Annie Seel

Hon kallas Ökenprinsessan. Sanddynernas svar på Pippi Långstrump.

För Annie Seel vet precis hur hon ska fira sitt nyår.

Ensam på en motorcykel mitt i Sahara med ett enda mål i sikte.

Att fullfölja världens tuffaste rally – Paris-Dakar.

Annie Seel är inte som andra flickor.

Hon är bara intresserad av två saker. Sporter som går fort och sporter där man kan slå sig.

Det var därför golfkarriären slutade i en bunker. Golf var alldeles för långsamt och gjorde inte tillräckligt ont.

Dessutom kom hon inte överens med bollen.

En helt annan sorts sandgrop upptar nu hennes tankar. Tusentals kilometer ökensand, formad till dyner, rev och diken.

33 år ung, 163 cm kort och 55 kg lätt ämnar Annie Seel att köra de drygt 10 000 kilometerna i det mytomspunna rallyt mellan Paris och Dakar. På en motorcykel där fötterna inte når ner till marken. Hennes motto är ”Ingen minns en fegis”. Eller ”Man ska i varje fall våga prova”.

När vi träffas är det årets hetaste dag och Stockholm är varmast i hela Europa. Annie är helt klädd i svart och ser hettan som en ren bonus. ”Ökenträning”, fnissar hon glatt.

Medan svetten flödar längs ryggtavlorna på uteserveringens övriga matgäster tycks hon fullständigt oberörd av värmen och väljer en plats i stekande middagssol. Hon är solbränd, söt och muskulös, med röda slingor i det långa ljusa håret. I halsgropen ovanför den urringade svarta topen tindrar ett litet blått hjärta av glas. Kjolen är tajt och kort, hörntänderna spetsiga och blicken blåklintsblå.

En typiskt svensk flicka i sommarsandaler, vore det inte för de vita oregelbunda fläckarna i solbrännan. Ondskefulla operationsärr slingrar sig likt fastfrusna vita tusenfotingar kring brunbrända knän och anklar och underarmarna är märkta av ljusa rispor och ränder. Minnen av ett liv på galoppbanor, i snowboardbackar och på motorcykelsadlar.

Annie Seel vet hur smärta känns. För ett par veckor slet hon av korsbandet i ena knät, en bruten fotled har just läkt, handleden likaså och nyckelbenet har hon brutit fler gånger hon kan räkna.

— Men hellre en bruten fot än en bruten tävling. Kommer du inte i mål så finns du inte. Det spelar ingen roll om jag blir sist, bara jag lyckas ta mig ända fram.

I hennes allra första ökenrally hände just detta. Annie övervägde att sova med stövlarna på när hon vurpat i en sanddyn och fått motorcykeln över sig. Hon insåg hur vidrigt det skulle bli att försöka trä på stöveln nästa morgon. Men det gick. Och i mål kom hon – med bruten fot och en lust efter mer.

Det är den sortens virke kvinnorna i Annies släkt består av. Pappa dog när hon var 16, mamma är krigsbarn från finska Karelen, gammelmormor var ensamstående, egen företagare och flydde två världskrig, och Annies kusin tävlar i bergsklättring.

Denna okuvliga energi i kombination med en mental styrka är en enorm tillgång i ett ökenrally. Dessutom är Annie smidig, stark, tål värme, kan meka själv och en jävel på att köra motorcykel.

Samtidigt är hon intresserad av mode, kläder och design. Älskar att shoppa och piffa till sig när lusten faller på. Kommenterar glatt skor, solglasögon och handväskor. Ingen ”Diesel-Doris” precis. Snarare en väldigt kvinnlig förebild som mer än gärna uppmuntrar sina medsystrar till att våga mera. En sprallig tidsoptimist med en rastlös längtan efter nya äventyr.

Visst finns det stunder när tröttheten och hettan tar över, då bensinslangen krånglar och hjälpen är 50 mil bort. Då gråter hon en skvätt, tycker synd om sig själv, funderar ut en provisorisk lagning och klättrar upp på cykeln igen.

Tillfredsställelsen i att klara av omöjligheter driver henne mer än något annat. Hon lever för utmaningar i alla divisioner.

Det är den inställningen som tar denna nätta kvinna till staden Arras i norra Frankrike. På kvällen 28 december grenslar hon sin motorcykel och sätter full gas söderut genom Frankrike och Spanien, över till Marocko, vidare genom Sahara, Mauretanien och Mali för att i Senegal till slut sikta Lac de Roses stränder i Dakars utkanter söndagen 13 januari. Om satelitnavigatorn, cylindrarna och nerverna håller.

För det är inte för inte som Dakarrallyt kallas dödsrallyt. Mycket kan gå snett i en ökentävling. Både värmen och kollisioner har krävt dödsoffer och det händer att Annie bävar för uppgiften.

— Det gäller att köra med huvudet. Det viktigaste är inte att vara snabbast första dagen, det gäller att komma i mål sista dagen. Det kräver fysisk och mental uthållighet, planering, mekaniska kunskaper, vana vid att navigera i terräng och lite allmän överlevnadsinstinkt. Viktigast är att köra säkert och dricka mycket, annars dör man…
Jag kör för att det är spännande och roligt. Jag är absolut inte bäst, men kommer jäkligt långt på målmedvetenhet och finsk sisu.
Men det räcker inte med Guds goda vilja och en bra motor för att nå ända fram. Det krävs dessutom en väldig massa pengar. Bara anmälningsavgiften går på 110 000 svenska kronor. Att anmäla sin servicetekniker kostar 50 000 kr. Och själva motorcykeln lär kosta minst 200 000 kr – den dag hon lyckas välja en. Att köra på en gammal duger knappast. Det gäller att få en splitterny hoj att hålla i drygt två veckor av sand, lera och konstant överansträngning. Dessutom ska den vara så pass lätt att Annie har en chans att baxa runt den i en lös sanddyn i 40 graders värme. Gränsen går någonstans vid 165 kg.

Det handlar om mycket pengar, men Annie är den sortens flicka som hellre väljer att lägga 60 000 på ett rally än en solsemester. Trots att hon inte ens vågar titta på hastighetsmätaren när det går undan som värst.

Hon hör också till den typ av människa som säger upp sig från sitt jobb utan att ha något annat i stället. Det vill säga en sådan person som tillsammans med ett par kreativa vänner öppnat en egen reklambyrå. Byrån heter talande nog Happy Industries och har sitt kontor i en förföriskt vacker lada i ett fabriksområde i Solna utanför Stockholm.

Vi kör dit i Annies silverfärgade Skoda (motorintresset upphör när antalet hjul blir fler än två). Hon rattar den med en före detta budbilschaufförs rutin. På rutan sitter en dekal fastklistrad med ett typiskt Annie-citat: ”Life´s a mountain, not a beach”.

Kontorsladan har en svindlande takhöjd och inredningen är smakfull i klaraste rött, ljust trä och vitt. Hon bjuder på svalkande läsk och visar bilder från sina ökenäventyr.

Det är beduintält, nomader och kameler. Men också lera, stenöken och absolut ingenstans att kissa. Särskilt inte om man är kvinna och tvingas korva av sig jacka, byxor, långkalsonger och benskydd i åsyn av män i kaftan.

Men det är när Annie visar foton på dynerna som passionen börjar lysa i ögonen på Ökenprinsessan. För det här handlar inte bara om en kampvilja av kryptonit och ett förakt för att förlora utan strid. Det handlar också om en kärleksaffär med öknen.

— Första gången jag hamnade uppe på en 400 meter hög så kallad ”cathedral dune”, var jag som en liten unge i en sandlåda. De kunde inte få stopp på mig. Att köra på dynerna är som att surfa på vågor. Man glider fram som på en snowboard. Det är bara du och ett sandhav utan slut. Jag har aldrig känt mig så liten, men ändå så fri.

Hon älskar även människorna längs vägen, den nattsvarta stjärnhimlen, den infernaliska hettan, de torrlagda sjöbottnarna, de oändliga stenöknarna och de skumpiga småvägarna. Och hon hyser en het hatkärlek till sanden, som äter sig in överallt, vilket är en av anledningarna till Annie står upp och kör nästan hela tiden. För att slippa så kallad ”babianrumpa” – när sanden skaver sönder skinkorna… Till och med en iskall dusch i ett spartanskt nomadtält in the middle of nowhere kan kännas fantastisk när svetten kletar kring kroppen och näsborrarna är fulla av damm.

— Under svåra förhållanden är en god hygien moraliskt uppbyggande. Det har jag lärt mig av min pojkvän, som varit kustjägare.

Pojkvännen heter Christian Ivansson, är smålänning och intresserad av kampsport. Vi hittar honom tillsammans med rottweilern Enzo och den blyga bondkatten Simba hemma i den gulmålade lägenheten i Stockholmsförorten Täby. Här har Annie bott i hela sitt liv, och i ett hemligt oljedoftande garage i markplan förvarar hon meterhöga travar med däck, tre motorcyklar och de nödvändigaste verktygen.

Christian fixar saft och Annie baxar fram en citrongul endurocykel med däck grova som elefantlår. Grannarna är mer intresserade av hunden än av motorcykeln, som spänns fast på en släpkärra efter bilen. Grannarna är nämligen vana.

Som liten var Annie den som hoppade längst från gungorna och klättrade högst i träden. Nu är hon den i kvarteret med flest motorcyklar.

Vi klämmer in oss i bilen alla fyra, inklusive hund, och kör långsamt till Lugnets Motorstadion ett par mil norrut. Klockan är sex på kvällen, det är 32 grader varmt, luften står stilla mellan tallarna och flugorna surrar av slöhet. Då klär Annie på sig långkalsonger, plastskydd för rygg, ben och axlar, mc-ställ, stövlar, handskar och en knallgul hjälm med en ”smiley” på.

På en sekund är hon iväg. Allt vi ser är röken från avgasröret och tofsen på flätan som guppar på ryggen nedanför hjälmkanten. Grusgropen dammar, motorerna knattrar, det doftar tallbarr och bensin och den gula hjälmen flyger upp och ner, upp och ner, från hopp till hopp.

Christian servar med saft och glada tillrop.

— De flesta förutsätter att det är jag som kör och frågar mig om råd med motorer och sånt. Det tar lite tid innan de fattar att det är Annies grej.

Pojkvännen tvivlar emellertid inte en sekund på att Annie kommer att klara ett Dakarrally.

— Har hon bara bestämt sig så…

För det var precis så den fartfyllda sagan om Ökenprinsessan en gång började. Hon såg en stuntuppvisning där motorcykelmän hoppade över bussar. En sån skulle hon också bli.

När mamma sa nej till moped tog hon i stället mc-kort, lärde sig meka på egen hand och började tävla.

Stuntdrömmarna har dock modifierats med åren.

— Man får så lite credit för ett så hårt liv. Då är det bättre att själv vara stjärnan, säger hon, lätt ironiskt.

Det är snarare ökendamm än stjärnglans som gäller för Annie Seel. Att segra över naturen, kroppen, mekaniken och målflaggan.

Tre svenskar har tidigare klarat att fullfölja Dakarrallyt på motorcykel. Samtliga män. Förra året kom hälften av deltagarna i mål. Annie Seel är en av årets tre startande kvinnor.

Når hon Dakar sker det under ett nytt efternamn. Steel, Annie Steel. Drottning av Öknen. Krönt i sand, svett och champagne.


Annonser
%d bloggare gillar detta: