Anne Sofie von Otter

Anne Sofie von Otter är något av det finaste vi har.

En svensk export som sjunger ut i hela världen.

Men hon är också en alldeles vanlig tonårsmamma som gillar att gå hemma och skrota.

Det är befriande stökigt i hovsångerskans handväska. Men det är åtminstone en handväska, ljusblå och fin. Hon fick den i våras i 50-årspresent av välmenande vänner som tröttnat på hennes eviga plastpåsar. Själv samlar hon hellre på gympaskor.

Handväskan vilar tillfälligt i den blåmålade hallen i den paranta lägenheten på sjätte våningen med viss utsikt över Riddarfjärden. Dess ägarinna njuter av ett par dagars ledighet på hemmaplan i Stockholm mellan uppdragen i världsmetropolerna. Från FN-skrapan och Carnegie Hall i New York till marsvinen Sigrid och Frida som ska utfodras.

Hon är lång och ser skönt avslappnad ut i grå långbyxor, lavendellila bomullspolo och en liten lila plastklämma i det tunna håret. Ögonen är osminkade bakom tunna glasögon utan bågar.

Med djup och förvånansvärt mörk röst beklagar hon att hon inte har några kex att bjuda på, men däremot finns det flera tesorter att välja bland. Det blir en kanna rökte serverad på grönmönstrad köksduk i det trivsamma lilla ljusgula köket, där det är tätt mellan fotografierna på de båda sönerna och marsvinsflickorna stökar i ett hörn.

En rejäl trave cd-skivor ligger staplade lite på sniskan på en köksbänk. Här hittar man allt från den tidige husguden Paul McCartney till jazzmusikern Bobo Stenson, brasilianaren Caetano Veloso och den franska varietésångerskan Mistinguett (”en tidigare och gladare Edith Piaf”).

Musiksamlingen säger förmodligen mer om Anne Sofie von Otter än den stökiga handväskan. Att kalla den bred är lamt. Det är en nyfiken, vetgirig, öppensinnad hög skivor som bara någon som verkligen älskar musik i alla dess former skulle kunna köpa på sig.

Den här världsberömda mezzosopranen lusläser skivrecensioner. Ena dagen fransk barockmusik nästa lågmäld jazz från Esbjörn Svensson Trio. Ömsom Eminem ömsom Sibelius.

Anne Sofie von Otter har blivit känd för att våga klättra över osynliga barriärer. Redan som liten fördelade hon sin idoldyrkan i lika doser Tjajkovskij och Beatles. Det var knappast någon slump att just hon inledde ett djärvt musikaliskt samarbete med poplegenden Elvis Costello.

Allt går. Bara man brinner.

Ett par veckor tidigare såg jag henne glöda på Stockholms Konserthus. Hon sjöng ett knippe nordiska sånger med en innerlighet som fick väggarna att vibrera. I blodapelsinfärgad paisleymönstrad hellång volangklänning kombinerat med en humoristisk glimt i ögat och rödmålade läppar. Full flärdfaktor och med världen för sina fötter.

En tonårsmamma går till jobbet.

Känner du dig lyckligt lottad i livet?

— Ja, det kan man lugnt påstå. Jag känner mig väldigt privilegierad för att det är så roligt att få sjunga och jobba med musik. Sedan är det också hemskt tillfredsställande att vara med sina barn och ta hand om sitt hem.

— Jag är inte ett dugg avundsjuk på dem som inte har familj och därför kan jobba mera. På det här sättet blir det inte slentrian. Det betyder mycket för mig varje gång.

Hur mycket reser du egentligen?

En dryg tredjedel av året ungefär. Blir det mer är det inte bra. Då blir det för kort mellan resorna och jag hinner inte med min familj, mig själv och mina vänner. Redan nu är det verkligen på gränsen.

— Det är det där med att äta kakan och ha den kvar. Det är lite svårt. Jag älskar att vara hemma och jag älskar att vara ute och sjunga med de här fantastiska orkestrarna och dirigenterna. Så det är väldigt svårt att hitta en perfekt balans. Jag tror inte att det går.

Din pappa var diplomat, du är uppvuxen utomlands och din farfarsfar var bland annat fartygschef på Nordenskiölds forskningsresa till Spetsbergen. Var det förutbestämt att du skulle bli en globetrotter eller skulle du ha nöjt dig med att bo i Finspång?

— Kanske inte just Finspång…(fniss) Men det var nog inte alls förutbestämt. Alla vi fyra syskon var väldigt hemkära och skulle absolut resa till Sverige alla lov. Pappa gav sig ut i skogen och högg träd så att svetten lackade, och mamma gick i fjällen och plockade bär.

Alla mina syskon bor i Stockholm, utom ett som har flyttat ut till vårt lantställe i Roslagen. Så det verkar som om vi är märkligt fästa vid Sverige.

Du har aldrig funderat på att bosätta dig utomlands?

— För mig har det varit jätteviktigt att ha min bas här. Många sångare flyttar ju utomlands. Jag bodde i Schweiz i två år, men åkte hem så ofta jag kunde.

— Det är så lätt att man tappar fotfästet och sina rötter. Att bygga upp det någon annanstans i vuxen ålder är väldigt svårt. Det är skönt att kunna prata sitt eget modersmål och ha samma värderingar som de flesta andra svenskar.

Är du uppvuxen med musik?

— Jag har alltid älskat musik och tyckte det var kul att sjunga redan som barn. Mina föräldrar var gammaldags, så efter middagen gick man in och satte sig i vardagsrummet och spelade en skiva. Det var ingen stor skivsamling, men alla lyssnade. Och jag blev förälskat i balett och Tjajkovskij som spelades på mina balettlektioner. Sedan introducerade min äldre bror mig för Beatles.

Hurdan var du själv som tonåring?

— Jag var ganska skötsam, fast inte alltid. Jag tjuvrökte och råkade elda upp en garderob en gång. Och så låg jag och spydde på en toalett när jag var femton. Dessutom skolkade jag nästan hela första terminen på gymnasiet. Så när jag tänker efter var jag väl inte så skötsam, men jag var åtminstone artig.

I våras fyllde du 50. Hur kändes det?

— Det är väl inte roligare att bli äldre rent fysiskt. Man vet ju att kroppen är på väg mot någon sorts sönderfall. Men man slipper mycket bekymmer om ens identitet. På det sättet är det bra att år läggs till år och man lär sig vad livet är.

— Åldrandet är ofrånkomligt. Om det finns en sanning i livet så är det väl att alla blir äldre – även de som inte tror att be blir det – och att vi alla ska dö. Sedan kan man ju försöka hålla sig spänstig och röra på sig och se till att inte bli mentalt försoffad.

Är det därför du är så pigg på att spränga gränser och testa nya musikaliska genrer?

— Jag gör det inte för att bevisa att det går, utan för att jag alltid har sjungit olika sorters musik. Det känns naturligt för mig. Allt från 1600-talsmusik till folkmusik, nyskriven musik och viss typ av pop och jazz. Men det är inte allt som funkar, eftersom jag inte har den erfarenhet eller röst som krävs.

— Jag har en jättestor fördel av att jag spelar in så mycket och kan lyssna på det. Jag tycker själv att jag har ett lagom kritiskt öra. Det finns ju dem som inte tål att lyssna på sig själva utan tycker att det är fruktansvärt ledsamt, otäckt och deprimerande, men jag har aldrig känt så.

Vågar du spränga gränser som person också?

— Jag är en astrologisk oxe. Jag tror inte på astrologi egentligen, men på mig verkar det stämma rätt bra. Jag tycker om att stå med fötterna på jorden. Vissa har väl inte tyckt att jag har klätt mig som det förväntats och i viss mån inte uppträtt så på scen heller.

— Jag klampar in med stora steg. Jag är inte den som flyter in och tar in publiken. Jag vill sätta igång och jobba. Visst vill jag etablera kontakt med publiken, men inte genom att trippa.

Kan du strunta i vad folk tycker om dig, då?

— Ja, men inte för att reta upp dem. Utan för att jag gör det som känns bra för mig. När jag var yngre och skulle sjunga upp för stipendier kände jag mig inte tvungen att ha kjol och pumps och niga. Jag tog på mig långbyxor och tyckte att det borde väl räcka om man var hel och ren.

Har du alltid haft lika stort självförtroende?

— Nej. Jag var väldigt mycket osäkrare som ung sångerska än vad jag är nu. Men jag blir fortfarande väldigt uppjagad och fylld av adrenalin. Kroppen förbereder sig på en kampsituation och vet att det är allvar. Men det är inte en kamp på något negativt sätt. Det är som hästar som ska ut och springa på galoppbanan.

Du jobbar med opera, konserter med orkester och romanssång med piano. Vilket föredrar du?

— Alla tre har sina tjusningar. Jag skulle inte vilja vara utan någon av dem. I romanserna får man bestämma allting själv – vad man vill sjunga, vilket intryck man vill göra och vad man ska ha på sig.

— I operan går man in i en helhet på ett annat sätt. En spännande operauppsättning med en riktigt bra orkester och dirigent är makalöst. Man blir så lycklig.

Uppskattar du att få välja dina scenkläder själv?

— Ja, det är jättekul. Jag får tänka på om jag ska uppträda i New York eller Sundsvall, hur stor salen är, vilken typ av program jag ska framföra, vilken årstid det är och så vidare. För mig är det viktigt. Följaktligen syr jag upp en hel del långklänningar.

Du går inte ut och shoppar på stan, alltså?

— Det går inte. Jag har för konstig kropp. Ofta är klänningarna dessutom i äckliga material, eller också är det riktigt fina grejer och då blir det fruktansvärt dyrt. Men om man låter sy upp dem blir det inte så farligt.

Då blir det en skön kontrast att få gå hemma och skrota…

— Just det. Att sminka sig varje dag som om man skulle stå framför folk tycker jag är för jobbigt. Men det är jättekul att se att man kan ha så många olika ansikten.

Hur förbereder du dig inför en konsert eller föreställning?

— Jag försöker att ha sovit mycket och tar gärna en lur på eftermiddagen. Jag umgås helst inte med någon. Är jag hemma går barnen före. Behöver de hjälp med läxan eller att jag ska laga mat – då gör jag det. Jag tycker faktiskt att jag klarar det, och de behöver mig.

— Men jag har inga konstigheter för mig. Jag mediterar inte och är inte vidskeplig. Det handlar bara om att få det där lugnet som gör att man kan koncentrera sig och sjunga upp sig i tillräckligt god tid och inte komma fram och vara stressad.

Hur lång tid tar det för dig att lära in en sång?

— Det beror alldeles på vad det är. Ett litet operaparti sitter på ett par veckor. Men är det ett stort börjar jag flera år i förväg. Det finns inget bättre än när det får ligga och marineras och sjunka in i ryggmärgen så man har hunnit glömma hur svårt det var från början. Det är så mycket bättre än om man blir klar i sista sekunden. Både för hur man framställer det på scen och hur rösten mår.

Oroar du dig för att bli sjuk?

— Alltid. En person som inte är sångare skulle antagligen inte tänka på lite hosta eller snuva, men det påverkar rösten. Snuva torkar ut och hosta irriterar. Jag blir på väldigt dåligt humör om jag märker att det är något på gång med halsen.

— Jag försöker jag tänka på att sova ordentligt, inte dricka för mycket alkohol och att inte prata för mycket. Sitter jag bredvid någon som låter förkyld på ett flygplan brukar jag försöka flytta på mig. Men det är inte så att jag pälsar på mig mer än andra, tvärtom försöker jag vara ute mer och lufta mig.

Vad gör du när du inte jobbar?

— Jag brukar svara ”läsa, promenera och umgås med mina vänner”. Men framför allt vill jag skratta, inte sitta och diskutera. Jag tycker om att skoja, nojsa och retas. Humor är oändligt mycket viktigare än allt annat. Att skratta tillsammans är ett sätt att få distans till sig själv och stå ut när tillvaron blir för tung.

— Min man, min pianist och mina barn får mig att skratta. De ögonblick man har av skrattsamförstånd med sina barn är fantastiska. Man märker att de också blir glada. Det är stort.

Din man Benny Fredriksson är chef för Stockholms Stadsteater. Diskuterar ni regi här hemma vid köksbordet?

— Lite grand. Benny har så stor erfarenhet både som skådespelare och regissör, och vi har rätt lika smak. Han kan inte sjunga rent och kan inte hålla en tretakt, men likförbaskat har han en superkänsla för vad som är en bra konsert. Det är jättespännande att någon som sjunger så falskt är så bra på det. Det visar att musikalitet är något mycket större än att kunna sjunga en ton rent.

Du har framträtt på världens största scener och provat en massa olika musikstilar. Finns det några utmaningar kvar?

— Jag ska göra två Wagnerroller framöver, och det är ett helt nytt kapitel för mig. Och sedan en opera av Berlioz som heter ”Trojanerna”, som har ett stort jättevackert parti. Och så finns det en och annan dirigent som jag gärna skulle vilja jobba med.

— Men den ultimata utmaningen är att se hur länge rösten håller sig fräsch.

Finns det något slags medellivslängd på en röst?

— Nej, det beror på vad man använder den till och hur hormonerna lever rövare med en. Vissa kvinnor får besvär i klimakteriet, medan andra håller sig fräscha till 65.

— Men jag har turen att ha mina romanser där man kan anpassa tonarten. Operaroller är värre. De stora ledande rollerna där man står på scenen hela tiden försvinner. Det blir mer karaktärsroller, som mammor och lesbiska damer.

Kan du känna panik för det?

— Det var rätt så full panik för några år sedan. Över en natt försvann de rollerna som jag hade haft ett överflöd av. Plötsligt verkade det som ingen vill höra mig i dem längre. Jag kan fortfarande tycka att det är lite konstigt.

— Men sedan visade det sig att det kom annat i stället, så nu har paniken lagt sig och jag har fullt i almanackan ändå. Karriären tog bara en ny väg, men det var ingen som hade förberett mig på det. Min agent blev också förvånad över att det kom så plötsligt.

Du har alltså en agent. Hur ser ditt arbetsliv ut för övrigt?

— Hon sköter alla anbud, förhandlingar, planerar projekt och så vidare. Men jag bokar mina egna resor. Jag är väldigt på hugget när det gäller hotell. Hittar man ett bra hotell blir allt mysigt. Jag undviker de stora kedjorna och affärsmänshotellen. Jag tycker om lite gammeldags hotell, fast med hög standard.

Drabbas du aldrig av hemlängtan?

— Det beror på hur länge jag är borta. Ett par dagar är bara skönt. Det är rena avkopplingen. Men när det har gått fem, sex dagar börjar jag längta hem.

— Det värsta är när en operaföreställning har börjat rulla. Jag har kanske två dagar ledigt, men det är för kort tid för att åka hem och för lång tid för att sitta och göra ingenting. Då har man för länge sedan slutat njuta av att vara i Paris eller var det nu kan vara. Då känner jag bara: ”Vad gör jag här? Varför är jag inte med min familj som behöver mig så oändligt mycket mer?” Det kan bli riktigt ledsamt.

Finns det dagar när du känner för att strunta i alltihop och börja på Konsum?

— Nej, det gör det inte. Vi kan skoja om det och säga att jag ska börja jobba bara i Stockholm. Men det är aldrig något alternativ egentligen. Det är alldeles för roligt att få sjunga där ute i stora världen.

Annonser
%d bloggare gillar detta: