Katja of Sweden

Hon har gjort mer för Sveriges rykte än alla kungar tillsammans.

En designlegend, en kvinna långt före sin tid och en framgångssaga utan modern motsvarighet.

Möt Katja of Sweden.

Skitsnygg, stentuff och snart 83.

Rynkor och visdom. Det är vad alla tidningar borde innehålla lite då och då. Efter att ha träffat Katja Geiger första gången var jag hög som ett hus, övertygad om att gamla tanter kan förflytta berg och fast förvissad om att döpa alla mina barn efter henne.

Hon bara stod där, i blankborstad page, med café au lait-färgade solglasögon av säsongens modell och helt klädd i svart från topp till tå; svepande cape, vida slacks och bekväma tygskor.

Smög lite närmare och fann ett vänligt ansikte med svaltunna ögonbryn, rödmålade läppar och sammetslena kinder. När hon sedan öppnade munnen och sa saker som: ”Jag är så glad över att jag blivit känd för det jag gjort i stället för mitt utseende.”, ville jag spola fram bandet och fylla 83 i morgon.

Ni kanske inte känner till svenska små tanter, så en kortfattad introduktion vore väl på sin plats: De permanentar gärna håret, syns ofta i murriga kappor, alternativt klänningar i blommig syntet – beroende på årstid, klämmer in svullna fötter i beiga klackskor och vill alltid att man ska ta en kaka till. De har en förkärlek för glittriga figurativa broscher, gärna med djurmotiv, och menar inget illa när de ifrågasätter ens val av man/karriär/barn. Och utgör den sista generationen som verkligen rullar svenska köttbullar för hand.

Jag glömde fråga, men jag tror inte att Katja Geiger har rullat en köttbulle i hela sitt liv.

Men hon har å andra sidan ett signerat foto av Ingrid Bergman på sitt kylskåp.

Den legendariska svenska filmstjärnan blev inte bara en stamkund som fick en blus uppkallad efter sig, utan också en god vän att dela glädje och bekymmer med. Kapitlet besvärliga män var ett av de stora gemensamma samtalsämnena.

Katja har nämligen ett inte helt okomplicerat förhållande till män. Det började redan när hon föddes 12 januari 1920. Samtidigt kom tvillingbrodern Lars, som var den ende som fick smaka på modersmjölken, medan flickebarnet matades med flaska.

Katja, som på den tiden hette Karin, men kallades Kata, var inte gammal när hon insåg att det bara var pojkar som togs på allvar. Flickor skulle niga och vara tysta, eventuell begåvning var ett slöseri medan skönhet alltid var ett plus i kanten.

Miljön var det lilla brukssamhället Skromberga-Ekeby i södra Sverige, pappan var industridesigner och mamman djupt religiös. Lilla Karin älskade fabriksmiljön och var till pappas stora sorg det barn som fick ärva all konstnärlig talang. Nio år gammal sydde hon sin första klänning, inspirerad av arbetarnas bussaronger.

Sedan var det kort sagt kört. Åtminstone i pappa Anders ögon. För övriga världen föddes en modeskapare av världsklass.

73 år senare har hon återvänt till en annan form av bruksmiljö och bor numera i en lägenhet i som en gång tillhörde ett färgeri. Här sitter hon och tittar ut genom fönstret på ån som träget rinner förbi under gröntyngda grenar. Byn heter Tollarp och ligger mitt i Skåne.

”Visst är det vackert, men det är inte New York.”, suckar hon.

Hon saknar affärerna, gallerierna, teatern, gatulivet, vänligheten och inte minst modet.

Jag har kört dit för att jag bara måste få träffa denna berusande kvinna en gång till och få sprida lite rynkor och visdom i spalterna. Hon har prydligt textat sitt namn på en lapp i fönstret för att visa vägen och kommer ändå ut och möter för säkerhets skull.

Även denna gång nästan helt klädd i svart, med pennsmala långbyxor och långärmad V-ringad pullover och en svartvit scarf av egen design knuten kring halsen. Hon har sminkat sig lite diskret och de vindruvsgröna ögonen glittrar i motsolen.

Om någon så hade spikat fast hennes födelseattest på insidan av mina ögonlock hade jag inte trott att personen mitt emot ska fylla 83 i januari.

Men hon gymnastiserar varje morgon ”dödstrist, men roligare än rullstol” och är lite ledsen för att de just ringt och ställt in hennes ögonoperation ännu en gång. Varje dag sträcker hon sig mot en dörrpost för att bli rak i ryggen, och tror att det kan få effekt inom ett par år.

Nej, Katja of Sweden har knappast gett upp. På museet Kulturen i Lund visas en utställning över hennes liv och värv. Där hänger klänningar som varje millennieflicka kunnat begå kriminella handlingar för att få bära. Och speciellt en diagonalrandig omlottmodell i jersey som jag kunde bytt mot både hus och båt (om jag haft några).

Katja of Sweden står nämligen för livslång kvalitet och tidlös design. Hennes kläder kommer aldrig att bli retro – de är moderna för evigt. Precis som hon själv.

När den unga Karin Hallberg sökte in på Konsthögskolan i Stockholm gick det inte mer än en vecka förrän hon bröt ihop inför rektorn. Det var ju textil hon ville hålla på med, inte kläder. Hon fick byta inriktning och hoppade sedan över till Anders Beckmans nystartade modeskola och började under signaturen ”Kata” teckna mode i den ansedda morgontidningen Dagens Nyheter.

När modebranschen febrade som bäst om Paris drömde Karin om Amerika. Hon hade gift sig med Kjell Stensson, en känd radioman, och fött en liten son. Men maken tyckte att mode var nonsens och konflikterna växte i takt med visionerna om en annan sorts kläder.

Ett år efter andra världskriget tagit slut äntrade ”Kata” det så kallade Garbodäcket på fartyget Gripsholm med destination New York. Kvar i Sverige lämnade hon man och barn, något fullständigt otänkbart 1946, knappt genomförbart ens i våra dagar.

Hon hade bestämt sig. Parsons School of Design var den bästa skolan, där skulle hon gå. Kosta vad det kosta ville. Amerika var framtiden.

Hon gick ut med toppbetyg och inspirerad av hemlängtan lanserade hon sin första kollektion 1949. Amerikanerna blev som tokiga i hennes skandinaviska spelmansbyxor och folkloreblusar. En TV-intervju i ”Good Morning America” spred ryktet över kontinenten.

Smeknamnet Kata kunde ingen uttala, hon ville ändra det till Katja, men togs för rysk invandrare från Brooklyn, alltså fick det bli ”Katja of Sweden”.

Hennes kläder intog alla de fina varuhusen, hon älskade den amerikanska friheten och blev även kär i en amerikan – filmproducenten Rod Geiger. Han introducerade henne för personer som Charlie Chaplin, Bertolt Brecht och Roberto Rossellini. Skromberga-Ekeby var långt borta, men den kvarlämnade sonen fick komma efter och två nya därtill.

Fast någon enkel resa mot berömmelse var det förstås aldrig.

”Jag var ju rätt snygg på den tiden och kände mig väldigt ensam som kvinna. Gick man inte till sängs med männen man gjorde affärer med blev man betraktad som en bitch. Jag ville bara göra kläder och bli lämnad i fred.”

En svartsjuk och ständigt otrogen äkta man gjorde inte tillvaron lättare. Efter en jobbig sjukdomstid reste paret Geiger till Sverige och köpte 1953 ett skabbigt torp i den lilla byn Huaröd i Skåne. Katja of Sweden flyttade hem och det renoverade torpet blev fotograferat och världsberömt inom hela modebranschen.

I Sverige fanns mycket att göra. Kvinnans frigörelse stapplade sakta framåt, men modet hade knappast hängt med. Kläderna skapades av män efter deras visuella önskemål. ”Rena tortyren”, fnyste Katja och ritade lediga, sköna, lättskötta plagg som både fungerade att kånka ungar i och dessutom såg flotta ut på lokal.

En revolution var väckt. Borta var trånga gördlar och enbullade rumpor. Bröst och bak fick se ut som de var skapade, och kvinnan kunde röra sig på sina egna villkor. Materialen var bekväma, mönstren enkla och färgerna starka. Kvinnorna älskade dem.

”Vi har fått den här ljuvliga kroppen som gör killar i klump vansinniga. Varför ska vi stänga in och undertrycka den?”, säger hon upprört vid minnet.

Det kan låta självklart 2002. Men knappast i början på 60-talet.

Den blonda, väluppfostrade Katja fick strida för sina åsikter mot enkelspåriga småstadsdirektörer. I Sverige var det, till skillnad från Amerika, ingen – absolut ingen – som insett att god design hade en lika stor del i företagsframgång som banklån. Den här krävande kvinnan lade sig i allt, från mönsterkonstruktion till färgbad, knöt till sig de hetaste konstnärsnamnen och kröp på alla fyra på verkstadsgolven för att få arbetarna på sin sida.

Hon var dessutom historiens första kvinna att resa till Afrika för att köpa handtryckta tyger av bybefolkningen. Hennes hem är fullt av konsthantverk från de tidiga Kamerunresorna, men även av nutida skisser. Just i dag har hon tecknat en sirlig sko, i blyerts. Utan minsta darr på pennan. Skor ligger henne varmt om hjärtat och hon avskyr högklackat, som hon ser som ännu en korkad kvinnofälla.

Att lyckas formge lekfulla, sköna och skojiga skor i ett skodonens u-land anser hon fortfarande som sin allra största bedrift. Och visst, Katjaskorna sålde slut fortare än de tillverkades.

När Katja of Sweden lanserade ”The Swedish Look”, med skor och allt, i Paris i april 1966 hamnade hon på förstasidorna i Paris-Match, Le Figaro, France-Soir, International Herald Tribune, Elle, Marie-Claire och Jardin des Modes.

Aldrig tidigare hade en svensk modedesigner presenterat sina modeller i haute couturens hemland. Världen låg på knä inför det exotiskt nordiska, naturnära och lekfullt. Den internationella modescenen var i extas.

Harrods i London köpte upp hela Katja-kollektionen efter första visningen, i USA öppnades 19 Katja of Sweden-avdelningar på Saks Fifth Avenues exklusiva kedja av modevaruhus. De tröga svenska direktörerna hade fortfarande svårt att fatta.

Till slut var Katja betydligt större utomlands än i Sverige. Kampen blev för tröttsam och hemlandet för trångt. Bråk med skattemyndigheterna gjorde knappast saken bättre.

Hon återvände till New York, flyttade in på ett loft i Tribeca decennier innan det var hippt, och gav sig in i ett nytt område hon hört talas om: ”home design”. Inget konstigt för dagens breda designernamn, men oprövad mark 1977, speciellt för en kvinna som närmade sig 60.

Det dröjde inte länge förrän de exklusiva varuhusen på Manhattan öppnade prestigefyllda Katja shops. Alla ville äta på hennes porslin, torka sig med hennes handdukar och sova i hennes lakan. Det strikta, geometriska och enkla föll som manna från himlen i ett land som höll på att drunkna i pasteller och volanger.

Katja fnissar lite vid tanken och plockar fram en stor poster på Larry Hagman, ”JR” i ”Dallas” ni vet, som ligger och ler sitt infernaliska leende i Katjadesignade svartvita sängkläder. En talande helsidesannons från 80-talet, då Dallas var religion för folket. I en annan version poserar Bob Hope i hennes gulmönstrade sängkläder, och glasen som Katja serverar Ramlösa ur bär hennes egen logotyp.

76 år gammal, eller ung, fick hon lägga ner verksamheten då maken Rod blev sjuk och ville flytta tillbaka till Sverige. Det blev ett par tunga år innan han gick bort. Men nu sitter hon här och njuter faktiskt av sin frihet, omgiven av minnen i form av travar av tidningar, klipp och fotografier.

Livet som änka på landet låter ensamt, men Katja hör inte till den klagande sorten. Hon är mest förbannad på att rollatorer är så fula och att det inte finns några stolar i provhytter så att gamla människor får en chans. Föreslår folk att hon ska göra en ansiktslyftning bjuder hon mer än gärna på en vänlig utskällning.

Dagens höjdpunkt är en rask marsch till kiosken för att se om det kommit någon ny Vogue, Tatler eller Harper´s Bazaar. Och så pratar hon med barnbarnen i telefon. Särskilt Lotta som gör en karriär som modedesigner i Amerika.

”Hon är mycket tuffare än jag var. Hon kan säga ifrån när männen försöker klappa henne på huvudet. Det kommer att gå bra för henne.”

Inte minsta dagslända till trend går Katjas lite ansträngda ögon förbi. Då och då reser hon till Paris för att träffa vänner, prova kläder och köpa skor (bekväma). Men allra helst New York (”där låter de mig hållas i provrummen eftersom de vet vem jag är”). Hon är väldigt sugen på Internet och älskar att samhället blivit så internationellt. Hon äter sunt och är omåttligt mallig över sin nyinköpta Issey Miyake-trenchcoat. Svart så klart.

Fast det händer förstås att hon bara blir sittande vid de vita pelargonerna i de svartrandiga Katja-krukorna, betraktar träden på andra sidan ån och filosoferar över allt som varit och komma skall.

”Jag är inte rädd för att dö. Men jag vill somna in med stil. Jag önskar mig en snygg sorti.”

Namn: Katja Geiger

Född. 12 januari 1920

Bor: Tollarp, Sverige

Familj: Tre söner, åtta barnbarn

Favoritplagg: Trenchcoat

Favoritdesigner: Issey Miyake, Sonia Rykiel, Filippa K, Anna Holtblad

Favoritaffär: Bergdorf Goodman, New York

Livsmotto: ”Ta hand om dig själv och alla runtomkring”

SAGT OM KATJA OF SWEDEN:

”Min lilla Kata, du kommer aldrig att kunna sticka och sy, det ser jag.”

Fröken Pettersson, lärarinna i syslöjd, till 8-åriga Katja.

”The Swedish Look hits town – I´ll think you go for it…

¨Vem startade det hela? En sval blondin som heter Katja, den enda designer som gäller i Skandinavien.”

Elizabeth Dickson, Evening Standard, oktober 1959

Hon är en av de mest harmoniska människor jag någonsin sett, vilket förmodligen är ett annat sätt att säga att Katja är en fullkomlig konstnär.”

Fredric A Birmingham, 1967

”Att vara tillsammans med Katja är som att vare med en gnistrande personlighet. Hennes drivkraft är att njuta av livet till fullo.”

Janet Chute, Trend Magazine, november 1979, i artikeln ”A Swedish Spirit: Katja”

”Jag är en kvalitetsflicka.”

Katja Geiger om Katja Geiger


Annonser
%d bloggare gillar detta: