Magnus Uggla

I hela sitt liv har han varit livrädd för att sitta på första bänkraden på teatern.

Han får tvångstankar om att kliva upp på scenen och blanda sig i föreställningen.

Och nu har det hänt.

Magnus Uggla har äntrat teaterscenen på riktigt.

Han gör det med skräckblandad förtjusning.

Fru Fnask är sjuk.

Det är bekymmersamt.

– Och så många flickor som jag pussar är det väl min tur nästa gång, suckar Magnus Uggla.

Han talar om Tiggarens Opera och den influensa som grasserar på Malmö Musikteater just nu. Magnus Uggla har nämligen fått en arbetsplats. Med kollegor och kaffepauser. Det är han knappast bortskämd med.

– Det är som en dröm att få jobba i en ensemble. Det är så otroligt ensamt att sitta hemma och harva på sitt piano, jättetråkigt.

Han hälsar på folk i korridorerna, passerar hastigt sin loge – ingen stjärna på dörren där inte – och slår sig ner i kantinen bland surr och småprat. ”Ytterst ödmjuk”, lyder snacket bakom scenen.

– Jag har försökt tona ner min person och har hållit hårt på att bli en i gänget. Jag vill inte ha något slags stjärnfokus i det här sammanhanget. Tvärtom. Jag kommer hit som en pryoelev som får lära mig allt möjligt.

I läxan ingår ett spela kvinnokarlen och tjuvkungen Macheath. En uppkäftig och självsäker typ, inte helt olik en viss rockstjärna.

– Det är en tilltalande figur att göra. Framför allt hans kvinnoslukande. Han är totalt opålitlig och är på allt som rör sig. Jag har försökt utveckla det där så mycket som möjligt och hånglar med harpisten och stöter på publiken. Han är helt hopplös.

Och när den långhårige rånarhövdingen – en slöddrets superstar – kommer in på den lutande scenen, en bra bit in i första akten, händer något med föreställningen; ett energitillskott, en koffeinkick, en extramotor i blå sammetsrock och säckiga läderbyxor.

Macheath tafsar på kvinnobröst, tar sig i skrevet, ljuger och bedrar och är allmänt oförskämd. Sånt klär en Uggla.

– Egentligen ska han vara någon Clark Gable-figur. Men det verkar urtråkigt att gå omkring som någon Errol Flynn-hjälte. Jag ville göra någon som var lite sliskig och obehaglig.

Recensionerna har knappast varit alltigenom lysande, även om Magnus Uggla hör till dem som kommit skonsammast undan.

– Men jag tycker den har fått oförtjänt dålig kritik. Det är en vass föreställning som är häftigt gjord, scenografin är hur läcker som helst och ljuset är knallbra. Sättet att satsa på att det bara är tiggare som gör det här, utan något glorifierande, är magnifikt.

– Att det inte faller i god jord hos recensenterna – det fattar inte jag. De har nog inte begripit själva grejen, och det borde de skämmas för! Men å andra sidan har jag klarat mig igenom hela min karriär med dåliga recensioner.

En karriär som påbörjades för snart 25 år sedan och gjort honom lika folkkär som knäckebröd. Egentligen har han, med sina satiriska texter och utspel, hela tiden sysslat med någon slags teater.

– Javisst, bara det att det råkat bli pop av det i stället. Jag stod inför ett val när jag hade gått ut Calle Flygares teaterskola –77 och fick ett erbjudande från Riksteatern. Men jag satsade på grammofonbranschen i stället.

Ett val han inte ångrat, ganska begripligt med tanke på att karln sålt över två miljoner skivor. Var fjärde svensk äger således en av de legendariska Uggla-plattorna.

– Mängden skivor är inte lika imponerande som att det inte finns några dippar. Jag har i stort sett haft en kontinuerlig skivförsäljning sedan 1977. Det tycker jag är rätt imponerande.

Förtjänsten investerar Magnus i sig själv. Att låta det ta tid mellan skivorna. Att ha råd att vara perfektionist. Och att det får lov att finnas dagar som kan kännas bortkastade.

– Stundtals skulle jag gärna vilja lägga av. Det är så svårt att skriva. Men om jag börjar fundera på vad jag skulle göra i stället inser jag att det är nog fan ett drömjobb man har i alla fall.

Lat som han är suktar han efter utmaningar och morötter. Tiggarens Opera är en sådan.

– Det är en häftig dröm. Ända tills man får vara med om det. Då önskar jag att jag kunde fått stanna hemma, för det är så läskigt. Jag lovar att det är läskigt.

– Redan i somras när jag var i Malmö och sjöng i Pildammsparken började jag få ångest över premiären ett halvår senare och tänkte ”är det verkligen möjligt att jag ska stå här och spela teater?”. Usch!

Och visst är det modigt av en folkparksidol att ställa sig och sjunga musikal med fullblodsproffs som Sven-Bertil Taube, Berit Carlberg och Lars Humble. Mycket modigt.

– Jag insåg redan när de tog mig att de visste ungefär hur jag kunde sjunga. Förmodligen trodde de att jag sjöng sämre än vad jag gör. Jag sjunger ganska okej.

– Men jag är ju inte här för att sjunga skönsång. De pensionärer som kommer hit och tror att de ska få höra en ny Pavarotti, de gör sig själva en jäkla otjänst.

Kul har han i alla fall. Även om det blir slitigt att pendla mellan hem och familj i Stockholm och hotellrummet i Malmö.

– Det är lite ensamt om dagarna. Eftersom jag inte känner någon i Malmö åker jag hem så fort jag är ledig. Man får ju hoppas att barnen känner igen en.

De har hunnit bli tre till antalet. En tonårsperiod är avverkad, och snart kommer nästa. Blir de hälften så jobbiga som pappas vilda år blir det ändå tufft. 44 år gammal känner han fortfarande behovet av att ”visa dom jävlarna”.

– Det är en väldigt bra drivfjäder för att gå vidare. Det är som med dåliga recensioner. Om nu journalisterna är så trötta på mig så borde de geniförklara mig – då skulle jag inte orka längre. Men eftersom de aldrig gör det måste jag fortsätta hävda att jag är ett geni. På så sätt slipper de mig aldrig.

Det gnistrar till i de snälla ögonen. Här finns det både humor och humör.

– Jag är mano-depressiv. Antingen är jag på ett strålande humör eller också är jag skitirriterad och skriker, krisar och har sönder saker. Vissa dagar mår jag bara bra och känner en lyckokänsla.

– Men om alternativet är att käka Prozac har jag det mycket hellre så här. Folk som äter sånt verkar totalt tappa distansen till verkligheten. Det skulle jag aldrig gå på.

Det fanns en tid när det inte var så kul att heta Magnus Uggla. Eller Bobo Viking. Tidningarna diktade ihop en svensk Johnny Rotten-figur som gav fingret åt allt – när det i själva verket handlade om ironi och satir.

– Jag kände inte igen mig själv och förstod inte vad som hände. Jag ställde upp för än den ena, än den andra journalisten för att försöka förklara att jag inte alls var som de beskrev mig. Men det var omöjligt att nå ut med det budskapet.

– Det kändes som om alla var emot mig och det gjorde mig ledsen. Så jag slutade ge intervjuer.

Men åren går och nu hanterar han det mesta. Trots att hyn är slät som siden och det berömda storburriga saknar gråa hår är sommarens 45-årsdag skräckinjagande nära.

– Det är vidrigt. Men 44 är lika vidrigt det. Jag tyckte det började bli jobbigt redan vid 35.

Men det finns fördelar med att åldras. Han är till exempel inte lika flygrädd längre.

Ganska praktiskt för en Uggla.

Namn: Magnus Uggla

Aktuell i: Tiggarens Opera på Malmö Musikteater

Ålder: 44

Smeknamn: Mankan, Fågel, Uggla

Familj: Tre barn – 19, 8 och 3 år

Som liten ville jag bli: Popstjärna

Njuter av: Mat och sex

Åker helst till: New York

MAGNUS UGGLA OM…

Kunskap – ”Jag är hyfsat allmänbildad, men min pappa är 10 000 gånger mer bildad.”

Ett gott hjärta – ”Det har jag. Absolut. Jag tror nog att mina vänner tycker det. Jag är omtänksam och har en förmåga att känna empati.”

Scenskolan – ”Jag sökte en gång, men sprack i första provet. Om jag förberedde mig ordentligt skulle jag nog komma in nu.”

Att bli igenkänd – ”Det kan vara jobbigt när man bara vill krypa in i sig själv och vill att ingen ska bry sig.”

Att vara 167 cm lång – ”Jag har aldrig någonsin lidit av att vara kort. Är det inte en skröna att korta män får komplex? Det finns väl lika många långa som är maktgalna.”

Frisyren – ”Jag skulle gärna byta frisyr, men jag är så ful i kort hår.”


Annonser
%d bloggare gillar detta: