Laila Westersund

Hon kallar sig ”en helt vanlig svensk”.

Och vår vanligaste folksjukdom fick revydrottningen på fall.

I fem år har Laila Westersund kämpat mot sin utbrändhet.

Nu är hon tillbaka på scenen.

I receptionen på det gamla stadshotellet sitter ”Yrvädret från Trollhättan” i sin finaste Cadillac-keps, som en hyllning till den vita vännen Cadillac Eldorado –75. Hon är inte fullt lika yr som förr, men har ett värmande leende, en smittande västgötska och två gnistrande diamanter i kindtänderna. 160 centimeter fnitter med ett ständigt ”lilla hjärtat” på läpparna.

Efter 14 hetsiga år i Stockholm är Laila Westersund tillbaka på hemmaplan, och visar stolt hur bron öppnas när timmerflottarna glider förbi i solskenet på kanalen, som skvalpar sig rakt igenom stan på andra sidan hotellfönstren.

Hon behövde komma hem till lilla Trollhättan igen och starta om.

Något hon borde ha gjort för länge sedan, men orken tröt. En långväga flytt är det sista en utbränd kropp vill ta sig an.

Laila Westersund har kallats en av årtusendets roligaste svenska kvinnor. Hon har fått pris av folkparksorganisationer och stallbröder. Hon var revymakaren Hagge Geigerts fynd och parhäst i 25 år. Hon är en tvättäkta komiker med en unik känsla för tajming. Hon har gjort succé inför publik sedan hon var fyra år gammal. Hon började turnera som tonåring och har gjort minst fem föreställningar i veckan sedan dess.

Till slut tog det stopp.

Jobbet var hennes livs passion. Men kärleken dog och Laila kraschlandade i sängen.

Hon tvingades ta time out i fem år. Smärtan och sorgen har satt sina spår i de hasselnötsbruna ögonen. Men efter en långsam och svår väg tillbaka ler Laila igen.

För när Krister Claesson från komikerduon Stefan & Krister ringde och sockrade luren med smicker och beröm vågade hon till slut ta steget upp på sin gamla stamscen på Lisebergsteatern i Göteborg i den komiska pjäsen ”Stulen kärlek” (spelas i Stockholm i höst och vinter).

Det blev ett kärt återseende – för alla inblandade.

Hur mår du?

– Det går upp och ned. Det är olika från dag till dag. Jag tar en bit i taget. Det är väl det jag har lärt mig.

– Men om man märker att det börjar vackla igen får man ge akt på det. Så jag tackar nej till många förfrågningar. Jag måste vila emellanåt.

Vad var det som hände?

– Mitt liv blev tomt. Jag hade förlorat lusten till mitt arbete. Jag förstod inte vad det var som var fel. Jobbet har alltid varit nummer ett för mig, så jag insåg att något var galet.

Det måste vara extra svårt när det är något man älskar som tynger en…

– Ja, det är som om någon har dött för en. Det är som en sorg. Det var fruktansvärt.

– Jag har ingen hobby. Spela golf kan jag inte, eftersom jag lider av halsryggsischias. Rida hästar är inte roligt. Och det var en period när jag inte kunde läsa heller. Jag fattade ingenting, så koncentrationen var ju åt helsicke.

Var det så även när du arbetade?

– Jag hade svårt för att lära mig replikerna och kunde inte koncentrera mig. Jag var som i ett tomt vakuum på något vis.

Hur länge dröjde det innan du kom på att något var fel?

– Alldeles för länge. Till slut såg jag ett program med Oprah Winfrey, som jag älskar, där hon sa att kvinnor ofta var deprimerade utan att veta om det själva.

– ”Herregud”, tänkte jag. ”Skulle jag vara deprimerad? Det är väl bara luften som har gått ur mig.”

Men du fick dig en tankeställare?

– Jag gick till en psykolog som förklarade att jag visst var deprimerad. Jag trodde honom inte först, men sedan bestämde jag mig för att försöka lugna ner mig från den här hjärnstressen och sätta igång och vila upp mig.

Märkte du även av fysiska symtom?

– Jag orkade ingenting. Det var ett företag bara att ta sig ur sängen. Men det går ju hand i hand.

Du som alltid verkar så glad…

– Jag har hållit färgen på jobbet. Det gällde ju bara de timmarna. Folk betalar ganska dyra pengar för biljetterna. Då är det min uppgift att se till att de har roligt.

– Kan man stå på benen går man till jobbet. Skulle de ställa in en föreställning på grund av mig får mina kamrater inte heller betalt, så man är ju piskad. Men mår man inte bra blir det dubbelt slitage – bara för att man måste.

Märkte dina kollegor att du inte mådde bra?

– Nej. De har ju sitt. På jobbet ska man ha roligt. Det ska vara trevligt och enkelt att jobba.

Har du någon teori om vad som utlöste det här?

– Ja, det har jag faktiskt. Jag gick in i klimakteriet samtidigt som min mamma gick in i senildemensen. Det var två ganska jobbiga grejer. Plus lite annat i privatlivet som jag ignorerade och bara fortsatte att jobba.

– Det finns ju föreningar för anhöriga till senildementa till exempel, men sånt hade jag varken tid eller förstånd för.

Stod du din mamma väldigt nära?

– Jag är enda barnet, så det var väldigt jobbigt. Dessutom var jag rädd för att bli likadan själv, eftersom mormor också blev senil. Jag trodde att det skulle gå i arv. Den rädslan följer alltid med.

– Men jag är inte lika rädd längre. Min pappa var solklar in i det sista. Jag har hans ögon, så jag hoppas att jag har hans hjärna också.

Så psykologen rådde dig att ta det lite lugnt…

– Ja. Trots allt som hände jobbade jag bara på och slet som ett djur.

– Har man mycket jobb betyder det ju att man är populär. Det mättar ens ego, men man tänker inte på hur det sliter.

Tror du att det här är vanligt?

– Jag tror att det är fler än jag som går omkring och inte fattar vad det är om är fel. Man kanske har mått dåligt i många år utan att veta varför.

– Det kan räcka med att gå in i klimakteriet för att det ska utlösas. Klimakteriet varade i nio-tio år för min del. Det var jävligt jobbigt.

– Tittar jag på gamla tv-inspelningar (vilket jag helst inte gör) vet jag att jag satt där med en solfjäder i studion och fläktade mig. Det såg lite trevligare ut, fast egentligen ville jag bara slita av mig alla kläderna. Och nästa sekund frös jag fastän kroppen var genomvåt av svett.

Vad har du för råd till andra som drabbas?

– Sök hjälp. Om du ber gubben fara åt helvete eller om det är jobbigt att gå ur sängen behöver du hjälp. Det finns förstås småbarnsföräldrar och karriärmänniskor som är tvungna att ta sig ur sängen och inte har råd att vara sjuka.

– Men man måste ta tag i saker för att stå ut den tid man har kvar. Det går inte att bara slita.

Du arbetade inte på fem år. Hur klarade du dig ekonomiskt?

– Pensionsförsäkringar. Min mamma var min manager och hade skött alla viktiga papper på rätt sätt.

Var det viktigt att inte vara sjukskriven?

– Ja. Då ligger man inte staten till last.

Trodde du att du någonsin skulle kunna komma tillbaka till scenen?

– Nej. Det var ju inte roligt. Varför skulle jag stå där och ljuga för publiken? Jag trodde att alla såg att jag inte hade roligt. Jag kunde inte ljuga för dem.

– Jag tänkte att jag fick väl hitta på något annat.

Men nu är du tillbaka. Blev det en nytändning för dig?

– Jajamän. Jätteskojigt var det. Att få känna den välkomstapplåden jag fick… Den var enorm. Jag trodde aldrig att den skulle ta slut.

Blev du rörd?

– Ja, det blev jag. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag tittade på mina medspelare och undrade om vi skulle fortsätta prata. Till slut lyckades jag knixa till ett tack.

Är det fortfarande lika roligt att jobba igen?

– Absolut. Jobbet är min glädje och jag är så glad att jag har hittat tillbaka till min kärlek och mitt äktenskap.

Hur lyckades du kravla dig upp ur dysterhålet?

– Bland annat har jag tillbringat mycket tid på Kanarieöarna, där jag har en lägenhet sedan 40 år tillbaka. Jag tror att ljuset och solen har betytt mycket. Det är ju bra mörkt här på vintrarna.

– Och så läste jag massvis med böcker. Jag plöjde alltifrån Anna Karenina till tantsnusk. Jag var så glad att jag äntligen fattade vad jag läste.

– Men de säger att det tar lika lång tid att komma tillbaka som man har varit dålig. Så jag undrar om jag inte har lite kvar i alla fall…

Har humorn hjälpt dig?

– Humorn har räddat mig. Den har fått mig att acceptera mitt utseende. ”En får vara glad att en blev som en blev när en inte blev som en skulle”, som de säger. Man får försöka se det roliga i allt.

Men kan du skratta åt eländiga dagar också?

– Ja… det kan jag väl. Särskilt om jag är i sällskap med andra. Men ibland blir det bedrövligt. Då får jag fälla några tårar och så blir det bra igen. Nu vet jag i alla fall vad det beror på.

Hur har ditt självförtroende varit under åren?

– Det har alltid varit lågt. Jag tror aldrig att jag kan något och tycker jämt att jag ser för jävlig ut.

– Jag fick alltid heta ”hon den där fula”. Fast nu när jag tittar på mina ungdomsfoton ser jag riktigt snygg ut. Varför sa de att jag var ful? Men hör man det tillräckligt ofta tar man det för givet till slut.

Ändå har du haft modet att ställa dig på en scen? Är inte det ett helvete?

– Nej, fan heller. Det är då jag känner att jag har lite makt. Det är då jag trivs och tar igen alla tvivel på mig själv. Jag tycker bara att det är roligt.

Hur stämmer folks bild in på dig jämfört med hur du är privat?

– Inte alls. Humorn är bara en mask. Jag ser mig själv som jättetråkig. Visst kan jag vara rolig på scenen, men det är ju inte mina ord. Det är andras ord. Visserligen måste man säga det på rätt sätt, men det är ju ändå inte jag som har hittat på det.

– Men personlighet är något man föds med. Jag hade folktycke redan som barn. Jag var bonddotter och vi hade inte så mycket pengar. Jag kom i skolkläder till amatörtävlingarna, medan andra hade jättetjusiga klänningar. Oftast vann jag ändå.

Har du någonsin ångrat att du hamnade i revyvärlden?

– Nej. Det var min dröm och utstakat så. Jag följde med min pappa som spelade dragspel på bröllop och fester. Det var väl roligt att ha en liten unge med sig som sjöng. Jag vet helt enkelt inte om något annat än att stå på scen.

– Jag fick ett dragspel när jag fyllde fem, trummor när jag fyllde sex och piano när jag var nio. När jag var 15 skaffade jag gitarr och moped själv.

Så du fick stort stöd hemifrån, trots att ni var bönder?

– Ja, speciellt från mamma, som uppmuntrade mig att ta vara på mina pengar när det började gå bra för mig. Jag turnerade med min gitarr per tåg. Mamma sa: ”Du håller ett år, kanske två. Spara dina pengar så att du kan fortsätta studera. ”

Du har inte börjat plugga än, va?

– Nej. Det blir nog inget av mig till slut ändå…

Men du fick i alla fall bevisa att du höll längre än två år…

– Ja, det var oväntat – som kärringen sa när hon kom in i himmelriket.

Du är 62 nu. Tror du att du kommer att fortsätta spela komedier länge till?

– Jag vet inte. Jag tar en bit i taget. Det har jag tvingats lära mig.

– Men det finns väl alltid någon pjäs där det ska ingå en gammal kärring. Jag har spelat gamla gubbar också, som Gunnar Sträng och Bert Karlsson, så jag är rätt lättplacerad.

– Jag har spelat kärring sedan jag var 19. Men nu har jag äntligen vuxit in i kärringrollen. Jag behöver inte ens sminka mig längre.

Annars är du svag för krimskrams?

– Jag är en riktig skata. Jag älskar allt som glittrar. Det är därför jag har diamanter i tänderna. Så fort jag ser ett par glitterskor eller en juvelerarbutik blir jag alldeles tokig.

– Det behövs mer glamour i tillvaron. Det är så mycket mord, misshandel och elände i tidningarna så att jag blir galen. Jag orkar inte med det. Därför tittar jag mest på naturprogram på tv.

Har du haft några inspirationskällor på vägen?

– Sammy Davis. Tänk om man kunde bli som han! Han var en sådan entertainer och har inspirerat mig till att hålla på med lite allt möjligt. Jag har både dansat, sjungit, steppat och fuskat på olika instrument. Men jag kommer aldrig upp i hans klass.

Jag tycker att det är häftigt att du är trummis.

– Det är väl inte så märkvärdigt. Jag håller i stort sett bara farten.

– Men det var roligt när vi hamnade på Svensktoppen med Matz Ztefanz med Lailaz. Vi var skådespelare som gjorde en parodi på dansband. Ingen kunde ana att vi skulle hamna på Svensktoppen, men folk dansade i alla fall inte omkull.

Det var Hagge som upptäckte dig i unga år. Vad har han betytt för dig?

– Jättemycket. Han kunde verkligen skriva texter och såg mer i mig än vad jag trodde om mig själv. Vi jobbade ihop i 25 år, så det blev verkligen tomt när han dog.

– ”Försök!”, sa han alltid när jag tvivlade på min förmåga.

Har du gjort allvarliga roller också?

– Ja. Men jag har jobbat med både Margareta Krook och Carl-Gustaf Lindstedt, som båda hävdade att det där med dramatik var överreklamerat. Komik är mycket svårare.

– Jag finner liksom ingen utmaning i dramatiken. Men min syn på det kanske är förvrängd. Det är lite ”skomakare bliv vid din läst” över det.

Du har sökt upp dina rötter på Västgötaslätten igen. Känns det bättre här?

– Ja. Här har jag mina gamla klasskamrater och känner trakten. Det gick för hastigt och fort där uppe. Folk springer som idioter efter bussen fastän det kommer en ny om sex minuter.

– 60 procent av alla hushåll på Södermalm lär vara ensamhushåll. Men varför har de då så jäkla bråttom hem till ensamheten?

Du har själv aldrig haft någon familj. Är det något du har saknat?

– Nej, jag har ju varit gift med jobbet. Fast jag har varit förlovad med några karlar också.

Det kanske bidrar att ingen finns i närheten och ser att man krisar…

– Ja, kanske det. Jag var ju glada, käcka Laila. Det var ingen som sa: ”Hur mår du egentligen?”

– Det är tur att jag har Oprah Winfrey. Hon går där i Chicago och har ingen aning om vad hon har gjort för mig. Hon är min ängel.

Annons