Anders Timell

Anders Timell är inte riktigt klok.

Ändå – eller kanske just därför – passar han in överallt.

På finkrogen, i tv, på radio, i tidningarna och inte minst på golfbanan.

Golf är hans bästa medicin och största kärlek.

Alla är värda en komplimang. Det är Anders Timells stora livsmotto. Alla som någon gång satt sin fot på restaurangerna Riche och Teatergrillen ska känna sig sedda. Har någon klippt sig, bytt parfym eller gått ner några kilo är restaurangchefen själv genast framme och berömmer. Hans ansiktsminne är unikt.

Bloggprofilen Alexander Schulman kallade honom ”ett vuxet dampbarn med ett stort hjärta”. Och det ligger definitivt något i det.

Lika gärna som Anders Timell kan charmera en dam från noblessen kan han i nästa stund sno hennes minkpäls och valsa runt bland gästerna iförd densamma. Han har synts dra ner brallorna i tv, visar oanständiga filmer på sin mobil och har uppträtt offentligt endast iförd stringtrosor.

Som sidekick till Gry Forsell och Adam Alsing i radio Mix Megapols ”Äntligen morgon” håller Timell dessutom låda som om han gick på trippla espresso spetsade med speed. Hatad av vissa, älskad av andra. Tramsig som få.

Ändå är han snäll som ett lamm. Snäll, glad och omtänksam. Men som sagt, inte riktigt klok.

Vi stämde träff med denne spontanitetens gudfader för att prata om det som ligger honom allra varmast om hjärtat – golfen.

Solbränd, smärt och trivsamt småskäggig (”tjejerna gillar det”) dyker han punktligt upp i sin oregistrerade ”pundargurka” (=odefinierbar sunkig beige bil). Skjortan är bländvit, jeansen perfekt mörkblå och vindjackan av trendigaste märke. För att vara en smågalen sportfantast har han en utpräglad klädsmak.

Men vad han än gör, hur många program han än dyker upp i, hur vass han än blir på att putta kommer han alltid att vara mest känd som Martin Timells lillebror. Och det har han faktiskt inget emot. Tvärtom.

– Brorsan är ju så himla skötsam. Det är jättebra. Han kan aldrig ta ut svängarna riktigt, men jag kan springa runt och larva mig hur mycket som helst.

Spelar du och brorsan golf ihop?

– Nej. Han spelar inte. Han fick ett golfset av mig i 40-årspresent och det har han aldrig använt. Han vågar inte. Han är rädd för att han ska fastna. Och det stämmer ju, golf är som en drog.

När blev du själv fast?

– Jag började ganska sent, som 30-åring. Jag minns bland annat att jag satt och höll en monolog i ett TV-program med Martin och Cissi (Elwin) om alla golfens avarter. Jag tyckte det var så töntigt och förstod ingenting.

– Men när ägaren till Tranan, där jag jobbade då, köpte en golfrestaurang på Ingarö åkte jag ut dit och tittade. Jag undrade hur man skulle kunna spela där, rakt ut över en parkeringsplats. Men det visade sig vara åt fel håll. Jag hade ingen som helst koll på någonting. Men sedan började jag lira och fastnade. Jag är superhooked på golf.

Hur märks det?

– Jag har till exempel ett eget golfrum på Riche med en sju-åtta golfset, tio-tolv golfbagar och 20 puttrar. Jag kan inte slänga en enda klubba. Jag spelar vänster, så det är lite speciellt.

Är du vänsterhänt?

– Nej, men jag spelade med dubbelbackhand när jag spelade squash. Jag var rankad sjua i Sverige när jag var som bäst. Så vänster kändes naturligt.

Vilka styrkor har du?

– Putta och drive. Jag är väldigt dålig med järn, tyvärr. Och så är jag jävligt bra på att hålla humöret uppe. Det är roligt att spela golf.

Men hur får du ihop din tillvaro med morgonradio och sent nattliv på krogen – plus golf?!

– Jag går upp kvart i sju, går och gör radio. Åker hem och städar och gör lite fint. Sedan drar jag ut till en golfbana så fort jag kan om det går, åker hem, tar ut en tvätt, hänger upp den och åker till Teatergrillen och Riche och jobbar. Men jag försöker vara i säng till tolv. Då funkar det.

Vad krävs för att du ska spela golf? Strålande solsken?

– Nej, men ett rent samvete. Det har jag upptäckt mer och mer. Förut kunde jag spela i tid och otid, men man kopplar inte av om man har en massa grejer hängande över sig. Det gäller att ha ryggen fri och att ha gjort de grejer man ska. Först då är det roligt. Det är inte kul att smita iväg och ljuga om möten och sånt.

– Men jag har en väldigt förstående flickvän som aldrig har sagt ett ljud om golfen. Hon tycker det är upp till mig att bestämma var gränserna ska gå. Och det har hon ju helt rätt i. Det är en väldigt grabbig grej att man ska fråga om lov. Det är inte det man har en tjej till.

Är hon inte intresserad själv?

– Jo, hon spelar lite. Det är jättekul. Framför allt på resor. Oftast ligger golfbanor oerhört vackert. Ett praktexempel på det är Mölle. Det är som ett naturreservat där man knappt får gå, men på golfbanan får man röra sig hur mycket som helst. Det är ju lite underligt.

Vad tror du krävs för att bli riktigt bra i golf?

– Tyvärr att man är dum i huvudet. Det är så konstigt svårt. Man måste ha totalt fokus. I andra sporter går saker per automatik, här måste du hålla nerverna under kontroll. Det är som att slå en avgörande straffspark i fyra timmar. Alla som lyckas är på gränsen till psykopater.

Ändå älskar du det?

– Det är ett otroligt mysigt sätt att umgås med goda vänner. Och tävlingsaspekten är rolig. En enmetersputt kan både jag och Parnevik och en gammal pensionär nästan ha lika stor chans att sätta. Men ställer man oss i skidåkningssammanhang i en svart pist vet man vem som klarar det. Golf är unikt på det sättet. Plus att handikappssystemet gör det väldigt roligt.

– Jag kan inte tänka mig något bättre än en bra sommardag på Ullna och veta att man ska spela golf med tre av sina bästa vänner. De fyra timmarna är värda allt.

Inga nackdelar alls?

– Jag tycker att det tar lite för lång tid, men det är ju också själva poängen. Och att många tar sin golf på alldeles för stort allvar. Det är inte tyst när folk spelar badminton eller squash, men i golf är det alltid VM och ska vara knäpptyst. Det finns så jäkla många sopor som blommar ut på golfbanan och plötsligt blir den där väktaren de aldrig blev.

Det där lite snobbiga runt golfen, då?

– Jag kan tycka att det är kul att klä upp mig för att spela golf. När vi skulle städa en garderob hemma och min flickvän tog ut mitt femtonde par golfskor insåg jag själv att jag kanske är på gränsen till golfnarkoman. Jag tycker alltid att det alltid finns tillfälle för ett par snygga golfskor.

– Jag är inte speciellt manisk när det gäller städning och sådant, men när det handlar om min golfbag vill jag verkligen att det ska vara ordning.

Hur klär du dig helst på banan?

– Aldrig kortbyxor. Det är fult var man än är. Gärna ett par snygga byxor, manchester till exempel. Lammulls- eller kashmirtröjor och en pikéskjorta. Och så matcha med skorna. Som någon sa: ”Golfbanan är ett av de få ställena en vuxen man kan klä sig som en hallick.”

– Jag gillar alla prylarna runtomkring också, men det måste skötas med viss humor. Det är till exempel bara jag och Annika Sörenstam i Sverige som har en greenlagare från Rolex. Den är ascool.

Vilket är ditt favoritmärke på klubbor?

– Callaway, absolut. Många har varit på mig om att jag ska byta, men det skulle jag aldrig göra. Det är så förknippat med mig. Det är det enda varumärke jag får säga i radion. Det är dessutom de mest lättspelade klubborna. Man behöver inte göra det svårare än det är.

– Min store idol, Phil Mickelson som också spelar vänster, kör med Callaway. Men jag var faktiskt före honom. Annika Sörenstam är också en ganska bra förebild. Synd bara att vi i Sverige inte förstår hur stor hon är.

Har du några andra förebilder inom golfen?

– Jag hade en väldigt rolig golfrunda med Alice Cooper på Ullna förra året. Det tycker jag är en bra förebild. 59 år gammal, asrolig och hade tid över för alla som kände igen honom. Han lägger sin turnéplan så att det ska passa med golf. Han spelar minst 330 rundor om året. Det är helt galet.

– Vi spelade i fyra timmar, jag och Alice Cooper. Det hade folk kunna döda för. Han var jättehärlig. Han är duktig också, hade fem i handikapp. Men jag slog honom.

– Och så är jag kompis med Jesper Parnevik och Per-Ulric Johansson. Richard S Johnson är en väldigt god vän. Jag brukar åka över dit varje år i november och spela med dem på deras hemmabanor. Det är fantastiskt.

Ditt bästa golfminne?

– En väldigt rolig runda var med Jesper Parnevik i Florida när han gjorde hole-in-one och knappt blev glad. Han kunde inte komma ihåg vilken gång i ordningen det var, och det är vad folk drömmer om i hela sitt liv. Jävla svin!

– Min egen hole-in-one är jag också stolt över. Då hade jag med mig en annan artist, Niklas Strömstedt. Han är inte lika bra på golf som på fotboll, kan man säga. Det var på Ullnas tredje hål. Sonen Kim var med också, så det var väldigt kul. Tänk om man hade varit ensam!

Spelar sonen också?

– Lite grand, men han har tröttnat. En av de tråkiga sakerna med golfen är att den inte attraherar så många ungdomar. Det är så mycket regler och grejer. Klubbarna borde ta bättre vara på ungdomarna. De borde få hänga mer på klubbarna, bara ta cykeln, åka ner och spela lite – som det ska vara.

Vad har du själv för handikapp?

– Vad har jag nu…? 4,4. Som bäst har jag haft 3,6. Och jag spelar faktiskt på mitt handikapp. Det är väldigt många som inte gör det. Det är ett dumt system vi har i Sverige. I USA tror jag att man räknar snittet på de tio senaste golfrundorna. Det är ju mycket bättre.

I 40-årspresent fick du en resa där du skulle få spela på den legendariska Augusta-banan. Hur gick det?

– Det blev inställt tyvärr. Jag vet inte riktigt varför och det verkar inte som om det kommer att bli av. Men jag har fått spela på Loch Lomond i Skottland i alla fall. Det är coolt. Jag har spelat på väldigt många roliga banor, så jag har haft världens tur.

Väljer du resmål efter golfbanor?

– Ja, jag försöker göra tre-fyra golfresor per år. Två på hösten och två på våren. Gärna till Spanien, Portugal, Thailand eller Skottland. Det är ju det som är så kul, att man kan ha med golfklubborna jämt.

Favoritbanor i världen?

– Jag måste ju säga Loch Lomond. Men jag måste också säga Ullna. Fastän jag är medlem där tröttnar jag aldrig på banan. Mölle är fint. Och så tycker jag om Kristianstads golfklubb och Falsterbo.

Finns det några banor kvar som du skulle vilja spela på?

– Ja, Augusta förstås – om det går. Och Fancourt i Sydafrika.

Vad krävs för att det ska vara en bra bana?

– Att det är vackert och att banan är i bra skick. Jag tycker om när man är ute och går och det känns som om banan inte är anlagd, utan en del av naturen och att någon tycker om den.

– Stämningen på banan är också viktig. Där är Ullna unikt. Banskötarna är alltid ute på banan, men de stör inte och är alltid trevliga.

Är maten viktig för dig? Har du några favoritgolfrestauranger?

– Ja, den är jätteviktig. Ullna är grymt bra. Wermdö golfklubb också. Bro Hof tycker jag skjuter lite över målet när de försöker göra en lyxgrej av det.

Tittar du mycket på golf på tv?

– Ja, jag har Viasat Golf. Roligast är Europatourerna. Och Göran Zachrisson är fortfarande bäst, fastän han fyllt 70.

Hur känns det att vara 42, då?

– Det är okej. Det är inte världens roligaste, men det finns inte så mycket man kan göra åt det. Jag väntar på att jag plötsligt ska bli tunnhårig en dag. Man lever i den stora förnekelsen. Samtidigt är man nog lite tryggare i sig själv.

Hur orkar du ha en sådan energi jämt?

– Det vet jag inte. Om man bekräftar andra så bekräftar man väl sig själv på något sätt. Men ibland hänger jag bara hemma i soffan. Man måste våga pausa och ha tråkigt ibland. Jag är jättedålig på det. Att inte göra något är inte min stora grej i livet.

Men det var ett tag när du inte mådde så bra…

– Ja, då mådde jag jättedåligt och låg raklång i tre månader. Therese sa: ”Jag har varit ihop med en irländsk setter i sjutton år, nu är jag ihop med en amöba.” Utmattningsdepression kallas det visst. Man tror inte på det förrän man ligger där själv.

Hur kom du ur det?

– Förstående familj och vänner. Och så började jag gå och prata hos en terapeut. Det hjälper ibland och ibland inte. Jag försöker träna mer och hålla mig i form. Då mår jag bättre. Och golfen hjälper alltid. Det är min stora avkoppling och räddning.

Annons