Carola

Det finns tre personer i det här landet som endast nämns med förnamn.

Zlatan, Silvia och Carola.

Alla är de kungligheter på sitt sätt.

Här möter vi drottningen över julskivor, schlagerfestivaler och löpsedlar.

Carola har varit i Jerusalem och shoppat palestinasjalar, modemedveten som hon är. Men egentligen var hon förstås där i ett helt annat ärende. Julskivornas julskiva, inspelad nattetid i en kyrka nära den plats där Jesusbarnet en gång ska ha fötts i ett stall i Betlehem. Närmare kristendomens vagga går inte att komma. En känsla som förhoppningsvis etsats fast i cd-skivans digitalspår. Inte undra på att hon är nöjd.

Över ett fat kakor och några koppar kaffe fick vi en pratstund om jul, andlighet, Janssons frestelse, fotbollsmorsor, medelåldern, barrdoft och konsten att välja rätt.

Den här morgonen är Carola klädd i vita spetstiga stövlar med sylvass klack till en kort blårandig ärmlös klänning. Hyn är slät som en utställningspersikas, blicken fast och ljus medan naglarna är mörkmålade, nästintill svarta. Hon passar på att speja på sig parfym och gräva upp sin mobilladdare ur sin jättetrunk på hjul. Här och där slänger den internationella sångfågeln in engelska termer när hon pratar. Effektivitet är hennes mantra, engagemang och glädje de vanligaste orden i hennes vokabulär.

Hon är hård och mjuk på samma gång. En företagsledare med armbågar lika vassa som stövelklackarna, men också en mamma som har svårt att begränsa julklappsinköpen. En ofrivillig kvällstidningsföljetong vars största mål är att sjunga för att glädja andra. Hon vet vad hon vill, men är samtidigt redo att invänta magkänslan. Hur lång tid den än tar på sig.

Hon har varit megakändis i mer än halva sitt liv och lärt sig ett och annat på vägen. Nu är det tid att skörda.

Och – ja. Hon har visst ett efternamn också. Häggkvist. Carola Häggkvist. Med rätt att sjunga.

Skivan spelades in i Jerusalem. Du verkar trivas där.

– Det är en av de häftigaste platserna man kan åka till. Det är en historisk plats som fortfarande är verksam för många, många troende. Det är en plats dit mångas ögon kommer att vändas, och gör i dag. Mest det mediala bruset av alla konflikter. Ändå känns det väldigt fridfullt att vara där.

– Jag har varit där kanske tjugo gånger, men jag blir aldrig klar. Vi har för lite kunskap om de här platserna i vår kultur.

Skivan är inspelad i en kyrka. Lite annorlunda mot en skivstudio…

– Oh ja, vi spelade dessutom in på nätterna efter att alla turisterna gått hem. Att få vara där bland munkarna och stå och sjunga till två-tre på natten, så nära Jesus födelseplats, där det är så vackert över kullarna. Då går det verkligen att föreställa hur det såg ut i stallet i Betlehem.

Gav det dig en speciell känsla?

– Det var väldigt starkt för mig. Jag föll faktiskt i gråt av tacksamhet. Dels är det en personlig resa att få göra, dels är det en sådan plats som så många gett sitt liv för. Det ligger djupt rotat hos oss kristna, men de som inte vet var de står eller inte bekänner någon tro blir också tagna.

Märks det på skivan?

– Våra texter handlar om Jesusbarnet och glädjen, det stora i det lilla och så vidare. Jag har försökt fokusera på det finstilta och finstämda, samtidigt som verkligheten gör sig påmind genom att man måste visa pass när man ska igenom Jerusalem till Betlehem, och så den här stora sjumetersmuren som finns nu. Det var ganska turbulent förra gången vi var där. Då måste man tänka efter vad som egentligen hände då för länge sedan.

Hur firar du själv jul?

– Det beror dels på vad jag har på agendan och dels på om jag har Amadeus på julafton eller inte. Vi har en sån där varannanjul.

– I år ska jag inte ha honom på julafton och skulle kunna jobba lite mer, samtidigt skulle jag vilja göra någon social insats. Då är det bra om barnen får vara med och engagera sig på ett tidigt stadium, eftersom det är det julen handlar om. Om man nu blir uppfylld av julfriden, kärleken och hoppet. Man måste ju inte känna så.

Vad betyder julen för dig, då?

– Det är en gåva. Jesus kom som den största julpresenten. Man kanske inte ska ta alla de här dagarna till att bara försoffa sig, även om alla är värda att få göra det. Men vi ska komma ihåg grannen som sitter ensam, barn som har det jobbigt och alla som ligger på sjukhus.

Vari består din egen insats?

– Bland annat att gå upp till sjukhus och sedan gå vidare med det. En flicka på mitt kontor träffade jag för första gången när hon låg på Astrid Lindgrens sjukhus och var helt uppsvullen av kortison. Vi fick jättefin kontakt och nu jobbar hon åt mig. Hon är en superbright tjej som fick en tuff start i livet med sin sjukdom.

– Men barmhärtighetsgärningar är kanske inte sånt man ropar ut från taken. Jag tänker bland annat på ett samarbete med Klara kyrka här i Stockholm, som verkligen engagerar sig för de utstötta. Jag skulle vilja göra en midnattsmässa eller konsert där förtjänsten går till dem som behöver det. Men det kan räcka med att man faktiskt bjuder in grannen.

Har du gjort det, då?

– Jag måste tänka efter var jag bott på sistone… På min gata har vi infört en kyrkdag en gång om året när alla som vill går med. Efteråt fikar vi hemma hos mig eller någon granne.

– Min pappa var väldigt engagerad socialt och var ute och spelade på sjukhusen och för gamla. Vi har alltid haft en öppen dörr för grannar, men i mitt fall har det väl blivit lite speciellt eftersom jag är så pass offentlig. Det blir oftast på mitt initiativ.

Är saknaden efter dina föräldrar extra svår kring jul?

– Det kan jag känna. Men jag saknar dem med glädje och stor tacksamhet. Nu får jag försöka hitta mina egna delar av firandet som jag tyckte extra mycket om. Pappa hängde alltid upp en fårfiol i en lina i taket. Det såg lite makabert ut, men det var ändå härligt när man gick där och karvade lite. Så det har vi tagit över.

– Mamma var väldigt duktig på mat och gjorde en jättegod Janssons frestelse. Den är det ingen som slår än så länge.

Gillar du julmat?

– Sill älskar jag. Och skinka, gärna med stark senap. Och gröt. Men jag har överlåtit maten åt de andra. Jag har oftast fullt upp. Dessutom lyckas jag alltid bli sjuk när jag väl ska koppla av.

– Numera firar jag med min syrra och hennes man, vår kusin och hennes mans familj, så vi är fyra familjer i ungefär samma ålder med en massa barn. Det känns härligt.

Gran?

– Gran har jag. Absolut. Jag är doftmänniska, så jag älskar barrdoft. Helst en fin kungsgran. Och så pysslar jag på dem själv. Binder rosetter och sätter gärna i något personligt som Amadeus eller jag själv har gjort.

Kan du lägga band på dig när det gäller julklappsköpande?

– Det blir mycket presenter, det är bara att erkänna. Och jag tycker om att få ge. En del kanske säger: ”Jamen, det är lätt för dig att säga som tjänar pengar.” Men jag har alltid varit sån.

– Däremot lägger vi fokus på en familjegudstjänst på julaftons förmiddag. Oavsett var man står i tron får det en att landa i julens innebörd, bara man går in i kyrkan, samlas och ser ett julspel. Det lägger en jättefin ton för hela vårt umgänge, så att till exempel inte alkoholen blir det mest framtonande. Det ställs nämligen fram i vår släkt, vilket jag inte är van vid.

Apropå pengar. Du har varit egen företagare i många år nu. Hur ser du på det?

– Det är ett privilegium. Jag styr min egen tid och mitt eget yrke. Då känner jag mig fri. Mitt namn, Carola,  betyder ”free woman song of joy” (ung: fri kvinna, glädjens sång, red:s anmärkn). Jag vill vara så pass fri att jag inte är uppbunden av kontrakt eller åsikter eller män som styr så att jag inte kan göra det som ligger i mitt hjärta.

– Men sedan är jag en teamworker, absolut. Jag gör inte allt och jag kan inte allt, men jag har ett bra öga och känsla för helheten.

Det kan inte ha varit så lätt alla gånger att som ung tjej slåss mot skivbolagspampar och gubbvälde?

– Nej, jag har haft många tuffa passager när det har varit becksvart och jag undrat hur jag skulle klara mig ur det. Men jag har ändå varit uthållig. En förfärlig sak som sas till mig var att det skulle kosta så mycket att bryta ett kontrakt att min pappa skulle hamna i fängelse. Då mådde jag riktigt, riktigt dåligt. Men det löste sig.

– Jag har haft många såna tuffa prövningar. Jag vill inte kompromissa. Jag vill göra det som känns rätt för mig.

Har det blivit bättre? Är du vassare i dag?

– Mycket bättre. Jag vet att varje gång jag har bedövat min lilla röst som säger ”du ska inte göra det där” så gör jag mig själv en björntjänst. Då blir det mer att städa upp efteråt.

– Jag ser det som ett trafikljus; rött, gult eller grönt. Allt är inte rött eller grönt. En del saker kan vara ”vänta” också. Många förfrågningar har jag på gult tills jag vet säkert. Först då kommer friden.

Hur ser din arbetsdag ut?

– Jag har ett kontor i stan där två tjejer jobbar närmast mig. Men sedan hyr vi in och projektanställer folk när det behövs. Dagarna ser väldigt olika ut, men det är ju upp till mig.

Finns det morgnar när du bara inte pallar åka till jobbet och vara Carola?

– Nu är jag ju inte sån. Jag är uppe och hoppar i alla lägen. Enda gången jag ligger ner är om jag har feber eller magsjuka. Och även om jag har feber slänger jag i mig en alvedon och sen går jag. Jag är en ganska slitstark tjej. Och viljestark.

Så du går till kontoret varje dag?

– Nej. Min mobil är mitt närmaste kontor. Jag har ännu inte kommit igång riktigt med mailen, och det känns rätt skönt, man blir lite för tillgänglig med internet. Men jag är snabb på att sms:a.

– Jag har fått in rutinen på att träna hemma i mitt minigym så att jag kommer igång. Men så fort jag sätter på mobilen tar jag itu med alla projekt, förfrågningar och möten som jag går igenom med tjejerna på kontoret.

Hur tror du att du är som chef?

– Tjejerna är min förlängda arm, men samtidigt kan jag gå ut och käka middag och hänga med dem. Jag är både chef och väninna och stöd. Men jobbar man så jobbar man. Jag vill vara effektiv.

– Jag mår bra av lite stress och press. Har jag för lite att göra är det inte bra. Jag blir kreativ av att ha många projekt på gång samtidigt.

Kan det inte bli för mycket?

– Jag tror att en av anledningarna till utbrändhet är att man gör fel saker. Man gör inte riktigt det som man egentligen bör prioritera. Och då kommer den här gnagande känslan som gör att man blir deprimerad. Det handlar inte om att man ska göra färre grejer, utan om att man ska göra rätt saker.

Vad skulle du säga till en ung artist på väg upp?

– Det beror helt på den personen. Jag vill inte ge något A4-ark med färdiga råd. Det är jättemånga som har talang, men man måste kunna hitta glädjen i det lilla. Att kunna stå och sjunga för släkten på julafton. Det är inget egensyfte att man ska slå igenom. Det kommer ett enormt ansvar med det, ett omedvetet ansvar som kan äta upp en. Man kan förlora sig själv om man inte har glädjen.

Vad tycker du om Idol?

– Nu är jag ju mamma och sonen är väldigt engagerad, annars hade jag inte tittat. Det är ett tv-koncept som rider på folks talang och känslor, så jag förstår att det säljer. Men rent pedagogiskt har jag väldigt svårt för de här unga talangerna som får sig en skopa jäms med fotknölarna. Så gör inte jag, om jag säger som så. Jag tror det blir mycket större ärr i själen än man kanske förstår. Vissa saker säger man bara inte, varför ska man då göra det offentligt i tv?

Är din son musikalisk?

– Ja, det är han. Men han är lite lik mig när jag var liten. Han är inte en sån som anmäler sig själv och ska fram och synas. Och ska han sjunga så vill han att det ska vara riktigt bra.

– Just nu är det fotbollen som gäller. Och jag ligger absolut inte på honom. Men för mig är det bara en tidsfråga innan han hoppar på nånting eller vill spela i band. Det börjar suga lite. Och det är väldigt kul, men man vill ändå vara försiktig.

Spelar du själv något instrument?

– Jag har en gitarr och ett piano, och jag plinkar väl lite grand, men jag kan inte spela. Jag gör mina låtar när jag går på gymbandet och nynnar in dem på en bandspelare medan jag tränar. Då känner jag mig jätteeffektiv!

Du har hunnit fylla 41 år. Tror du att man blir klokare med åren?

– Absolut. Jag känner mig lite mer… skönt nonchalant fri. Man blir tack och lov inte räddare i alla fall.

– Det är en ålder där du skördar mycket av det du har gjort. Och glädjen av att uppleva livet på nytt genom sina barn. När jag skjutsar Amadeus till fotbollen har jag jättekul med de andra fotbollsmorsorna, men samtidigt minns jag själv hur det kändes att bli skjutsad hit och dit.

– Och man vågar bejaka det man tycker om mer. Om man inte kompromissar så mycket blir man förhoppningsvis en mer sympatisk människa.

Så du är inte rädd för att bli gammal?

– Det känns konstigt att ha blivit 40, eller medelålders eller vad man nu är, men så är det. Men man har det bästa framför sig – så känner jag i alla fall – samtidigt som man har väldigt mycket erfarenheter och skatter bakom sig som man kan glädjas åt och ta del av. Barn, vänner, minnen, resor…

Kunde du någonsin i din vildaste fantasi föreställa dig att du skulle bli så här stor och framgångsrik?

– Ska jag vara riktigt ärlig så kunde jag nog det. Jag tror att det finns en utstakad väg, även om man inte kan se den. Det är fortfarande ditt ansvar och ingen dans på rosor och det är val varje dag, men den är dig given om du bejakar din kallelse.

– För mig blev det så. Och det är inget jag hymlar om. Den första melodifestivalen var väldigt speciell för mig, det var därför jag grät så. Två år innan hade min konfirmationspräst sagt: ”Förbered dig, Carola. För mycket snart vill Gud använda dig inför hela Sveriges folk.”

– Jag kommer inte från en kristen familj, och då hade jag bara varit i kyrkan i ett år. Och så kommer någon och bara säger det som man någonstans har gått och liksom… förnimmat, att en vacker dag kommer det att smälla till. Och sedan står jag där när jag är sexton år och vinner – med maxpoäng! All ära till Gud. Sedan kan jag ha kul på vägen, även om det kan vara jobbigt också.

Önskar du att tidningarna skrev om något annat ibland?

–  Jag skulle ju önska lite mer fokus på det jag faktiskt ska göra. Men jag får lita på att publiken läser mellan raderna att jag tror på det jag gör. Annars skulle man bli galen om man skulle försöka balansera upp alla tokerier och vinklingar.

Vilka utmaningar väntar härnäst?

– Att inte bara göra det som är bra, utan göra det bästa. Att lyckas skjuta iväg pilen ännu mer mitt i prick. Då vet jag att jag blir som mest tillfredsställd, och där bär det mest frukt. Där uppmuntrar det också andra.

– Jag ser mig själv som en trålare i Medelhavet som slänger ut nät till tusentals fiskar som ska följa med i min lovsång till glädjen. Det får göra min panna hård och mitt hjärta mjukt.

Så vad önskar du dig i julklapp?

– Jag älskar levande ljus och är jättetacksam om jag får fina stearinljus, men rent spontant tänker jag på ännu mer ljusslingor att sätta i träden. Det tycker jag är julstämning.

Annons