka trots att hon närmar sig de 80. Hon hjälper till där det behövs, med kinder vitpudrade av mjöl. Hon är stolt över det lilla familjebageriet. Det har ju trots allt blivit renoverat. Så sent som 1939.

Leif Nielsen är en annan vis Österlening. Han är visserligen invandrad från Danmark. Men han har fått lära sig.

När hans konstnärsgård utanför Östra Tommarp brann ner hjälpte hela häraden till för att få den återuppbyggd.

Nu kan vem som vill både titta på konst och spisa smörrebröd på hans Ljungsjögården.

– På sommaren har jag öppet från nio på morgonen, när jag dricker mitt morgonkaffe, till nio på kvällen, då jag tar min kvällswhisky. Folk kommer hit för att äta frukost, sedan kommer de cyklandes på kvällen och vill ha ett glas vin. Då får de det.

Farmor Dagny och Leif Nielsen vet precis var Österlen börjar och slutar. I trakten av hjärtat.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: