Jill Johnson

Jill Johnson är en seg tjej.

Långsamt, tålmodigt och envetet har hon byggt upp sin karriär.

Nu är det tid att skörda – sommarturné i eget namn och första skivan med bara egna låtar.

– Jag vill visa att jag kan stå på egna ben.

Det kunde börjat bättre. Jill Johnson har rört ihop det och glömt bort frukostintervjun. I stället lyckas vi klämma in en träff under hennes lunchpaus mellan repetitionerna.

Väl där ser hon ut som en tavla. I fotsid, knallcerise långklänning med bronsfärgade paljettdekorationer står hon likt en madonna i dörröppningen till ett ockrafärgat gammalt stenhus, varifrån musiken tonar ut mot sommarparken.

De tefärgade ögonen är lätt sneda, blicken berusande behaglig, kindknotorna modellaktigt mejslade och det mörkbruna långa håret utsläppt över de bara axlarna. När hon ler stannar tiden.

Det känns som en scen som lika gärna kunde ha utspelat sig under Jesus dagar – men det är 2008, stenhuset inhyser bandets replokal och madonnan är en melodifestivaldrottning som hittat hem.

Hem stavas en timrad tillbyggd stuga i Vänga utanför Fristad i Boråstrakten. Hem stavas också en liten etta på Söder i Stockholm. Men hem stavas framför allt Nashville, Tennessee – countrymusikens Mekka.

I Nashville känner Knallebygdens egen Shania Twain sig som hemma. Där finner musiken sina vägar genom kropp, själ och hjärta. Där blir hon mottagen med öppna armar och hittar inspiration att skriva låtar, spela in dem och få sången att lyfta. I oktober kommer resultatet ut i skivbutikerna. Eller på bensinmackarna.

Jill Johnson räds nämligen inte att vara folklig. Hon är snarare stolt. Folkets kärlek är det finaste man kan få.

När hon nu ger sig ut på sommarturné över hela landet sker det dock med skräckblandad förtjusning. En hel del musikfestivaler ingår i programmet. Ska kidsen ens ha en aning om vem hon är? Eller kommer kanske deras föräldrar? Kan hon sätta lite countrystuk på den svenska sommaren?

Är det någon som ska lyckas heter hon Jill.

Vad händer på sommarturnén?

– Vi hade en 30 spelningar lång konserthusturné i höstas som nu flyttar utomhus. Men vi kan inte ta med det skiraste, balladigaste och naknaste, så just nu vi håller på att göra om lite.

Har du några gästartister med dig?

– Nej. Jag har gästat jättemånga större produktioner och kämpat ganska länge, så jag är så otroligt stolt över att få åka under eget namn. Det handlar inte om att jag inte vill dela med mig till någon annan, möten med andra artister är det roligaste som finns. Men jag vill vara väldigt tydlig med vad jag gör och visa att jag kan stå på egna ben.

Du har gjort många duetter. Vem är din drömpartner?

– Bonnie Raitt är min stora idol och jag hade gärna sjungit in en duett med henne. Det finns otroligt många fler, men hon är the dröm. Jag älskar både hennes sätt att sjunga och hennes låtar. Det är lite rockblues med countrydoft.

Har du frågat henne?

– Nej, det känns lite… Men jag skriver med folk som känner henne och fick reda på i går att de skulle skicka en av mina låtar till henne – sånt kittlar förstås. Men hon vet ju inte vem jag är, och jag vill inte att det ska kännas som om jag försöker utnyttja hennes starka varumärke.

Vad är det med just country som tilltalar dig?

– Jag tycker det är så svårt att säga varför man gillar en viss sorts musik. Det är ju något fysiskt. Det är samma sak som att man gillar en viss sorts män eller en viss sorts blommor. Man vet inte riktigt varför.

– Men det är något med värmen som tilltalar mig. Och ska man försöka se på det rent förnuftigt är texterna väldigt lättillgängliga för en stor publik. Jag tycker definitivt inte att countryn än banal. Den är briljant och genialisk just för att den beskriver den verklighet som många människor lever i. Det är väldigt många som kan identifiera sig med den. Det är ju lite det musik går ut på; att man delar med sig av sina känslor som andra kan sedan känna igen sig i och bli stärkta av.

Folkigt utan att bli töntigt, ungefär?

– Folkligt är inte töntigt längre. Folklig är något som man vill vara i dag, eftersom då tilltalar man många människor. Jag vill inte vara folklig på samma vis som den gamla dansbandsmusiken, den kan jag tycka är lite banal, men den nya dansbandsmusiken är faktiskt bra.

Du har nyss kommit hem från Nashville. Vad gjorde du där?

– Jag var där i två veckor och hade med min dotter och min man, så jag slapp ha dåligt samvete och hemlängtan. Det var ljuvligt. Jag bodde hemma hos en av mina bästa väninnor, Liz Rose, som är en av Nashvilles största upphovsmän och har tagit mig under sina vingar. Det var otroligt lyckat och nog den bästa resan dit av det tjugotal jag gjort. Jag kom hem med sexton låtar och sitter just nu bara och njuter av det angenäma problemet att försöka välja ut de allra bästa.

Vad känner du för Nashville?

– Jag känner mig hemma där. Jag får både en kick och ett lugn när jag kommer dit. Nashville som stad är inget speciellt, det är ju inte New York eller Los Angeles. Men jag älskar mentaliteten, atmosfären och folket. Det är som att kasta sig i en öppen famn. Jag får lite samma känsla när jag åker till Norrland.

Du är själv småstadstjej från Ängelholm och har valt att bo utanför Borås. Är det ett medvetet val?

– Ja, jag skulle aldrig flytta till Stockholm och bo där fast med min familj, även om jag tycker att det är den vackraste stad som finns. Men jag har en liten etta i Stockholm, så jag får det bästa av allt.

– Det var nödvändigt att skaffa den. Det är otroligt slitsamt och opersonligt att bo på hotell och jätteskönt att kunna ha sina egna grejer, kunna laga mat och så. Jag har ett väldigt stort behov av att vara omejkad och gå i lågskor privat. Bor jag på ett hotell känner jag mig mer som ”Artisten” hela tiden. Även om jag kan bjuda på det, så är det inte alltid roligt.

Är det en by du bor i?

– Mark Levengood sa en gång att det är ”en grop i gruset”, mycket mer är det inte. Men Vänga ligger åtta kilometer från Fristad som är en förort till Borås. En liten grusväg som slutar vid vårt hus.

Hur hamnade du där?

– Jag åkte upp till Borås för den första dejten med min man, sedan åkte jag aldrig därifrån. Men jag ville inte bo i hans lilla lägenhet utan längtade ut på landet. Vi hittade en liten norsk timrad stuga på 70 kvadrat, som vi har byggt ut och byggt ut och byggt ut. Nu har vi 300 kvadrat.

Då kan du spela och sjunga hemma?

– Jag kan, men jag vill inte hålla på med musik när jag är ledig. Min man är jätteduktig keyboardist och vill att vi ska spela hemma ibland. Det hade varit jätteroligt, romantiskt och mysigt att sitta med ett glas vin och spela ihop, men jag orkar faktiskt inte. Jag är så jäkla tom när jag kommer hem.

Har musiken alltid funnits i ditt liv?

– Väldigt länge. Jag började sjunga i barnkör när jag var fyra år. När jag blev tonåring var det talangtävlingar nästan varje helg, jag ställde ofta upp och vann mycket. Mamma hjälpte mig att göra mig fin med kläder och så där, på ett lagom stöttande vis. När jag var 15 fick jag ett erbjudande att åka med ett band och spela på sommarlovet.

– Så jag tjänade pengar på musiken väldigt tidigt och fick börja betala hemma. Sedan fick jag tillbaka pengarna när jag flyttade hemifrån, men pappa tyckte att jag skulle lära mig att det fanns utgifter i livet. Det var smart gjort.

Vad ville du bli om det inte blev musiken?

– Polis. Men jag har jobbat med allt. Städerska, receptionist, ordningsvakt, arrestvakt på polisen, butiksbiträde, socialsekreterarassistent, röjt på byggen, jobbat på hummerfarm och med konfirmander inom kyrkan.

Spelar du något instrument själv?

– Jag har spelat alla sorters blockflöjt, piano och gitarr, men jag är för lat för att gå i mål med det där. Så fort det blir svårt lägger jag av. Jag är väldigt snabb på att bli bra, men när det går till nästa nivå ger jag upp.

Men du skriver egna låtar…

– Jag har kommit lång väg i mitt låtskrivande på ganska kort tid. Jag åkte till Nashville första gången 2001 som en urusel upphovsman. Men jag blev bättre och bättre när jag förstod vad det gick ut på. Man måste ha haft rätt tuffa motgångar i livet för att kunna gräva i sitt djupaste jag. Jag hade helt enkelt inte det djupet eller den mognaden förut.

Har du mognat nu?

– Fram tills nu har jag haft världens jobbigaste år. Många nära vänner har haft det väldigt svårt med oväntade skilsmässor, svårt sjuka barn och föräldrar som har dött i cancer. Det har gjort mig vuxen på riktigt. Så här är livet. Förut har det bara varit räkmacka, räkmacka, räkmacka…

– Och hur hemskt det än låter är det ändå en gåva att få uppleva det. Mitt eget liv blir plötsligt mer värdefullt. Jag uppskattar min man ännu mer och att min dotter är frisk, men jag har ändå lidigt mycket med mina nära och varit väldigt ledsen.

– Det har gjort mitt låtskrivande otroligt rikt. Fastän inte min egen mamma har dött så fanns det en känsla av hur det skulle kännas om hon försvann. Så det här året har jag skrivit bättre och fler låtar än någonsin.

Märks det på nästa skiva?

– Ja, den här gången har det blivit en väldigt personlig platta. Den skiljer sig väldigt mycket från min förra, ”Music Row”, som var en ren coverskiva.

Du har en lång karriär fastän du bara är 35. Vad har du lärt dig på vägen?

– Jag har gjort en väldigt seg, långsam och stadig klättring, då gungar båten aldrig för kraftigt. Lite sjögång klarar man, men man vet hela tiden var man är och vad man själv vill göra.

– Att nu få fylla en hel platta med bara egna låtar är något jag alltid har drömt om. Jag har nått så många delmål att jag redan nu måste sätta upp nya slutmål.

Och vilka är de?

– Jag står inför en eventuell utlandskarriär som jag inte vill prata om förrän det blir av, men det bubblar lite överallt. Någonstans drömmer jag om att få ett erkännande utanför Sverige bara för att jag jobbar så mycket utanför Sverige. Det hade varit en egotripp som jag tror att jag hade njutit av.

Får du ihop karriär och familj – den omöjliga ekvationen?

– Det är klart att det är tufft ibland att packa sin väska och lämna dem – igen och igen. Men kontrasten kan vara lite kul också. Det gör nästan att jag orkar ge ännu mer när vi är ute och spelar. Jag kan släppa loss och känna mig lite snygg. Det är inte som när jag går hemma med barnen på Ica, precis.

Din dotter ska fylla fyra år. Är hon lika musikalisk?

– Hon tycker att det är kul att sjunga, men det är för tidigt att avgöra hur begåvad hon är. Men jag skulle aldrig bromsa ett barns vision, oavsett vilken. Jag har ju fötts med den här rösten och kom tidigt på att det var en gåva. Det kanske blir helt annorlunda för henne. Jag hoppas att hon åtminstone kommer att tycka om musik.

Vill du ha fler barn?

– Jaaa! Jag vill absolut ge Havanna ett syskon, men jag tar det lite lugnt. Det är svårt nog som det är, så jag ser till att hon får vad hon behöver innan jag skaffat en till som hon måste slåss om tiden med.

Du verkar i alla fall hinna lägga tid på kläder, du har alltid en personlig klädstil. Hur shoppingroad är du?

– Alldeles för. Det blir mycket spontanshopping och dötid eftersom jag reser så mycket. Jag hittar ofta kläder hemma med prislapparna kvar. Jag gjorde en jätterensning nyligen och skickade iväg fjorton säckar till Vitryssland, men jag tycker inte ens att det syns. Nu är det ”ett plagg in – ett plagg ut” som gäller.

Melodifestivalen är ju ett enda stort klädkalas. Vilka höjdpunkter minns du annars bäst från din karriär?

– Så klart Melodifestivalerna -98, 2003 och 2005. Och turnén när jag gästade Björn Skifs är något av det roligaste jag gjort. Royal Albert Hall var otroligt spännande att spela i. Ullevi för 83 000 pers var ju inte heller helt fel.

– Men det behöver inte vara så märkvärdigt. Under senaste turnén hade vi en magisk spelning i Falun. Umeå var också helt fantastiskt. När man minst anar det kan det bli en sån där grej som man lever på resten av livet.

Förr åkte du ofta motorcykel på dina turnéer. Kör du fortfarande?

– Absolut. Jag testkör åt Suzuki och får prova nya motorcyklar hela tiden. Jag älskar att köra hoj. Det är en sådan frihetskänsla, det doftar så gott och är så vackert. Jag har kört sedan jag var arton. Det är verkligen roligt.

Var hittar du din kraft att stråla som du gör?

– I att jag faktiskt älskar det jag håller på med. Jag tycker det är så himla roligt. Jag är så väldigt tacksam att jag får hålla på med det här. Ibland är det jätteslitigt, då kan jag tycka synd om mig själv. Men jag är väldigt krass och rationell. Har jag nu valt det här livet får jag ta nackdelarna med fördelarna.

– Och så hämtar jag kraft i min man och min familj. Mår inte min man och min dotter bra mår inte jag heller bra.

Vad gör du när du mår dåligt, då?

– Skäller ut någon och gråter en skvätt. Jag är väldigt företagsam och tycker inte om att vältra mig i jobbiga saker. Jag kan vara lite väl rakt på sak ibland, men med åren har jag också lärt mig att leta i mig själv varför jag mår skit. Allt är ju inte alltid någon annans fel.

Tycker du att 35 är en bra ålder?

– Jag hade en sen 30-årskris, eller snarare aha-upplevelse, då jag blev lite grubblande och analyserande. Nu kan jag njuta av att jag fortfarande känner mig ung, men att jag ändå har viss erfarenhet. Jag försöker lära mig att leva i nuet. Det är väl precis så här det ska kännas mitt i livet.

Annonser
%d bloggare gillar detta: