Kalle Moraeus är en speciell man.
På många vis.
Han lever och andas musik – i alla former.
En tvättäkta dalmas med hela världen som inspiration.
Det nya är minst lika viktigt som det gamla.
En kortvuxen herre i svart skjorta, svart kavaj och svarta byxor frigör sig av raddan av fredagströtta flygresenärer vid gate 38 på Arlanda, kliver fram och väser ur sig ett bestämt: ”Sushi?”
Han bär på en svart rektangulär väska och har svarta blanka skor som låter. Associationerna går snarare till gangsterfilmer än till knätofshambo.
Men visst är det han. Kalle the Moraeus. Orsapojken som visat att man inte behöver ett järnrör för att slå världen med häpnad. Det går så bra med en fiol. Alternativt en gitarr. Eller en skokartong – bara det är strängar på.
Fyra år gammal fick han en mandolin av sina bröder. Sedan var det kört. Musiken blev hans värld, och han lämnar den ogärna och så sällan som möjligt.
I så fall är det spisen, skogen, skidbacken eller snöskotern som lockar. Kalle Moraeus är ett astrologiskt praktexemplar på kräftans stjärntecken; han älskar att vara hemma och mysa, laga mat och umgås med familjen.
Han undviker för övrigt helst att tala om familjen, men när han såg sin hustru för första gången knackade han sin polare på axeln och sa: ”Henne ska jag gifta mig med”.
Ett par år senare satt de i samma orkester. Nu har de en nioårig dotter.
Inte konstigt att han längtar hem jämt.
Just den här kvällen kommer den hyllade mångsidige musikern med Ängelholmsflyget, och har tre timmar att slå ihjäl i väntan på sista anslutningsplanet till Mora. En intervju kan man alltid passa på att klämma. Liksom en kingsize sushiplanka.
Allt det svarta har sin förklaring. Han har just spelat på Charlotte Klingspors begravning, drottning Silvias väninna. Det var en underlig känsla att spela ”Födelsedagsvals till Mona” i ett så sorgligt sammanhang, berättar han.
Kalle Moraeus har ackompanjerat Pavarotti, spelat längre med Benny Andersson än självaste ABBA och tillhört Stockholmsfilharmonikerna i elva år – samtidigt som han är svensk mästare i luftgitarr och rockar loss i sidoprojekt med namn som ”Hej Kalle” och ”Apa, Häst och Villa”. En seriös yrkesman som älskar att leka.
Han har snälla kloka ögon, en tät högtväxande mustasch, betydligt glesare skägg och ett totalt rynkfritt ansikte – trots sina 42 år. Han snusar Ettan, svär som en borstbindare och har en fet mobiltelefon med en sån där mikrofonmojäng man fäster på örat.
Kalle Moraeus tror på ödet, kärlek vid första ögonkastet, schyssta verktyg, Montignac, föräldraskap med tydliga gränser, integration, kvinnans överlägsenhet, sin åkgräsklippare, och Musiken.
Nu släpper han en julskiva med sin meste partner dragspelaren Bengan Jansson. Tillsammans drar de landets ishallar runt på julturné med Lasse Berghagen, Orsa Spelmän och Sanna Nielsen. Han möter julen med blandade känslor…
Varför är musik så viktigt?
– Musik får en central position i alla viktiga situationer. Som till exempel vid begravningar – även om själva begravningen egentligen sker inombords. Men det är då man känner varför man spelar, för att det är så viktigt för andra.
– Jag tror att musiken är ett primalbehov hos människan. I alla kulturer sjunger ju mammorna för sina bäbisar.
Kan du minnas när du föll för musiken första gången?
– Det har alltid varit så. Det sägs att det som skiljer underbarn från andra barn är förmågan att så totalt förlora sig i något att tid och rum försvinner helt.
– Jag vill inte kalla mig underbarn, men så var det för mig. Tre LP-skivor kändes som ingen tid alls. Jag var totalt försvunnen i musiken från dag ett.
Så musiken blev din väg?
– Jag var helt värdelös i plugget eftersom jag var dyslektiker. Man kände inte riktigt till det då. Men man kan träna bort det, och i mitt fall växte det faktiskt bort.
– Men musiklektionerna var kanon. Och jag var på kommunala musikhögskolan varje dag med olika instrument och orkestrar.
Visste du att musiken skulle bli ditt liv?
– Ja. Jag minns att jag satt med pappa och kollade på TV när ABBA vann i Brighton 1974. Då sa jag: ”Han med skägget ska jag spela med när jag blir stor.” Och så blev det ju.
– Samma sak när jag var 17 och såg filharmonikerna på Stockholms Konserthus för första gången. ”Här kommer jag att sitta”, tänkte jag. Jag satt där i elva år.
Det låter nästan lite otäckt…
– Jag har en klärvoyant sida i mig, som jag bara har låtit vara. Men man måste lyssna inåt. Ju äldre jag blir desto lättare tycker jag att det är att få kontakt med mitt inre. Vi är lite dåliga på det där i västvärlden.
– Affirmation är väldigt viktigt. Om man önskar sig något tillräckligt starkt kan det slå in.
Var det därför du flyttade tillbaka till Orsa efter 17 år i Stockholm?
– Det kändes rätt helt enkelt. Men jag kan sakna Stockholm. Det närmaste vi kommer sushi är fiskbilen en gång i veckan.
– Även om stockholmare än mycket mer stressade än vi begriper. I Orsa kommer jag ner på jorden. Och så fick vi råd att köpa en fantastisk jävla kåk. Det kan man inte i Stockholm.
Var det rötterna som lockade i Dalarna?
– Hemmet har jag alltid burit med mig innanför skjortan – var jag än är. Men naturen är väldigt viktig för mig. Jag saknade årstiderna och snön något fruktansvärt. Jag gillar allt med snön – skidor, skoter och vinterfiske. Det går ju att ordna i Stockholm, men det är så bökigt.
Nu bor du mitt i folkmusikens hårdaste fäste. Går det att förena traditioner med förnyelse?
– Absolut. Kultur betyder att någonting är levande, som i yoghurt. Att tro att man ska kunna hindra utvecklingen är bara dumt.
– Men Dalarna är något av bevarandets Mecka. Stoppar någon kummin i tunnbrödet blir den i princip utesluten ur byn.
Men ska vi låta traditionerna försvinna, då?
– Nej. Det är fruktansvärt viktigt att veta var vi kommer ifrån. Men det handlar om vår identitet – inte om att kulturen ska överleva.
Så det är viktigt att vi släpper in det nya?
– Det är nödvändigt. Vi håller på att bli ett mångkulturellt samhälle som jag tror kan koka ihop till en väldigt trevlig soppa så småningom. Vi måste inse att invandrarna har mycket att bidra med.
– Det är skandal att det ska gå läkare och sortera post på nätterna för att vi inte låter dem jobba som läkare. Svenskar har mycket att lära när det gäller att ta i, kämpa och arbeta.
– Visst finns det rötägg bland invandrare också, men som tur är det fler svenskar som är rötägg.
Tror du på folkmusikens överlevnad?
– Den kommer alltid att finnas. Men den blir aldrig nummer ett, eftersom den bygger på andra grundidéer än popmusik. Folkmusik kan spelas av gammal och ung, och det kvittar hur man ser ut. I dag är popmusiker en förbrukningsvara. Folks egon exploateras på ett otäckt sätt. Vi är på väg mot en antiintellektualisering som jag inte tror är så bra.
– Men jag känner ingen skräck för att folkmusiken ska försvinna. Varken kyrkan eller media har ju lyckats ta kål på den hittills.
Gillar du inte kyrkan?
– Enda sättet att rädda Jorden är att alla slutar med religion och inser att det här är ett klot, en tro. Det kan vara Gud, men knappast i de kläder som vi har satt på honom.
– Jag har svårt att få respekt för något som kallas religion som tillåter att man skär klitoris av småflickor, att kvinnor inte får vara läkare eller att soldater kan åka till Irak och påstå att de krigar med Guds välsignelse.
Så jag antar att det är en alldeles traditionell julskiva med julpsalmer som du och Bengan Jansson har gjort?
– Nej, knappast. Det är en jävla konstig skiva. Det låter mest 50-tal, med Hammondorglar och sånt. Lite Dean Martin med nya svenska texter, ett julsångspotpurri och så Karl-Bertil Jonsson. Det är våran jul, och det svänger som fan.
Gillar du själv julen?
– Jul är fantastiskt trevligt. Det är barnens högtid. Lugnt och stilla, och man träffar dem man tycker om. Det vanliga.
Så hur firar du jul?
– Vi tog ett beslut förra året att skippa julen. För första gången unnade vi oss en resa. Vi landade på Koh Phi Phi på juldagen…
– Hädanefter reser vi ingenstans på julen.
Tänk att du sitter här! Tsunamin kunde ju lika gärna ha tagit dig…
– Jag vill helst inte prata om det. Men jag kan säga att det har format mig som människa. Jag vet hur det är att vara rädd på riktigt. Det var som att vara i krig.
– Vi kom ändå ”lindrigt” undan som bodde på ett av två hotell på rätt sida ön. Värst var det att komma till flygplatsen på Phuket. I den här mardrömmen gick kvinnorna omkring och hade inte sovit på fyra dygn, medan männen var fulla. Det säger en del om män. Vi borde verkligen skärpa oss.
Hur menar du?
– Kvinnor är en gåva till mänskligheten. Ni är ansvarsfulla på riktigt. Det är inte vi. Ni har inte tre barn – ni har fyra, fast det ena barnet kan lyfta en kartong. Det räcker med att vara med om en förlossning för att förstå hur överlägsna kvinnor är. Och det säger jag inte för att fjäska.
– Män är primater. Det är därför 98 procent av världens fotbollshuliganer är män. Fast å andra sidan har vi förmågan att leka. Kvinnor skulle behöva kliva ned från den där ansvarspiedestalen ibland och leka lite mer.
Hur leker du själv?
– Jag är väl lite av en prylbög, särskilt när det gäller mina elgitarrer. Och kanske halvdatanörd när det handlar om min studio. Jag gillar verktyg och leksaker. Och så är jag grymt svag för hushållsmaskiner och trädgårdsredskap. Motorsåg och blender – det är min grej.
– Jag älskar att klippa gräset med min åkgräsklippare och att inventera i min vinkällare. Jag samlar på franska Bordeaux-viner. Det är jävligt dyrt…
Så du har inga planer på att växa upp?
– Musiker blir aldrig mogna människor. Musiken vitaliserar en. Jag har spelat med Putte Wickman och Charlie Norman. Vilka snillen! Det var svårt att hänga med i deras skämt. Jag hoppas att jag blir sån när jag blir gammal.
Vad drömmer du om i framtiden?
– Jag hoppas att jag har fattat de rätta besluten och lyssnat på min känsla. Känslan har alltid rätt. Intellektet och förnuftet har alltid fel. Följer man bara känslan blir det bra.
– Och så hoppas jag att min dotter hittar någonting – vad som helst – som hon kan förlora sig i på samma sätt som jag gjorde.
Du har ackompanjerat Luciano Pavarotti, gjort toksuccé med Benny Andersson, uppträtt med Ainbusk Singers, duellerat med Linda Lampenius – finns det några stunder som känts extra magiska?
– När jag satt en och en halv meter bakom Pavarotti stod tiden faktiskt stilla. Han var så bra! Jag slutade spela och satt och fejkade för att kunna lyssna.
– Vissa stunder kan jag känna det med Bengan (Jansson, red:s anmärkning) också. Inte alltid, men vi har en symbios och närvaro som kan vara helt magisk. Och så är det rätt tungt att stå inför 10 000 personer med Benny Anderssons Orkester.
Vad har Kalle & Bengan för publik?
– Det är väldigt många tjejer…mellan 75 och 90. Det är inte så vanligt med killar i vår ålder som spelar fiol och dragspel, så vi går hem i de kretsarna. Våra gästartister är allt mellan 9 och 90 år. När vi spelade på Nalen var Erik Frank med. Sist han uppträdde där var 1937.
Men du har engagerat dig i barn också. Kalle Moraeus barnfond motarbetar barnfetma och sockerberoende genom Montignacmetoden. Hur kommer det sig?
– För det första gick jag själv ned 18 kilo med Montignacmetoden för ett par år sedan, och insåg hur viktigt det var att äta rätt.
– För det andra tycker jag att det är så otroligt dåligt av föräldrar att ge sina barn en sån taskig start i livet som det innebär att vara överviktig. Det är en hopplös situation som förstör hela deras framtid.
Hur går fondens arbete till?
– Vi jobbar med läkare, dietister och psykologer som utbildar föräldrarna och lär dem att sätta gränser. Man kan inte låta en nioåring bestämma att det är roligare att sätta sig framför TV:n med en påse chips än att göra något vettigt. Föräldern måste lära sig att vara förälder och att alltid vara konsekvent.
– Ett barn som får regler känner sig sett och älskat. Det är inte snällt att låta dem få som de vill och äta fel. Sedan är det en annan sak att vi lever i en sjuk bantningsvärld med ideal där man inte får äta ett gram fett, vilket stoppar viktiga signaler i hjärnan. Man måste lära sig vad kroppen behöver.
I USA ser det ju ännu värre ut. Du spelar även steelguitarr och gillar countrymusik. Hur är ditt förhållande till Amerika egentligen?
– Det är en sjuk hatkärlek. Det går ju inte att komma undan att de uppfann rock´n´rollen, de har de godaste hamburgarna, de fräckaste bilarna och de snyggaste skorna. Men sedan håller de ju på med hur konstiga grejer som helst.
– Jag har till exempel spelat i svenskbygderna, och det är helt absurt. Där finns folk som spelar bättre fiol än jag och som bara talar rättviksmål. Vanlig svenska förstår de inte.
Men du spelar inte bara fiol och gitarr. Din ”O Sole Mio” är världsberömd i hela Sverige. Är sången viktig för dig?
– Jag tycker mest att det är kul, och sjunger väl hellre än bra, som det heter. Jag framför texter till toner med någon sorts tenorröst. Men jag skulle gärna vilja lära mig mer.
Dessutom har du givit ut kokboken ”En matresa i Dalarna”(ICA Bokförlag) tillsammans med Richard Nilsson. Är du bra på att laga mat?
– Jag tycker om att laga mat och kan grunderna. Jag kan nog få till det som fan, faktiskt. Kanske hade jag blivit kock om jag inte hade blivit musiker.
– Men framför allt kom jag på att jag kunde skriva. Det är inte så ofta det händer att man hittar något nytt i min ålder. Men det kräver total lugn och ro. Jag låste in mig i en stuga i Orsa i tre dagar och skrev klart boken.
Har du fler dolda talanger?
– Jag är en jävel på att skjuta. Jag tror att det hänger ihop med mitt yrke. Det handlar om att samla ihop sig inför en prestation vid ett speciellt tillfälle. Man har en förmåga att rensa hjärnan och fokusera sig när det verkligen gäller. Av samma anledning lyckas jag bara i bowling när jag har bra motstånd.
Dans, då? Är du en knätofskille?
– Nämn inte ordet dans när jag är med. Jag tackade nej till ett jobb en gång för att det krävdes att jag skulle ta några danssteg på scen. Det hade kanske varit en annan sak om man hade sett ut som Markus Schenkenberg…
Men du komponerar egen musik också…
– Ja, det gör jag. Och då ser jag till att addera något nytt. Det är ingen idé att skriva en ny Mozartsymfoni – det har ju han redan gjort. Vi måste hela tiden utvecklas. Man får aldrig bli färdig. Tänk vad hemskt det vore.
Så vad vill du ska spelas på din egen begravning?
– Vilken jävla fråga… Men jag vet i alla fall att om Bengan lever ska han ha giget. Med full betalning.