Det finns flera sätt att betrakta Carina Rydberg på.
Som ett företag med en enormt smart PR-avdelning.
Eller som en ensam kvinna med väldigt smala armar, driven av lika delar skräck och mod.
Eller helt enkelt något så sällsynt som en framgångsrik författare.
Fast somliga kallar henne häxa.
Och nog är det något lurt på gång. Carina är förtvivlad. På ett till synes övernaturligt sätt har de tusen nytryckta böcker som skulle distribuerats till berörda bokhandlare och viktiga läsare gått upp i tomma intet. De finns ingenstans.
Hon ringer till Tyskland, hon ringer förlaget, hon sliter sitt långa raka heliga hår. Böckerna är och förblir försvunna.
— Tänk att man måste sköta allting själv! Jag blir galen.
Sånt är livet som enmansföretagare. Och så kan det gå när man ger sig i lag med Djävulen.
För det är just vad hon har gjort. Bjudit in själve Hin Håle till sängkanten. Om det är på allvar eller skämt får vi bestämma själva. Ledtrådarna finns i nya romanen Djävulsformeln.
Ännu en gång har Carina Rydberg gjort det mest förbjudna. Hon skriver om folk med deras rätta namn, skildrar skoningslöst de namngivnas tilltagande berusning, äktenskapsbrott och intrigmakande. Fint kulturfolk luktar illa, beter sig snorkigt och stoltserar på krogen med sängkammarfärska piskrapp.
Har hon då inte lärt sig någonting av den hätska debatt som uppstod i samband med förra boken Den högsta kasten? Då beskrevs hon som en bitter hämndlysten bitch, och hennes livs kärlek var nära att stämma henne för förtal. Få minns att själva bokrecensionerna överlag var positiva.
— När man fingerar skyddar man mest sig själv, snarare än den man skriver om. Anser jag. Det är mycket möjligt att de inblandade tycker annorlunda. Men det innebär att jag som författare ser till att jag blir föremål för ett ifrågasättande och det kanske inte är så dumt. Det händer något och människor börjar fundera kring vad som är rätt och fel. Jag tycker inte det är ointressant att ha den diskussionen, även om den spårade ur lite förra gången. Det var få som hade något ordentligt att säga.
— Men visst finns det en moralisk komplikation i det. Det här är ingen genre för konflikträdda. Det är inte så helkul att sätta sig vid telefonen och ringa upp någon som man inte har sett på tio år och meddela att personen ifråga är med i den bok man just har skrivit.
För det är ju så med denna 38-åriga kvinna, som sitter och karvar i en majskyckling på ett av Stockholms trendigare Östermalmshak, att vi vet det mesta om henne. Utåt sett är hon en vacker varelse med välmålade läppar, tunt noppade ögonbryn och stora blanka ögon. För kvällen klädd i mörkblå Levi´s och en lite urtvättad (hon avskyr att shoppa) ärmlös svart top. Hon är smal så det nästan gör ont i en. Ständigt rökande och med en lätt darrning på rösten.
Med berått mod har Carina Rydberg i två romaner serverat oss utvalda delar av hennes innersta. Vi känner till ensamheten, utanförskapet, barndomens stamning och glasögonkomplex och raden av desperata misslyckanden i kärlek. Nu får vi dessutom reda på att hon vill bli bunden i sängen och har en vana att önska livet ur folk.
Inte konstigt att hon ser fram emot att få fantisera ihop en thriller om totalt påhittade människor på uppdrag av Kanal 1 Drama. Utan sig själv som huvudperson.
— Den högsta kasten var inte så jobbig rent psykiskt att skriva, men den här var verkligen det. Och det hade inget med omvärldens förväntningar att göra, utan snarare med det som jag visste att jag skulle behöva gå in på när det gällde mig själv, till exempel destruktiva önskningar, sexuella saker, fördomar. Det gällde att driva ärligheten ännu lite längre.
— Det talades ju om Den högsta kasten som den närapå mest självutlämnande bok som skrivits, men jag upplevde den aldrig så. Jag gick inte riktigt hela vägen där. Det ser ut som om jag gjorde det, men det gjorde jag faktiskt inte.
Mamma och pappa får alltid läsa i förväg. Det är viktigt. Och de hör till det fåtal människor som har lätt för att fokusera på böckernas litterära kvalitéer.
För det förtjänar faktiskt att påpekas att Carina Rydberg hade skrivit fyra kritikerrosade spännande romaner innan Den högsta kasten såldes i 110 000 exemplar. Kanske mycket tack vare rätt föräldrar, en mamma som läste högt och aldrig skrattade åt 7-åringens dröm att bli författare. Och ingen av föräldrarna blev heller särskilt förvånade över att läsa om att dottern som liten kunde förutspå en bilolycka.
— Jag bara visste att vi skulle krocka. Punkt slut. Jag ifrågasatte det inte. Det är nog enda gången i mitt liv jag har vetat något med sådan säkerhet. Nu vet jag ingenting, men jag är rätt bra på att känna på mig saker.
Det sistnämnda framstår som ett grovt understatement för den som har läst Djävulsformeln. Under tiden som boken kommer till inträffar följande: ”en bilolycka, en trasig respirator, ett lungemfysem, en höftledsoperation, ett brutet pekfinger, två värkande trumhinnor, ett tappat viktbälte, en blåtira, två krånglande njurar, en skilsmässa, en maginfluensa, tre SOS-alarm, en trasig bilruta samt 1,2 miljoner i förskingrade biståndspengar”.
Allt kopplat till personer som Carina Rydberg anser förtjäna en portion olycka. Till sin hjälp tar hon den djävulsformel hon hittat i en bok hemma hos ett för övrigt meningslöst one-night-stand. Hon blir förvånad, förskräckt och smått förtjust när förbannelsen får effekt.
— Alla människor bär ju på onda önskningar som man oftast behåller för sig själv. Och att se dessa önskningar manifestera sig i verkligheten blir naturligtvis ganska otäckt.
Hon talar som hon skriver. Välformulerat och en smula högtidligt. Ord är inget en författare slösar med till höger och vänster. Man väljer dem noga likt praliner ur den språkliga finsmakarens Aladdinask.
Och fortfarande, en bit in i det tjugonde århundradet, skriver hon för hand. För känslans skull.
När boken sedan väl ska skrivas rent sker det på en ”ordbehandlare”, en benämning vi andra glömt för tio år sedan, hon pratar i en mobiltelefon stor som en tegelsten, saknar e-postadress och faxen har slut på papper.
Carina Rydberg är ingen modern människa. Kanske är det just därför som den självpåtagna rollen som häxkonstnär klär henne så bra. Verkligheten flätas ständigt samman med skrivandet på ett sådant sätt att hon ibland själv har svårt att veta vilket som är vad.
Konstnären Ernst Billgren inleder i boken en kort romans med Carina, som utvecklas till en litterär kamp där det inte är helt lätt för läsaren att skilja elakt förtal från nakna sanningar. När Billgren sedan ger ut en bok som pekar ut Carina Rydberg som lesbisk kan han förmodligen räkna ut följderna själv.
Sånt gör man inte ostraffat.
Carina Rydberg kontrar med att avslöja Ernst Billgren som både impotent och mediakåt. Och naturligtvis får han sin dos av Djävulsformeln, han också.
En som råkar riktigt illa ut är den förre Amnestyordföranden Jesus Alcalá. Sist debattvågorna gick höga skrev han en helsidesartikel under rubriken ”Carina Rydbergs förlorade heder”. Nu förbannar Carina honom med Djävulsformeln, och snart jagas han av tidningsrubriker och får se sin egen heder så förlorad den kan bli.
— När man går in för att göra hela sitt liv till ett konstverk så måste man faktiskt konstatera att livet blir väldigt besynnerligt. Jag ser saker hända och upptäcker att det faktiskt går att skriva den här boken. Den fick till och med ett slut i och med att Alcalá blev anklagad för de här bedrägerierna – och dessutom i rätt tid. Det är ju fullständigt makabert!
Fast egentligen skulle man kunna läsa Djävulsformeln som en helt annan bok. Som berättelsen om en hopplös jakt på kärlek, lycka och något att kalla ett hem. Som ett dykäventyr och en hyllning till livet 30 meter under vattenytan, där alla fiskar är vackra och tyngdlagen går att rubba med viktförsedda bälten. Eller som en slipad människokännares observanta iakttagelser från en bardisk.
För där sitter hon nästan varje dag. Mestadels ensam med ett glas vin. Vid fem på eftermiddagen slår drinkklockan.
— En av mina kompisar kallar mig Skalman för att jag är så fruktansvärt beroende av tider. Ätklockan ringer, sovklockan ringer och drinkklockan ringer. Fast knullklockan har inte ringt på ett tag… Det är något fel på den. Jag måste lämna in den på reparation.
Namn: Carina Rydberg
Ålder: 38
Familj: Singel
Bor: Södermalm i Stockholm
Yrke: Författare
Livsmotto: Inget eller många
miagahne.se 