Karin Mattsson

Hon började som blyg hästtjej.

I dag är hon Riksidrottsförbundets ordförande. Mot alla odds.

Karin Mattssons bästa grenar är handlingskraft, magkänsla och mod.

Hennes ögon är av den sorten man kallar blåklintsblå. Nästan overkligt klarblå med en intelligent skärpa blandat med en sorts troskyldig envishet. En 36-åring som gjort kometkarriär på sina fasta ideal och vägran att inse att späda blåklintsögda kvinnor inte har i maktens korridorer att göra.

Det var inte helt okontroversiellt när Karin Mattsson blev vald till Riksidrottsförbundets ordförande, en post som av tradition och gammal ovana befolkats av män i 102 år. I dag har hon haft titeln i snart tre år och lärt sig att hantera såväl fördomar som maktkamp och svåra beslut.

– Jag har blivit både tydligare och tuffare. Egentligen är jag en känslig person, och det vill jag fortsätta vara. Men ibland måste man dra på sig teflon. Allt kan inte träffa en i hjärtat. Man får hushålla med sin energi och vara rädd om sitt humör.

Hon har inget emot att hämta kaffe eller att bli tagen för någons assistent – bara hon får igenom sina egna mål.

– Det är skillnad på att vara ödmjuk och undfallande. Fast ibland kan det vara en fördel att bli lite arg. Jag är relativt rapp i käften. Man kan jämföra ihjäl sig om man bara bryr sig om vad andra ska tycka. Jag konstruerar min egen måttstock i stället och vet vilka krav jag ställer på mig själv.

Vägen till toppen kan tyckas spikrak för en utomstående. Men Karin Mattsson är själv förundrad över hur krokig och slumpartad den har varit. Som 10-åring följde hon motvilligt med två kompisar till stallet i Östersund.

– Jag var ganska blyg och inte så framfusig. Jag älskade djur, men var livrädd första året och gruvade mig inför varje lektion. Men sedan blev jag fast.

Engagemanget ledde till en plats i ungdomssektionens styrelse. Som 13-åring insåg hon att ville man ha något fixat var bästa sättet att själv se till att det blev gjort. En lärdom hon lever efter än i dag.

Och hästarna har hängt med, de också. Tre gånger i veckan försöker Karin knöla in rejäla ridpass i agendan. Skidåkning och ridning är favoritsporterna, men hon följer så mycket idrott hon hinner, både på tv och live.

Mellan stallet, styrelserummen, arenorna och en och annan shoppingrunda (”klädroad men ingen modeslav”) lyckas hon dessutom blogga (www.svenskidrott.se/karma) om både sport, stort och smått.

Själva drivkraften, då? Vad är det som förmår en ung kvinna i sina bästa år att satsa så mycket av sin tid på sammanträden, resdagar och pärmar.

– Jag gillar att få vara med och påverka i det strategiska arbetet. Även om jag inte alltid vet hur jag ska lösa en situation är jag aldrig orolig. Jag har en tilltro till att allt går att ordna och älskar komplexa problem.

Hon är själv ensambarn och har haft en väldigt trygg uppväxt, en kombination hon är säker på påverkat henne.

– Mitt bästa råd till unga tjejer som vill bli chefer är att säga det högt, både till sig själv och till andra. Se vad du kan bidra med och strunta i omgivningens förväntningar. Det är faktiskt ytterst få som är emot kvinnor.

Det enda Karin Mattsson hittar på minuskontot är tidsbristen. Hon skulle kunna jobba dygnet runt, året runt. Men hon lägger band på sig själv och schemalägger personlig kvalitetstid på landet utanför Katrineholm, där deltidssambon Henric väntar hemma på sin bondgård.

– Jag tycker om att bara gå hemma och skrota och träffa vänner. Frisk luft, natur och ridning är allt jag behöver för att återhämta mig. Jag har inte större krav än så.

Annonser
%d bloggare gillar detta: