Lena Wahlqvist

3,8 kilometer simning. 180 kilometer cykling. 42, 2 kilometer löpning.

Det är mer än de flesta klarar på ett år.

Lena Wahlqvist gör alltsammans på en dag.

Hon är Sveriges egen järnkvinna och deltar i världens tuffaste tävling – Ironman på Hawaii.

Somliga hävdar att hon inte är riktigt klok.

Himlen är blyertsgrå och det vill aldrig sluta regna. Utomhusbadet ligger öde och vattenrutschkanan är bortglömd för säsongen. Mitt i duggregnet, i gläntan mellan tallar och skog, ångar det av vattenrörelser från den blå bassängen.

Här simmar en 33-årig kvinna med simdynor mellan benen och paddlar på händerna. Föga bryr hon sig om regnstänk och blytunga skyar.

Klockan är knappt åtta på morgonen, men Lena Wahlqvist har redan hunnit avverka ett par kilometer i vattnet. Än så länge pratar vi uppvärmning.

Vi befinner oss i utkanten av Motala, en sömnig svensk småstad mitt inne i landet. Men Lena har tankarna på annat håll. Hon simmar redan i Stilla Havet, utanför Hawaiis västkust. Hon slåss mot salta vågor och ser delfiner hoppa i horisonten.

Det är nämligen kring Hawaii hela hennes liv kretsar. Kring lavaöknar och serpentinvägar, runt sandstränder och cykelstallar. Det är där det händer. I oktober varje år förvandlas hula hula-ön till en skådeplats för idrottslig dramatik på högsta nivå i ett superhjältarnas styrkeprov. Tävlingen kallas Ironman, men upp ur den regndränkta småstadsbassängen kliver bevisligen en kvinna.

Hon tävlar i triathlon på samma villkor som männen. Simmar lika långt, cyklar lika långt och springer lika långt. Och ser det som en självklarhet. Uthållighet är Lena Wahlqvists främsta varumärke, och hon hävdar bestämt att kvinnor är av en segare sort än män. Det bevisade hon inte minst förra året genom att vara den enda svenska deltagaren och lyckades ta sig i mål på en hedrande nionde plats i världens hårdaste tävling.

— Mitt mål var att komma bland de tio bästa. Det var väl att ta i, tänkte jag när jag såg startlistan på plats, men jag lyckades och är jättenöjd. Det var de tuffaste förhållandena någonsin så de flesta fick sämre tider än tidigare, men jag var en av dom få som i stället förbättrade min.

Ändå är det knappast någon kvinnlig version av Hulken som kommer gående med vattnet droppande från det långa blonda håret. Frånsett ett ovanligt välskulpterat axelparti och ett par muskulösa vader ser hon ut som vilken ”vackra svenska flicka” som helst. Fast gladare.

Det solbrända ansiktet har ett sällan slocknande leende med en perfekt kritvit tandrad, baddräkten är knallröd, och handslaget fast. Tånaglarna är blåmålade, hon har tre hål i ena örsnibben och talar med en djup, munter röst på utpräglad dialekt. ”Käck” är ett ord som faller en in. Men i det helyllehurtiga finns ett stråk av en positiv kompromisslös målmedvetenhet som nästan gör en avundsjuk. Detta är en person som besegrat både skador, njurproblem och anorexi.

Lokaltidningarna har döpt henne till ”Järnladyn”. Andra hävdar att hon är galen. Själv ser hon sig mest som en glad och envis jävel, som förmodligen skulle falla död ner om någon tvingade henne att sluta träna.

Att det blev triathlon var en ren slump. Som 7-åring började hon träna simning på allvar, tappade motivationen och bytte i 15-årsåldern till löpning, blev skadad och bytte efter ytterligare tio år tillbaka till simning. När den gamle simtränaren Sven-Arne Selling frågade om hon, som ändå hoppade hit och dit mellan olika grenar, inte skulle ställa upp då hemstaden var värd för en triathlontävling ryckte hon på axlarna och sa ”Tja – varför inte? Jag kan ju alltid promenera ett maratonlopp om jag inte orkar springa.”.

Hade denna kvinna besuttit ett uns bättre självkännedom skulle hon aldrig ha uttryckt sig på det viset. Det är liksom inte fråga om att inte orka när det gäller Lena Wahlqvist. Hon tillhör den sorten som inte ens kan stava till att ge upp.

Och trots att hon den gången knappt hade suttit på en tävlingscykel förut, utan i sista stund fick låna en från cykelmakarens lager, lyckades hon komma i mål hack i häl på eliten. Det tog dock ett par år innan hon började tycka att det var riktigt roligt med triathlon. Ett par år… De flesta hade förmodligen lämnat in handduken hundra gånger om under den tiden. Men inte Lena.

I nio års tid har hon stigit upp halv sex, sprungit minst 15 kilometer, styrketränat ett par timmar, simmat 6 – 7 kilometer, cyklat 3 – 4 timmar och sprungit lite till. Kvällarna har hon ägnat åt att träna på att laga punktering och att växla mellan löpband och testcykel.

1998 blev hon tvåa i VM i triathlon och året därefter kom hon fyra. Hon har ställt upp i fyra Ironman-deltävlingar och som förste svensk någonsin vunnit två av dem, båda gångerna Lanzarote Ironman, som sägs vara den allra tuffaste och är en kvaltävling till finalen på Hawaii.

— Många tycker att det låter så extremt med triathlon, men det är faktiskt inte så märkvärdigt egentligen. Allt som behövs är ett bra hjärta, rejäla lungor och ett par ben. Och så lite muskler för att kunna cykla och simma.

Hon får det att låta som ett sockerkaksrecept. När det i själva verket handlar om tio timmars råslit och djävulsk smärta. Att simma i havet i en timme, kasta sig direkt upp på en cykel och trampa i 5 – 6 timmar och därefter springa ett helt marathonlopp.

Det kräver sin kvinna.

Vi kör hem till denna kvinnas kök efter dagens simpass. Hon bor tillsammans med pojkvännen Anders Söderqvist i en liten villa med en snudd på pedantiskt välvårdad trädgård. Trädgårdsskötsel är nämligen Lenas hobby (hur det nu kan rymmas någon plats för fritidsintressen i detta späckade träningsschema). Radion spelar Tore Skogman medan Lena bjuder på kaffe, limpmackor och mammas hembakade bullar med glasyr på. Terriern Zico (döpt efter en brasiliansk fotbollsstjärna) får nöja sig med att knapra på ett grisöra.

Vid köksbordet börjar Lena berätta. Om hur det egentligen är. Om den gången då coachen och tränaren Michael Thorén trodde att hon fått sin mens då hon låg utslagen på marken och fick dropp efter en tävling, med blodet rinnande mellan benen. Det var ingen mens. Det var skavsår på insidan av låren.

Hon berättar om hönsäggsstora blåsor under fötterna. Om hur håret ramlar av. Om hur njurarna inte klarade av all vätskeersättning och hon sprang sig till guld med en kropp svullen som en ballong och segerintervjuaren undrade om hon var gravid. Om den gången hon hade så ont i ryggen att hon höll på att bryta under ett cykellopp, men att smärtan plötsligt försvann när tränaren skrek ”Nu tar du dig igenom det här!”.

— Jag tjöt en skvätt, men så började jag knappa in på ledarna i loppet och glömde bort det onda. Det är inte skönt att springa när man har cyklat i 18 mil, men jag vet att jag kan ta in mycket på löpningen. Jag är alltid stark på slutet när alla andra blir trötta. Och jag vann faktiskt. Det trodde jag aldrig.

Kärleken Anders finns där för det mesta. Ibland tränar han vid sidan om Lena (fast han simmar för sakta) och han är en jäkel på att meka med cyklar. Han behövs helt enkelt. Inte minst för det mentala stödet.

— Det är tufft att stiga upp halv sju och tänka på att man har ett dagsverke på tio-tolv timmars tävling framför sig. Och jag har dessutom en tendens att tro att mina konkurrenter är så himla mycket bättre. Jag känner mig inte precis som någon järnkvinna. Alla andra ser så starka ut.

Hon må ha träningsdisciplin som en furir och tillhöra en av nationens mest vältränade damer, men när det kommer till ämnen som självförtroende och mod ligger hon knappast på toppnivå. Blir det tal om dans och offentliga framträdanden är det mer gelé än järn i den här ladyn. Samma sak med höga höjder.

— Jag är livrädd för att cykla i nedförsbackar. Det är så otäckt. Jag krockade med en bil en gång och minnet av skrapsåren sitter i fortfarande.

För det finns annat än kondition och muskelstyrka som spelar in under ett triathlon. Praktiska detaljer är inte oviktiga för den som svettas i tolv timmar. Ska man simma i våtdräkt eller inte? (Fusk, anser Lena.) Ska man ha sportbehå under baddräkten? Cykelbyxor när man springer? Punkteringsgrejor under cykelsadeln? Bara rutinen vet.

Det är 1 500 startande i Ironman på Hawaii. Då gäller det för Lena att memorera var på stranden just hennes cykel står parkerad redan innan hon ger sig ut i havet. Cykelskorna är smorda med vaselin på insidan och i förväg fastsatta på pedalerna. Efter simningen rusar hon igenom några duschar, drar på ett par cykelbyxor och kör fötterna i skorna medan hon trampar upp farten. 18 mils cyklande senare kutar hon in i ett tält, får sina löparskor som hon sätter sig ner för att snöra på i lugn och ro (”det brukar löna sig”). Och så är det maratondags.

— Det är absolut jobbigast. Simningen tänker jag knappast på. Då flyter man ju på vattnet. Och sedan har man cykeln till hjälp. Under löpningen är jag däremot tvungen att släpa på min egen kropp. Då finns det inga genvägar.

I målfållan väntar dropp och dopingkontroller.

— Stretchingen skiter jag i. Det får man sota för i flera dagar efteråt. Att ta sig ner för en trappa är nästan omöjligt. Ibland kan jag inte ens komma ur sängen.

Efter en hård tävling brukar hon unna sig en veckas ledigt. Hon har försökt med två, men börjar oftast fuskträna på gymet. Lena Wahlqvists kropp är inte skapt för att sitta still. Den vill slita ont.

— Jag tycker om att pressa kroppen. Även om jag sliter mycket på den så bygger jag upp den samtidigt. Det tar tio år innan man är på topp i den här sporten, och jag känner att jag har så mycket kvar att ge. Så länge jag förbättrar mig tycker jag att det är kul. Det är envisheten som driver mig. Jag ska bara bli bäst på det här.

Triathlon är ingen stor sport i Sverige, jämfört med övriga världen. Ett 20-tal svenska idrottare heltidssatsar. Lena försörjer sig genom att arbeta deltid som tränare på stadens idrottsgymnasium, som har just triathlon som specialinriktning. Få svenskar vet vem hon är och sponsorerna står knappast på kö.

Men tiden talar för sporten och i Sydney förra året blev triathlon en OS-gren för första gången, men med betydligt kortare distanser än den mytomspunna Ironman-tävlingen på Hawaii.

— Mitt allra första minne av triathlon är faktiskt sammanknippat med Hawaii. Det var ett avsnitt av TV-deckaren Magnum med Tom Selleck, där han ställde upp i ett triathlon och jagade bovar. Jag minns att jag tyckte att det verkade häftigt.

Ursprungligen kom sporten till genom tre amerikanska marinsoldater som satt och skrävlade om vem som var mest uthållig: simmaren, löparen eller cyklisten. De bestämde sig för att slå ihop alla grenarna och tävla om vem som var absolut tuffast.

Sedan var det ytterligare några hårdingar som bakade samman de allra värsta distanserna och skapade mandomsprovet Ironman.

Jag sätter hundra spänn på att ingen av dem hade räknat med en glad tös från Östergötland som gillar att pyssla med blommor.

Namn: Lena Wahlqvist

Ålder: 33

Klubb: Motala Triathlon Club

Sport: Triathlon

Största meriter: Förste svensk att vinna en Ironman-tävling. 1:a på Ironman Lanzarote 2000 och 1999. 2:a på VM 1998 och 4:a 1999. 1:a på ”För-VM” 1997. 1:a NM 1999 och 10 SM-guld. 9:a på Ironman Hawaii 2000

Sponsorer: Saucony, Merida, Grahns

Annonser
%d bloggare gillar detta: