Kim Anderzon

Kim Anderzon kallar sig 50+++.

Och hon har dessutom mage att skoja om det.

Hennes viktigaste insikt är att det aldrig är för sent att förändra sitt liv.

Trots att ändan ramlat ner och synen sviker.

– Jag blev lite mallig häromdagen när jag åkte taxi och chauffören sa: ”Dig känner jag igen.” Jag svarade: ”Du kanske har sett mig i någon film…” Då svarade han: ”Nej, från färdtjänsten.”

Så där går hon på i sin senaste succépjäs ”Grymt fett” av Dario Fo, som spelas på Mosebacke i Stockholm. Hon är smärtsamt verbal, kvick och tragisk på samma gång.

Publiken viker sig naturligtvis av skratt. Och inte blir skrattsalvorna mer dämpade när ämnen som närminnet, äldrevården, diabetes, långsynthet, dåliga knän och tandköttsfickor kommer upp. Det går faktiskt att garva åt eländet.

Det är Kim Anderzons fasta övertygelse. Denna rödhåriga komedienn lever för att gestalta kvinnor av kött och blod i hennes egen ålder. Hon brinner för att ge inspiration och självförtroende åt andra i samma skede av livet. Hon är uppfostrad i teaterkollektivets anda, skurar scenen personligen och kräver total kontroll över minsta glödlampa. ”Kan själv” har varit hennes motto sedan barnsben.

I 35 år har hon skådespelat sig igenom livet. Sju av dem ägnade hon bland annat åt att lära kvinnor (och en del vilsekomna män) att våga ta ordet ”vagina” i sin mun, i den hyllade uppsättningen ”Vivagina”. I ”Grymt fett” handlar det om att vara tjock.

Själv är hon ett kopparrött bombnedslag på 61 vårar, med erfarenhetens klädsamma rynkor kring ögonen. Extrakilona i pjäsen får hon lägga på sig i form av en specialsydd fettkostym.

Hon ser helt enkelt ut som hon alltid har gjort. På något sätt har Kim Anderzon ständigt varit närvarande på den svenska kulturscenen. Oavsett om det har handlat om revolutionär teater i 70-talsgruppen Pistolteatern, monologer med kvinnoteman eller folkkära filmer som ”Sällskapsresan” och ”Göta kanal”.

I vinter är hon dessutom aktuell som programledare för ”Mitt nya liv”, ett TV-program som handlar om att våga välja nya vägar i livet. Ett ämne som ligger henne varmt om hjärtat.

Vad vill du uppnå med programmet?

– Jag hoppas att folk berörs av dessa vanliga, häftiga människor som verkligen har brutit upp och att de kan fungera som inspiration.

– Framför allt om man har levt ett tag och barnen har flugit ut. Plötsligt har man den lyxen att känna efter vad man själv skulle vilja göra. Som alltid är det största motståndet du själv – din egen rädsla.

Hur resonerar du själv inför vägval i livet?

– Jag har alltid följt lusten och hjärtat, aldrig någon penning. I det paketet ingår ett otroligt stort frihetsbehov. En frilanstillvaro passar mig som handen i handsken.

– Därmed inte sagt att det inte är under stor vånda och skräck. Man vet inte om man är bortglömd nästa dag, om publiken kommer eller om man kan betala hyran. Men friheten och glädjen som det innebär att leva med den ovissheten uppväger allting.

Tror du att man väljer själv eller att omständigheterna styr tillvaron?

– Man väljer själv. Men det gäller att ha spröt och att vara känslig. Man kan ju välja helt åt helvete också. Då får man väl gå på pumpen ett par gånger och lära sig att inte välja så nästa gång.

Hur vet man att man har valt rätt, då?

– Det vet man inte. Det får tiden utvisa. Det är lite spännande. Livet är ett ständigt arbete. Ju mer arbete du lägger ner på din relation, ditt jobb och ditt liv desto större utdelning får du förhoppningsvis. Ingenting går av sig självt. Det tror jag är den största lärdomen när man blir äldre. Och att alla problem går att lösa.

Tror du att du själv kan inspirera folk till att våga blunda och hoppa?

– Jag tycker att jag är ett levande bevis på att man kan uppfylla sina drömmar. Jag är en arbetartjej från Norrland som inte har fått en spänn för att kunna förverkliga mitt liv. Allt har jag gjort själv.

Din mamma var skolstäderska och pappa elektriker på Asea. Var teatern ett naturligt val för dig?

– Min farmor och farfar hade abonnemang på teatern i Östersund. Farfar var sångare, så jag satt på teatern från jag var fyra år och fick det i blodomloppet. Jag bara skulle syssla med teater eller hästar.

– När jag var 16 år åkte jag hemifrån och har stått på egna ben sedan dess. Jag skrev in mig på Generalstabens Litografiska Anstalt och utbildade mig till rytterska samtidigt som jag gick teaterskola.

Vad tyckte dina föräldrar om det?

– Vi hade inte den kommunikationen då. Jag tillhörde den rebelliska generationen. Jag bara drog. Inga vilda hästar i världen kunde stoppa mig.

Kände du dig annorlunda än dina jämnåriga?

– Det tror jag alltid att man gör som barn. Och känslor och sånt pratade man inte om. Alla var bara glada över att Kalla kriget var över. Har man ingen att prata med växer känslorna till stora monster.

Nu är du vice president över Republiken Jämtland. Innebär det att du har försonats med dina rötter?

Rötterna är jätteviktiga. Man återerövrar dem inte förrän efter man fyllt 40-45. Innan dess är man inte redo att ta upp det man har lämnat. Man känner sig kränkt, förorättad, oförstådd och utanför.

– Sånt odlades i den tidens skola. Vuxna var fiender och auktoriteter som man var rädd för. De var inte vän med barnen.

Var det inte otäckt att bryta upp, då?

– Visst har det varit läskigt och hemskt några gånger. Men nu känns det mest som om jag har levt ett så himla långt liv och är väldigt privilegierad. Det har varit en otrolig utveckling från ett rum och kök med vedspis med en mamma som högg ved och eldade så vi fick soteld. Brandkåren kom ofta hem till oss.

Är du aldrig rädd av dig?

Mest för att förlora kontrollen, men det har jag blivit lite bättre på. Jag flyger obehindrat nu. Förut var jag tvungen att sitta i cockpit.

– Och så går jag ensam i skogen. Det fanns en period när våldet mot kvinnor var så exponerat överallt. Då tyckte jag att det var otäckt att gå ut ensam, men det har jag övervunnit.

– Men som kvinna har man alltid oron för familjen. Det finns dagar när jag ser en katastrof bakom varje knut. Jag ringer 3-4 gånger om dagen till min barn.

Din dotter Tintin är också skådespelerska. Har du påverkat henne?

– Hon hade aldrig något val. Hon var bara åtta månader när hon gjorde sin första reklamfilm för badskum. Vi hade ingen bostad och fick bo hemma hos en filmproducent.

– Hon har aldrig behövt brinna och längta som jag har gjort, så vi har helt olika utgångspunkter. Det är inte så kul alla gånger att bara hamna i samma bransch och jämt få höra att man är så lik sin mamma. Man vill ju vara sin egen.

Du har två barnbarn också. Hurdan är du som mormor?

– Jag tror att jag är en guldkant på tillvaron. Det är få mormödrar som går hemma och bakar bullar, som min mormor gjorde. Den trygga famnen som man hoppade upp i, och som alltid fanns där.

– Jag är mer en ambulerande mormor. Vi shoppar och går på bio, har familjemiddagar och gör resor.

Vad vill du förmedla till dem?

– Jag tror att man är en levande förebild genom att bara vara. Men jag vill väl lära dem att våga vara ärlig och att våga tro på sig själv.

Har du själv fått din styrka genom någon stark kvinnlig förebild?

– Mamma var jättestark. Det är starka kvinnor uppe i Norrland, vet du.

Lyssnar du på andra när du ska fatta viktiga beslut?

– Goda råd måste du alltid få. Man frågar och diskuterar, sedan bestämmer man själv och hoppar från sina egna slutsatser.

– Jag har otroligt många nära vänner som jag pratar med. Man kan inte stå ensam och välja. Men eftersom min man och jag är så kompatibla är han min förtrogne. Även mina barn.

Du har aldrig gift dig…

– Dels var det absolut inte inne på 70-talet och ansågs otroligt borgerligt. Dels har det med självständighet att göra – att vara självgående och ha egen ekonomi. Det tycker jag är väldigt viktigt.

– Jag har levt tillsammans med min man i 25 år, men vill inte blanda ihop vår ekonomi. Jag kan gärna betala allting, men det ska vara mina egna pengar.

Tror du på den eviga kärleken?

– Ja… Om man bara är öppen för den så tror jag att den kommer till en. Lasse har en så gammal själ att det känns som att vi har träffats i ett tidigare liv. Med honom känner jag ett avgrundsdjup av samhörighet.

–Kärlek vill jag definiera som intresse. Man måste vara mer intresserad av den andre än av sig själv. Och det är viktigt att ha en ständigt pågående dialog och utvecklas så att det aldrig tar slut.

Hur ser du på det här med att åldras?

Det är jättehärligt. Det är som om man får en present av livet för att man blir gammal. Man får självförtroende, harmoni och kunskap.

–Sedan gäller det att inte hålla på och titta sig i spegeln för ofta.

Är du rädd för att förlora ditt utseende?

Det tror jag inte att man gör. Jag har så bra förebilder i kvinnor som Kerstin Thorvall och Yvonne Lombard. För att inte tala om Viveca Lindfors, som var så vacker med sitt otroligt fårade ansikte.

– Det är klart att man blir överraskad en dag när ändan har ramlat ner. Men då får man skaffa sig andra sorters trosor som lyfter upp den igen.

Men i pjäsen skojar du om att man inte blir sedd om man är 50+++…

– Jo, så är det ju. På ett annat plan. Annars skulle jag inte skämta om det. Jag känner mig sedd som privatperson, men till mitt yrke känner jag att föreställningarna blir mindre intressanta för pressen.

– ”Grymt fett” fick mycket mindre uppmärksamhet än vad jag var van vid. Det är ju väldigt ungdomsinriktat i medierna. Jag måste bli sjuk för att vara intressant, eller avslöja några alkoholproblem…

Men publiken uppskattar det, så det måste väl finnas ett uppdämt behov av att skratta åt ämnen som att bli gammal och tjock…

– Oh, ja. Så fungerar bra underhållning. Man öppnar människor med ett skratt. Det är ett vapen. Sedan vänder jag på en femöring och kommer med något väldigt allvarligt. Då kan man som publik inte värja sig. Det träffar i bröstet och man blir berörd av någon sorts tanke eller känsla som är viktig.

– Någon stor filosof sa att skrattet är människans högsta intelligens. Det är mycket lättare att gråta och må dåligt än att skratta.

Är du själv rädd för att bli tjock?

Jag har aldrig bantat, även om jag har kraftig benstomme, som man säger. Frosseriet skördar faktiskt fler offer än åldern. Fetma är farligt. Det är allvarligt, därför skojar jag om det.

–Men det är så enkelt egentligen. Man behöver bara äta rätt och motionera. Sedan kan man hålla på med alla konstiga bantningsmetoder som inte funkar. Man behöver faktiskt inte äta så mycket.

Hur håller du dig själv i form?

Man måste hitta olika metoder för att kunna utnyttja sig själv optimalt, må bra och vara i balans. Sedan fem år tillbaka håller jag på med tibetansk yoga. Det är fem rörelser som man gör 21 gånger. Det ger mig både smidighet och harmoni.

– Jag har också TM-mediterat länge (transcendental meditation). Det rensar hjärnan och man blir av med bruset. Att sätta sig ner och meditera i en vaken vila i tjugo minuter är jämförbart med fyra timmars sömn. Det är det bästa recept jag kan ge om man känner sig slut på eftermiddagen. Fast man måste förstås kunna det.

– Och så går jag 45 minuter varje dag.

Du bor på landet. Betyder skogen mycket för dig?

– Jag hämtar kraft i naturen. Jag går mycket i skogen och rider ofta. Vi har ett tiotal islandshästar. Det är också en barndomsdröm som jag har uppfyllt.

Har du några goda råd till andra som vill uppfylla sina drömmar?

– Att det aldrig är för sent. Min svärmor var 53 när hon började plugga och tog en fil.mag. när hon var 56. Hon hade aldrig yrkesarbetat tidigare. Nu är hon 85, bibliotekets ordförande och håller kulturcirklar i nordisk konst.

– Det är aldrig för sent. Kom ihåg det.

Annonser
%d bloggare gillar detta: