Margit Sandemo

Det är en solig höstdag lördagen den 15 september 2001. Köerna ringlar sig långa utanför den årliga bokmässan i Göteborg. Mitt i folkhavet där inne tätnar trängseln kring ett litet bord.

Rader av rodnande flickor väntar med pocketkamerorna laddade och varsin tummad bok i famnen.

De är många som kommit hit den här dagen för att äntligen möta sin stora idol – Nordens mest sålda författare.

Och det är inte Astrid Lindgren, Peter Höeg eller Marianne Fredriksson. Knappast heller svenske Björn Ranelid som glider förbi uppståndelsen med hakan i vädret.

Nej, det handlar om den lilla kvinnan i krusigt hår som skriver personliga hälsningar med sirlig handstil och noggrant frågar om stavningen, medan en beundrare stammar fram ett ”Jag älskar dina böcker”.

Damen i fråga är 77 år gammal, har sålt 35 miljoner böcker och skrivit 149 böcker (fast vid det här laget är det säkerligen ett par till). Ändå får hon inte vara med i det norska författarförbundet.

Margit Sandemo är nämligen inte rumsren. I varje fall inte i finkulturella kretsar.

”Husmorsporno”  och ”kiosklitteratur” fnyser belackarna. Själv kallar hon det folkläsning. Eller sagor för vuxna.

Hon avskyr hysterin på bokmässan. Faktum är att hon hatar städer. Men fansen går före. Lojalitet är ett av hennes viktigaste ledord i livet (humor är ett annat). Men Margit Sandemo längtar hem till sitt fjäll och tystnaden.

Så en månad senare kör jag de smala slingrande bergsvägarna mot det lilla samhället Fagernes 25 mil norr om Oslo. En fjord rinner vid min sida, dimslöjorna hänger som tunga kjolar från de knaggliga bergens kant och höstlöven sprakar i ett orangefärgat fyrverkeri. Det är smärtsamt vackert.

En stilig ung man säljer ved från sitt ljusgula trähus vid strandkanten och tipsar om ett kafé längs vägen. Det blir kaffepaus med räkmacka och en vidunderlig utsikt över mörka vatten. Plötsligt hörs psalmsång från andra sidan väggen. Det visar sig pågå en begravning mitt i det högreligiösa norska inlandet.

Det är just den sortens norrmän som inte är förtjusta i Margit Sandemo. De har bränt hennes böcker, bannlyst romanerna från biblioteken och till och med utnämnt henne till Antikrist.

Inte nog med att hon skriver om sex, spänning och äventyr. Hon blandar dessutom i magi och andeväsen i kompotten. Sånt gör man inte ostraffat i vissa kyrkliga kretsar.

Ytterligare ett par mil norrut, högt uppe på berget, på behörigt avstånd från fjorden (Margit är rädd för vatten), väntar drottningen av underhållningslitteratur med norska flaggor på stugan och laxmackor på finporslinet. Manchesterterriern Vildeman skäller som besatt och Margit tar emot i farstun.

Hon är klädd i svarta manchestertajts och en T-shirt med batikmotiv i guld. Håret är rödlätt, leendet klurigt och hon har en blick som ser rakt igenom en. Det är svårt att tro att hon närmar sig de 80. Hon fattar det inte ens själv.

— Jag kan inte begripa hur jag kan ha medelålders barn när jag själv känner mig som 17. Går jag förbi en spegel undrar jag vad det är för en människa inuti det där häxfodralet.

Man kan bara inte låta bli att tycka om henne. Särskilt inte efter att ha sett hennes arbetsrum. Det ser ut som om ett bättre barnkalas spårat ur, samtidigt som någon övat sin golfsving med en fotboll inomhus och passat på att använda upp och nedvända papperskorgar som målstolpar. Fast värre.

Kartböcker, pärmar, affischer, kartonger, diplom, räkneapparater, garntomtar och pennor lever i sann anarkistisk gemenskap från golv till tak. Och så böcker förstås. Hennes egna, i lådor, travar, hyllor, tusentals med böcker. Mitt i röran, ovanpå papperskaoset på det som antagligen är ett skrivbord, tronar en röd skrivmaskin.

Det är den som har gjort att Margit har råd att få utlopp för sin mani att köpa hus (hon har tre för närvarande), resa världen runt och köpa lite av den konst hon älskar.

Fast mest använder hon sina ständiga följeslagare: blyertspennan och anteckningsblocket. Hon skriver på kaféer, på parkbänkar och hotellrum. Och framför allt skriver hon i huvudet.

Under en misslyckad operation var hon nära att mista livet. Hennes tanke var: ”Tusan också, jag kan ju inte ligga här och dö med 18 oskrivna romaner i huvudet!”.
När Margit Sandemo hade avslutat sin 82:e bok tyckte hon att det var läge för lite semester och reste till Spanien för att vila upp sig.

— Efter två dagar fick jag idén till de två första böckerna i serien om Svarta Riddarna. Det var den semestern, det…

Margits dotter Tove serverar kaffe och mineralvatten till smörgåsarna. Husmor själv är bannlyst från köket (hennes kvalitéer ligger på andra plan) och håller sig till te.

— Jag provade kaffe som 8-åring. Då sa jag till mig själv: aldrig mer. Ett par år senare smygrökte jag en gång och sa samma sak. När jag var 20 smakade jag ett glas vin och sa att det här ska jag göra om!

Hon pratar svenska med norska inslag. Med en norsk far med arbetarbakgrund och en mamma från den svenska adeln har Margit alltid varit en korsning av det mesta.

Väggarna är täckta med en brokig samling tavlor, som rymmer alltifrån stora norska konstnärer, till isländska oljemålningar, egna verk och teckningar från läsare. Vid köksdörren hänger två riddarsvärd och på spiselkransen står en skara engelska miniatyrhus. Och så ett par exklusiva solglasögon från Gucci. Här bor en pensionär med stil.

Intill vardagsrumsväggen kråmar sig en blågrön rokokosoffa som minne av barndomen på en svensk herrgård. Där har minsann den gamle svenske kungen Gustaf V suttit och hans bror Prins Eugen kissat.

Fru Sandemos stamtavla är lång som en tonårings önskelista och rymmer såväl skotska kungar som pommerska furstar och en och annan rövarhövding.

Att hennes far var oäkta son till den norske nationalskalden Björnstjerne Björnson gör knappast saken sämre. (Fast Margit tror att den store Nobelpristagaren skulle ha gråtit om han hade läst hennes böcker.) Björnson-kännarna vägrar dock acceptera släktskapet. En nationalskald farfar till en husmorspornodrottning – hur skulle det se ut?

— Jag orkar inte bry mig om det där tjafset. Men när folk försöker sätta sig på mig och jag känner mig eländig, tröstar jag mig med att ingen annan har i varje fall så fin stamtavla som jag.

Nu finns det dock inte så mycket tid över för att sitta och känna sig eländig. Margit Sandemo skriver sex böcker om året. Fast hon funderar på att trappa ned till fyra eller fem.

Succéserien ”Sagan om Isfolket”  blev 80-talets främsta bestseller i Norge. Den bestod av 47 böcker och ingen av dem har tryckts i färre än 60 000 exemplar. Hon har översatts till sju språk, är hjälte på Island, piratkopierad i Ryssland och huge i Polen.

Fortfarande finns det internationella isfolkssällskap där medlemmarna döps efter Margits romanfigurer. Och en 99-årig kvinna på Island höll sig vid liv enbart för att få veta hur serien slutade.

Men trots att Margit Sandemo skriver skjortan av sina kollegor erkänns hon inte som författare. Fast det ger hon naturligtvis fanken i.

— När man inte kan låta bli att skriva, då får man kalla sig författare. Anser jag. Att påbörja en ny serie vid 74 kallar åtminstone jag för skrivglädje.

Hon bekymrar sig knappast om att inte bli insläppt i de litterära salongerna. Däremot blir hon väldigt argsint när kultursnobbarna rackar ner på hennes läsare.

— Av de 20 000 som har skrivit till mig har inte en enda kunnat stava till ordet intressant. Jag når en läsekrets som vanliga författare inte når. Lärare har berättat om elever som aldrig tidigare läst en bok, men som slukat alla 47 böckerna om Isfolket.

Och det finns Sandemofans på de mest oväntade håll. På ett flygplan mötte hon den norske världskände konstnären Odd Nerdrum. Glatt hojtade han över hela planet ”Hej Margit, jag har läst alla dina böcker!”. ”Hej Odd, jag har tre av dina tavlor!”, blev svaret.

Hennes blandning av spänning, mystik, romantik och gott mot ont går helt enkelt hem. Det handlar om underhållning och verklighetsflykt. Något som vi alla behöver, anser Margit. Själavård i vardagen.

Själv roar hon sig med att lösa korsord, titta på Star Wars-filmer och gosa med hunden. Läser gör hon aldrig – av rädsla för att plagiera omedvetet. Köket är som sagt en förbjuden zon. Städskåpet likaså. Hon påstår att hon var en usel mor till sina tre barn, som berättade skrönor i stället för att laga mat och tvätta kläder.

Men varje år bjuder hon tio familjemedlemmar och vänner på äventyrsresa till Island, där riverrafting är den här 77-åriga damens favoritnöje. Revisorn är inte fullt lika glad.

Fast visst tjänar Margit Sandemo pengar. Hur mycket hon får för varje bok är hemligt, men förskotten har vuxit med åren, från det allra första på 2 500 kronor till 350 000 för Isfolket. Och tur är väl det, för denna framgångsmaskin saknar allt sinne för pengar och gör av med dem i samma sekund hon får dem i sin hand.

Men det har tagit tid att komma så här långt. Margit Sandemo började inte skriva förrän hon fyllt 40. En traumatisk barndom, en ständigt sökande bland olika konstformer (”jag har provat alla grenar utom balett – av naturliga skäl”) och ett liv med ständig pengabrist avslutades den dag då hon fick syn på en bild av en kyrkomålning i en tidning.

”Det gick en våldsam stöt genom kroppen. Jag höll andan en lång stund medan intryck och impulser strömmade igenom mig. Inom loppet av en kvart hade jag de tre första böckerna om Isfolket klara i huvudet.”, skriver Margit i hyllningsbiografin ”Kjäre Margit!”.

Fram till våren 1999 räknade Margit Sandemo sig som Norges lyckligaste människa. Hon hade fått allt (”inklusive ett par kilo för mycket”). Men efter 54 år äktenskap utan ett endaste gräl dog hennes man Asbjörn.

Det har varit tunga år sedan dess. Men skrivandet är en helande terapi. Margit skrev som en ”tokdåre” och var tacksam över att inte vara den sortens änka som satt och stirrade i väggen.

Nu lyser ljuset över det timrade huset på bergknallen ovanför Fagernes igen, och lär så fortsätta ett bra tag till.

— Min moster blev 96. Och om jag inte gör något helt tokigt räknar jag med att bli lika gammal. Jag tänker fortsätta skriva så länge jag klarar att hålla i en penna.


Annonser
%d bloggare gillar detta: