Jonas Karlsson

Jonas Karlsson8

Vissa kan allt.

Jonas Karlsson är en sån.

En av våra mest talangfulla skådespelare har blivit författare.

När han inte sjunger, målar, tar hand om barnen eller spelar fotboll förstås.

Dessutom har karln gröna fingrar.

I ett fönster på ett café av den äldre skolan, ja man skulle rent av hellre kalla det konditori, sitter en ung man och fingrar ovant på sin mustasch. Latteglaset (även konditorier kapitulerar till slut) är snudd på tomt och blicken är drömsk och långt borta.

Killen är klädd i randig tröja, mörk kavaj, svarta jeans och slitna gympaskor. Han syns knappt – trots att han sitter i ensamt majestät uppflugen på en pall, mitt i skyltfönstret. Han gör sig osynlig, och han gör det bra.

Jonas Karlsson är en äkta ensamvarg; tystlåten, eftertänksam, humoristisk och lågmäld. Ögonen är kloka, stora, vänliga och fyllda av det där lugna, vackra vemodet som går rakt igenom rutan och fyller publikens själ med något den inte visste att den behövde.

Men han har valt att inte hoppa på Persbrandttåget och lyckats hålla sig undan löpsedelsskärselden, sexigast-listorna och Hollywoodfiaskon.

I stället är han en lyckligt gift dagislämnande pappa till Julia, 6, och Sofia, 2. Han är plåtslagarsonen Jonas, uppvuxen på Värmdö utanför Stockholm.

När han är ledig är han ledig, som vilken Karlsson som helst. När han jobbar är han Världens Bästa Karlsson – utan propeller.

Vi var några stycken som föll som plockepinn redan för den småtossiga Julhunden i adventskalendern ”Julens hjältar” 1999. Sedan finns det en hel flock fans som aldrig kommit över hans hjärtskärande tolkning av CP-skadade David i ”Livet är en schlager”. Därtill kan vi lägga till älskade filmer som ”Offside”, ”Hans och hennes”, ”Detaljer”, ”Miffo” och ”Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö”.

Och den som en gång har sett Jonas Karlsson elektrifiera hela Dramatens stora scen med sin självlysande version av alven Puck i ”En midsommarnatts dröm” glömmer det aldrig, aldrig.

Men oavsett om han spelar Erik XIV, Gustav III, mesig förortspräst, avdankad fotbollsspelare, frustrerad terapeut, provrörsbefruktande lantis, cancerdrabbad polis, sparkdräktsklädd caférånare, funktionshindrad musikälskare, sagoväsen med kåtslag, nerdekat fyllo eller James Dean-influerad 60-talspudding gör han det med hela kroppen, hjärtat och huvudet.

Tre guldbaggenomineringar, en vinst och en bukett stipendier är bara en bråkdel av allt beröm han fått ta emot under åren. Många anser att han är den bästa vi har.

Själv rodnar han åt minsta komplimang och väntar fortfarande på den stora käftsmällen.

Men Sven Bert Jonas Karlsson gör inget halvdant. Han följer sin lust – och då blir det bra. Efter att ha skrivit pjäsen ”Nattpromenad” ropade lusten på mer. Det blev arton melankoliska, underfundiga noveller i sann Karlssonsk anda under samlingsnamnet ”Det andra målet”. Och han är sugen på att fortsätta.

Fast närmast lockar författarkollegan Strindberg. I jul visas Peter Birros ”August” på SVT med Jonas Karlsson i huvudrollen (därav mustaschen). Under hösten har han dessutom premiär med ”Mäster Olof” på Stockholms Stadsteater. Och så dyker han upp som före detta hustrumisshandlare i Åke Sandgrens ”Den man älskar” på bio. Idel käcka gossar.

Däremellan gör han sig osynlig. Rullar barnvagn, lyssnar på jazz, luktar på gräset vid Söderstadion och njuter av Champions League-fotboll.

Det finns folk som är väldigt avundsjuka på dig. Du är snygg, filmstjärna, har spelat i band, målat tavlor, är hyfsad i fotboll och nu författare ovanpå alltihop. Räcker det inte snart?

– Jag är väldigt nöjd med min situation (här rodnar han djupt) och känner mig otroligt privilegierad, men det känns inte som om jag fått nånting gratis. Jag har jobbat för att få det så här.

– Jag har gjort en massa korkade grejer också, men jag har varit konsekvent med att alltid göra nya grejer och följt min lust. Det är nog det jag är stoltast över. De få gånger jag har försökt göra karriärval eller gått in för att tjäna pengar har det aldrig funkat. Det har slutat med att jag har fått hoppa av eller att det skitit sig på något annat sätt.

Men får du aldrig lust att nypa dig i armen och se efter om du ska vakna ur den här framgångsdrömmen?

– Jo, det kan jag få. Jag hade till exempel väntat mig att jag skulle få mycket mer skäll för den här novellsamlingen. Det kändes som om det var dags…

– Fast jag var inte så nervös för det. Jag hade varit så noggrann och kämpat så länge för att skriva en bok som jag själv skulle vilja läsa. Sedan kan man ju inte göra så mycket mer.

Var det läskigt att bli recenserad som författare?

– Läskigt är det ju alltid. Men jag måste säga att jämfört med att läsa nånting som man ska gå upp på scen och framföra samma kväll så var det här en barnlek.

Har du alltid tyckt om att skriva?

– Ja, alltid. När jag var yngre skrev jag en massa manus. Ett och annat skickade jag väl in till förlag, både romaner och poesi. Men framför allt har jag alltid skrivit i anteckningsböcker som en kanal, som dagböcker ungefär.

Vad läser du själv?

– Förr läste jag väldigt mycket poesi. Ekelöf och Tranströmer och de stora, men på senare tid har jag börjat läsa mer samtida författare som till exempel Dave Eggers och Haruki Murakami.

– Just nu läser jag Tove Janssons novellsamling ”Lyssnerskan”. Hon förtjänar att uppmärksammas mer som vuxenförfattare. Även om det absolut inte är något fel på hennes barnböcker heller…

Själv tog du tjänstledigt ett år för att skriva på heltid. Fick du inte panik när du satt där framför datorn?

– Nej, man har väl alltid någon tanke innan man väl sätter sig. Med den första pjäsen skrev jag bara på, och det blev ungefär som jag hade tänkt mig. När den sedan blev spelad och fick så bra bemötande tänkte jag skriva en till, men det var tuffare. Jag fick faktiskt slänga den.

– Som författare kanske man är van vid att det funkar så, men som skådespelare repeterar man en roll eller föreställning, och antingen blir det bra eller dåligt – men det blir alltid nånting. Kunde jag verkligen tacka nej till en massa jobb och bra betalt för att sitta och göra något som inte blir nånting? Det var lite skrämmande.

Men det blev noveller i stället…

– Jag ville inte pressa mig när jag började om på en tredje pjäs och det låste sig lite. Då började jag skriva noveller, och till slut tog det överhanden. Lite så måste det nog funka för mig. Jag får liksom följa mitt hjärtas röst. Det var dom som ville bli skrivna.

Precis som med roller undrar förstås alla hur mycket du hämtar ur dig själv.

– Egentligen ingenting. Ingen av historierna har någon verklighetsbakgrund. Å andra sidan är allt jag. På så sätt påminner det om arbetet med en roll. Jag får försöka tänka mig att allihop är jag och hur jag skulle ha gjort i en liknande situation.

– Jag upplever mig själv som relativt stillsam. Och på ett sätt tycker jag att mina pjäser och novellsamlingen också är det. Ibland tänker jag att jag borde ta ut svängarna lite mer, men jag har svårt att skriva med stora bokstäver. Det finns så mycket som är högljutt i dag, min grej är nog att vara rätt så lugn.

Men nu blir det Strindberg för hela slanten. Hur är ditt förhållande till honom?

– Han är schyst. Han är som alla andra. Jag spelar den unge Strindberg, precis innan och när han slår igenom. Han brottas med tvivel och undrar om han verkligen kan skriva eller om han ska göra nånting annat.

Det kan du kanske känna igen dig i?

– Absolut. Och Strindberg gör det så bra. Han får folk att ha väldigt olika åsikter och ändå håller man på alla. Då blir det bra dramatik. Det känns väldigt vitalt fortfarande.

I vinter sätts din pjäs ”Första rummet” upp på Stockholms stadsteater. Hur känns det att inte själv stå på scenen när babyn föds?

– Det är bara skönt. Jag tycker att det ska vara så. Någon annan ska tolka mina tankar. Det är det som är härligt med teater, att det är så många inblandade.

Det är ju ett ensamt jobb att skriva jämfört med film och teater. Hur upplever du det?

– Det är verkligen skönt. Jag är ganska mycket ensamvarg egentligen. I film- och teatervärlden har man alltid en massa människor omkring sig och konflikter som ska stötas och blötas. Det är jättehäftigt, men det är otroligt skönt att få bestämma allting själv ibland.

Vilket har varit din svåraste roll?

– Jag har så svårt att välja. Det är väl både min största tillgång och förbannelse. Jag har försökt att vända det till något positivt – att jag vägrar att välja.

– Problemet är att jag blir så engagerad och entusiastisk hela tiden. Det är svårt att inte slita ut sig, gå in i väggen och tappa sugen. För några år sedan upptäckte jag att jag måste vårda det där. Det kan låta som ett lyxbekymmer, och det är det ju också, men inte desto mindre viktigt.

Så man skulle kunna säga att din svåraste roll är att vara Jonas Karlsson?

– Ja, eller snarare att vara det i rätt tempo.

– Annars har alla roller har haft sina svårigheter. Varje roll måste kännas som en stor utmaning för att det ska bli nånting. Nu är jag ju så bortskämd, och har varit det i flera år, att jag faktiskt kan välja själv. Då väljer jag något som jag tycker känns nytt eller svårt eller annorlunda eller något jag inte riktigt behärskar.

Är det rastlöshet eller upptäckarlust?

– Både och. Jag har hela tiden blandat teater och film och trivs väldigt bra med växelbruket. Nu känns det bara skönt att ha blandat in en växel till.

– Men man kan ju säga att det här med att välja och så… Man får lite hjälp med det när man får barn. Skaffar man familj finns det bara ett spår.

Har du alltid varit en mångpysslare?

– Jag kommer inte från något kulturarbetarhem, så när jag upptäckte att man kunde få ut något av att sitta på sitt rum och rita och skriva gjorde jag aldrig någon skillnad på det där. Allt smälte ihop. Jag satt alltid och målade och lyssnade på plattor, eller skrev och hade band.

– Men jag hade inga referenser om vad som vad som var god smak eller finkultur. Jag svalde allt och skaffade mig någon slags egen kultur. Det kan jag vara ganska glad för – att jag inte har fått något arv från mina föräldrar som talat om vad som gäller. Det fick jag upptäcka själv.

Men musiken var viktig?

– Det är ju en väldigt stor del av ens identitet när man är ung. Jag slutade spela fotboll för att starta ett rockband. Länge tänkte jag att jag skulle måla. Teater var mer en rolig social grej,  en massa människor och kul att göra nånting tillsammans.

Och nu är du fast anställd på Dramaten mellan filmrollerna. Hur viktig är den som nationalscen egentligen?

– Den kanske inte är så kostnadseffektiv som andra institutioner, men man måste våga prova nya saker. Det är det som är vitsen med teater – man vet aldrig hur det ska gå. Bra teater är så fruktansvärt bra när det stämmer. Jag tycker att det är värt nio försök om man lyckas på det tionde. Men det beror ju på vem man frågar.

En musikal borde ju ligga nära till hands. Det har du inte provat än.

– Jag har funderat på det flera gånger. Det skulle kunna bli fantastiskt, men det är så himla känsligt och allt måste verkligen vara perfekt för att det ska funka. Hittills har det inte känts så.

Hur ofta tackar du nej till roller?

– Just nu känns det som om jag tackar nej till allting. Jag har varit väldigt dålig på det förut, men nu har jag tydligen tränat upp den förmågan. Ibland kan jag tänka: ”Men vad ska jag göra, då?” Men å andra sidan är det det som är det fina med skrivandet, jag behöver inte tacka ja, utan kan vänta in rollerna och skriva i stället. Det är jättehärligt.

– Dessutom har jag varit med i så mycket nu att det nog bara är bra att vila ansiktet lite.

Ringde du och bad om att få vara med i fotbollsfilmen ”Offside”?

– Nej, det gjorde jag faktiskt inte. Men jag var inte särskilt svårövertalad heller. Det var så många rätt i den filmen att den var svår att stå över. Dels var det roligt att få spela fotboll en hel sommar och så var det många kompisar inblandade. Det är aldrig fel att ha kul på jobbet, man ska inte underskatta det.

Varför tycker du om fotboll?

– Hur kan man inte tycka om fotboll? Om man är sportintresserad måste man gilla fotboll. Det har så många ingredienser av både det individuella och lagspelet. Man kan njuta av fotboll på så många sätt. Och så är det så stort, jag tycker det är häftigt att det berör så många människor. VM är ju en världsangelägenhet.

– Jag tittar på Champions League för att njuta av bra fotboll. Och så håller jag på Bajen och går på matcher, men det har inte så mycket med skönspel att göra. Det är mer en slags identitet.

Kan fotbollen fungera som en motpol till den kulturella värld du lever i annars?

– Ja, absolut. Det är min största hobby. Det är så mycket i kulturvärlden som tenderar att bli projekt för mig att jag har svårt att se var gränsen går mellan jobb och intresse. Men med fotboll är det ren avkoppling. Ofta går jag bara ner och kollar när de tränar. Det är något i luften som är så härligt. Doften av gräs och ljudet av sparkar.

Finns det fotbollsambitioner i familjen?

– Ja, det gör det. Men det är en stor skandal att Hammarbys pojkar får börja spela när de är sex, men flickorna får inte börja förrän de är åtta. Jag förstår inte det. Alla Julias killkompisar på dagis ska börja på fotbollsträning nu. Det är jättetaskigt.

Du är mån om det privata, känns det då inte jobbigt att folk tittar på dig jämt?

– Nej, det kan jag ju inte gärna tycka. När jag var yngre kunde jag nog längta efter den där bekräftelsen, att få bli sedd, bli rockstjärna, fotbollsproffs eller skådespelare. Men det sjunker undan efter hand. Jag lever ju på att visa upp mig, men det är absolut ingen drivkraft längre.

Finns det inga nackdelar, då?

– Jo, jag undviker helst att vara med som privatperson. De får gärna visa mig hur många gånger som helst om jag står i TV och gör Gustav III. Det är bara roligt. Men om jag är med på bild som jag blir det en helt annan grej. Jag känner ganska fort att det kan bli för mycket. Då får jag lust att dra mig tillbaka och sitta och skriva pjäser i stället – bara därför.

– Jag har valt att inte se mig själv som en offentlig person, för jag tycker inte att jag är det. Jag får så klart ställa upp när jag ska lansera en film eller en bok. Det gör jag gärna, men jag tycker inte att jag har något ansvar att tala om var jag står i olika frågor.

Så folk glor inte på dig när du åker buss?

– Jag är nog så disträ att jag inte märker sånt. Dessutom finns det så många som är mycket mer bekanta för folk än vad jag är. Och det är rätt skönt.

Du har fått en Guldbagge för bästa manliga huvudroll i ”Detaljer” och blivit nominerad ytterligare två gånger. Hur viktigt är sånt? Känns det i hjärteroten?

– Förhållandevis lite, även om det är jättekul att få priser och sånt. Men i stort betyder det väldigt lite. Jag vet inte vad jag ska jämföra det med…

Du vann ju S:t Erikscupen i fotboll som grabb.

– Det var nog roligare att vinna S:t Erikscupen faktiskt.

Så var har du din bagge?

– Den står där hemma i hyllan. Flickorna leker med den.

Annonser
%d bloggare gillar detta: