Stenhård tjej. Stenhårt psyke. Stenhårda lår.
Det kan räcka till fem medaljer i vinter-OS i Turin.
Anja Pärson tänker inte åka hem utan ädelmetall i packningen.
Picture this:
Du kör bil i 140 km/h på motorvägen. Full gas och öppna fönster. Du sträcker ut handen och försöker hålla emot. Vinddraget är som en kompakt vägg.
Precis så känns en vanlig dag på jobbet för Anja Pärson. Bara det att hon står på ett par skidor i en störtloppsbacke och förväntas hålla balansen samtidigt som hon ska tajma en sväng och parera ett antal isfläckar. I över 100 knyck.
Det är fan inte lätt.
Men det är Anjas år i år. Det är i de olympiska skidbackarna utanför italienska Turin som hon ska bevisa att hon är starkast, bäst och tuffast. En gång för alla.
Det tar mig fyra månader att försöka få till en date med slalomstjärnan. Till slut kan vi klämma in en pratstund mellan två uppdrag klockan tio på kvällen i en hotellbar. Dagen därpå ska hon segla Gotland runt.
Det är då hon drar den där jämförelsen med motorvägen.
”Ligger jag runt 120 njuter jag. Men när det börjar närma sig 140-150 km/h känns det inte riktigt lika tryggt. Men så länge jag har kontroll spelar det ingen roll.”
Det är mitt i sommaren, och Anja har en djup solbränna, vit T-shirt, kul jeansklocka (hon är ”pryloman”), mörka jeans och knallröda tofflor. Ögonen är glada och sneda, kindbenen höga och håret solblekt.
Hon har ägnat veckan åt norrländsk sommarträning – det vill säga kånkat torv till taket på föräldrarnas fjällstuga.
Det är bra träning, det. Jag sneglar på de berömda låren och undrar var man köper jeans när man ser ut att kunna mosa en benpress.
Hon är kvinnan som hellre åker skidor än går. Snö är hennes rätta element. Särskilt stenhårt packad sådan, precis på gränsen till is. Hon älskar att ligga på rygg i snön och titta på stjärnorna och norrskenet.
Anja Pärson är tillverkad på Slalomvägen, ”Slalom Street”, i pyttelilla Tärnaby i norra Sverige. Det är samma gata som legenden Ingemar Stenmark och den framgångrike Stig Strand växte upp på. Byn har knappt 1 000 invånare. Alla känner varandra och hjälps åt.
Med nio månaders snö om året, en alpin landslagstränare till pappa och liftsystemet utanför fönstret hade Anja egentligen aldrig något val. Att besegra pisterna var hennes öde.
Alla begriper inte hur stor Anja Pärson egentligen är. Hon är bara 24 år gammal och har redan fler segrar än föregångaren Pernilla Wiberg (24 segrar). Idolen Ingemar Stenmark har själv sagt att Anja mycket väl kan slå hans rekord på 86 segrar.
Och framför allt: Hon är en av få svenska utförsåkare som haft framgångar i samtliga grenar – slalom, storslalom, super-G och störtlopp. Där svenskarna tidigare oftast gått in för slalom och storslalom, har Anja Pärson vågat satsa fullt ut på de internationellt mer statusfyllda fartgrenarna – och lyckats.
Belackarna hävdar att man inte kan bli bra på allt utan att tappa i kvalitet. Anja Pärson är av en annan åsikt:
”Jag startar i fem grenar på OS. Jag har fem chanser att vinna. Jag kan ta medalj i allihop.”
Förutom en stenhård vilja och obändig målmedvetenhet rymmer den muskulösa kroppen även en genuin kärlek till sin sport.
”Känslan när man står på startlinjen och vet att man har gjort allt man kan… Varenda millimeter i kroppen vill iväg, man står och tittar ut över banan, spänningen och adrenalinet pumpas igång och man bara är redo. Det är så häftigt.”
Men det är också skidåkningen i sig som lockar. Inte bara tävlingsmomentet. Hon tar sig gärna en privat löpa utan materialexperter, servicemän och mediakoppel i hasorna. Det är viktigt att hinna njuta mitt i allt ståhej.
”Om jag får komma upp alldeles ensam på morgonen när det är sol, nysnö och vindstilla och vidderna bara sträcker sig långt ut över fjället – då trivs jag.”
Ändå har hon valt det motsatta livet. Liksom många svenska framgångsrika idrottare som flytt skattetrycket bor Anja Pärson numera i Monaco, och har bytt ut snötyngda fjällvidder mot den glamourösa Rivieran.
I stället för att åka skoter blir det till att ta på sig kjol då och då. Men hon har inte hunnit lära sig särskilt mycket franska. Det är svårt att hinna med språkkurser för en tjej med över 230 resdagar om året.
Men åren i världscupskarusellen (som hon redan vunnit två gånger) har gjort henne till en fena på tyska. Anja Pärson är stor i tysktalande länder, och ser nästan Tyskland och Österrike som hemmaplan, eftersom hon så sällan tävlar i svenska backar.
Hemma i Sverige har Anja däremot fått kritik i medierna för att ha blivit tråkig och tillrättalagd. Den burdusa tonåringen som inför den svenske kungen hävde ur sig att hon ”måste gå och pissa” – i direktsänd tv – finns inte längre.
Anja Pärson har tagit patent på sitt namn som varumärke, vet pengars värde och ser det som ett ansvar att tävla för landslaget. Hon uttalar sig numera oftast diplomatiskt, slätstruket och mediatränat. Men ibland brister det, och tjurigheten lyser igenom. Förra säsongen sa hon till en svensk tv-reporter på skarpen när han ställde för tråkiga frågor.
”Folk ser inte hur lång den där gatan med journalister är. Själv har man varit nervös och vill slappna av. Då ska man stå där i två timmar och svara på samma frågor. Det är inte alltid så kul. Vissa tycker att jag är kaxig, men jag försöker bara vara mig själv.”
Anja Pärson kan vara glad som en solstråle, tjurig som en unge eller envis som en åsna. Oftast syns det bättre i bild än i ord. Men trots humörsvängningarna är det just psyket som anses vara hennes största tillgång.
”Titta på Anja hur hon agerar precis innan start, hur hon skrattar, gäspar lojt och drar vitsar – medan konkurrenterna alltid ser dödsnervösa ut.
Hennes coolhet är en taktisk seger i dubbel bemärkelse, det är hemskt psykande för konkurrenterna att se henne så avslappnad, samtidigt som hon själv hushåller med adrenalinet tills det verkligen behövs – i backen” , säger Malin Roos som är reporter på den svenska tidningen Expressen och har följt Anja på nära håll.
Det gäller att kunna kontrollera sina hjärnspöken och sin rädsla.
”Jag tror att alla störtloppsåkare kan bli rädda, men vi aktar oss för att säga det. Vi har respekt för farten och vet att ett enda snedsteg lika gärna kan få oss att hamna under jorden.”
Anja var ögonvittne till tragedin som kostade den franska störtloppsstjärnan Régine Cavagnoud livet. Sånt känns.
”Det var ett enormt dråpslag för oss allihop. Hon var en så omtyckt och härlig person. Det värsta var att vi inte hann sörja henne. Nästa dag var det bara att dra vidare till nästa tävling.”
Världscupsåkarna är ständigt på resa. Men Anja bestämde sig redan som 16-åring för att resväskan är hennes hem. Skitsamma var den står.
Därför väljer hon hellre att lägga pengar på att familj och vänner ska kunna följa med på tävlingarna. Närheten till familjen är en förutsättning för att finna inre harmoni.
Det betyder också mycket att ha pappa Anders som tränare. TV-tittarna har sett många rörande bilder när kameran har fångat hur han tårögd följer åket vid sidan av backen.
”Vi är väldigt tajta. Han har gjort ett grymt jobb. Men det är nervöst för honom att se mig åka. Då kan han ju inte påverka något längre. Allt är upp till mig.”
I februari 2006 ska Anja upp till bevis – inför pappa, Tärnaby och resten av världen.
Ett OS-guld är det enda som fattas i prisskåpet. Men det ryms säkert fem.
miagahne.se 