Vi känner honom som en glad gamäng.
Solig, gullig och rak.
Fullt så enkelt är det förstås inte.
Sakta och tämligen osäkert har han med åren lyckats etsa sig fast i rutan som en sång- och dansman.
Hårt arbete är Anders Lundins bästa vapen till framgång.
Lemur är en liten halvapa som lever på Madagaskar. Den har ett krokigt mellanfinger, går i sidled och rör sig framåt på ett ängsligt sätt, samt har hög gullighetsfaktor.
Lemur är även namnet på Anders Lundins företag. Ett sammanträffande som knappast är någon slump. Blicken är aningen ängslig denna soliga Stockholmsmorgon, fingret har han klämt i ett mikrofonstativ och gullighetsfaktorn ligger definitivt på toppnivå.
Han ber ödmjukt om svart kaffe och smörgås på det gammalmodiga favoritfiket, där caffelatte inte ens kommer innanför tröskeln.
Bakom de tuffa silverbågade solglasögonen väntar den välbekanta pillemariska glimten i de isblå. Klädd i sliten svart T-shirt och röd träningsjacka framstår han som spännande och snäll i samma skepnad. Oborstat tilltalande, om än en smula blygare än i rutan.
Inte undra på att Anders Lundins charmar brallorna av kvinnor i varierande åldrar, musiklystna ungar, samt de stackars hantverkarna som sliter hemma i köket. Han har vunnit en Grammis för bästa barnskiva, gjort vanvettigt rolig och elak satir med R.E.A-gänget på Hamburger Börs och rest jorden runt ett par gånger om, med eller utan filmkamera.
Och nu intar förortsgrabben från Farsta Skansens scen för andra sommaren. En rock´n´roll-räv ska sjunga allsång, dansa och le ikapp med halva svenska folket. Som gammal hockeylirare jämför han det med forna tiders Hockey-VM; ett samlande program som alla ser och pratar om. ”Och Daniel Alfredsson kommer att dyka upp förr eller senare.”
Självfallet är det en ära att utnämnas till allsångsledare, men ändå bara början – ”en av sju avgörande finaler”.
46-årige Anders Lundin må ha avancerat från lätt skruvad radiopratare (”Jag försökte vara som Lennart Hyland på acid”) i ”Glädjetåget” och ”Sommartoppen” via TV-program som ”Bullen” och ”Det kommer mera” till de riktigt stora spektaklen som Melodifestivalen och ”Robinson”, men allsången har han bara petat på än så länge.
När han är färdig (läs nöjd) är ”Allsång på Skansen” en Anders Lundin-produktion av högsta klass. Perfekt förberedd, perfekt genomförd, perfekt blandning av humor, sång, värme och en liten skärva udda galenskap.
Precis som Anders Lundins egen personlighet. Eller en lemurs, om man så vill.
När jag intervjuade dig för tio år sedan var du livrädd för att du inte skulle kunna försörja dig som frilansare. Är du fortfarande rädd?
– Jag var det väldigt länge, men har blivit lite bättre nu. Rädslan att bli av med jobb har hela tiden drivit mig.
– Jag är rädd att någon ska komma och hämta mig och skicka tillbaka mig till korvfabriken, där jag hade mitt första sommarjobb och trodde att det var så livet såg ut.
– Känner inte många så? Eller är det bara jag?
Jo, alla väntar vi väl på att bli avslöjade som en stor bluff…
– Precis. Det är som när man jumpade på isflak som liten. Man kan sjunka när som helst. Det gäller att ha många isflak att hoppa till.
– Därför har jag gärna många olika jobb samtidigt. Jag har skrivit för resetidningar, jobbat för TV, gjort konferenciergrejer och hållit på med barnskivor. Något av alltihop borde man ju kunna överleva på – om allt annat sjunker.
Men det har gått ganska bra för dig…
– Ja, det ordnade sig. Men när vi sågs för tio år sedan visste jag inte heller vilken väg jag skulle ta. Om jag skulle gå ”Bullen”-vägen och vara lite trevlig, eller om jag skulle göra mera coola och smala saker.
Och vilken väg tycker du att du valde?
– Det blev nog inte så smalt… Och inte särskilt coolt heller. Men det är kul!
Du har ju ändå gjort det på ditt eget sätt…
– Jag försöker att göra det. Även om programmen är väldigt breda vill jag att det ska finnas en liten skärva av något som bryter av och är aningen svårtolkat. Det kan vara ack så lite, men någonting som är annorlunda.
Har du fått kämpa för rätten att vara dig själv?
– Nej, det tycker jag inte. I stället har jag fått hjälp att plocka fram det av duktiga människor som vet vad som fungerar och har förmågan att få det fram det bästa ur mig.
– Det är roligt att välja ut en bit av sig själv och förstora upp den. Det är lite som en roll, men det är ändå en del av mig.
Men det känns ändå som om du har vunnit i långa loppet…
– Jag tycker faktiskt inte att det har varit så buckligt på vägen. Det har gått i ganska maklig takt. Jag har knappast gjort någon kometkarriär. När vi gjorde ”Bullen” var jag 35 år och hade nyss börjat. Det är 15 mystiska år innan dess, då ingen vet vad jag gjorde.
Så vad gjorde du, då?
– Jag sprickvickade som lärare, sen vet man inte riktigt… Jag kämpade på i olika band och gick på Dramatiska Institutet. Bland annat.
Drömde du om att bli TV-stjärna som liten?
– Nej, det fanns verkligen inte i min värld. Ingen i Farsta hade ett yrke som jag kände till. Jo, en hade en farsa som var taxichaffis. Det var jävligt coolt. Han hade en snygg Cortina, som han parkerade där hemma.
– Vi såg inte ens någon som var känd. Det gick ett rykte att Janne Forsell eller Kjell Alinge hade varit i något av höghusen. Det var det närmaste vi kom den världen.
– Det gick inte att föreställa sig att man skulle kunna ta sig in vid TV. Det var ju på Hylands Hörna-tiden, svartvitt och jättekonstigt för alla.
Så är dina föräldrar stolta nu?
– Pappa är den som verkligen går igång på det. Han är så stolt som man någonsin kan bli. Händer det något mer nu så spricker han.
– Det här med allsången tycker han är väldigt roligt. Och klassiska sammanhang som ”Gäster med gester”, eller när jag sitter bredvid ”riktiga” artister i ”Så ska det låta”.
Är det då han ställer in videon?
– Ja. Fast han stänger av så fort jag inte är i bild. I ”Robinson” bandade han bara mina grejer. Han stängde av videon när de visade tävlingarna och bilder från lägret.
Känns det som en revansch att du får leda allsången igen?
– Allting känns som en revansch. Alla människor har nog känslan av ”Jag ska allt visa dem!”. Sedan har man kanske inte riktigt klart för sig vilka man ska visa och exakt vad det är man ska visa. Men det är en väldigt stark drift.
Upplever du höga förväntningar som en sporre eller får du prestationsångest?
– Både och. Det kan vara jobbigt att kliva in i ett sammanhang där folk har höga förväntningar på mig. Därför är det viktigt för mig att göra så mycket jag kan i förväg. När det sedan närmar sig vet jag att jag har gjort allt vad jag har kunnat för att förbättra mina svaga sidor.
– Förra året tog jag lektioner i sång, dans och teater. Jag tror inte att någon människa märkte någon skillnad, men för mig var det viktigt. Jag kände mig lite mera säker och vågade lite mer.
Så förberedelser är viktigt?
– Mycket. Det är min enda metod att ta mig förbi hindren av dåligt självförtroende. Jag måste förbereda mig jätte, jättemycket, och långt innan.
Har du lyckats bygga upp ditt självförtroende eller är du född med det?
– Det har blivit mycket bättre med åren. Det är en väldig skillnad mot när vi sågs sist, till exempel.
– Och det är viktigt att lägga märke till det själv. Man behöver ju inte älta att man har dåligt självförtroende i all evighet. Till slut måste man backa och inse att man faktiskt har klarat av saker och är lite bra.
Har du haft en medveten strategi under din karriär?
– Ja, det har jag nog. Inte så att jag har kunnat tänka ut vad jag skulle kunna få lov att göra. Jag hade aldrig själv kunnat hitta på att jag skulle kunna få leda ”Robinson” eller ”Allsång på Skansen”. Jag har bara följt med sådant som dykt upp.
– Däremot har jag alltid lagt ned dubbelt så mycket arbete som någon skulle kunna förvänta sig av mig – på varenda jobb. Gör man ett jobb bra kanske man får ett nytt erbjudande. Och det nya kanske är lite roligare än det man just hade.
– Då har man också råd att lägga ned extra mycket energi på saker som kanske inte märks. Det är till exempel ingen som vet att jag har fått en Grammis.
Hur viktig är musiken för dig?
– Jätteviktig. Därför var det så kul att jag och Lars In de Betou fick den här Grammisen för vår barnskiva (”Känsliga bitar”, red:s anmärkn). Vi har hållit på med musik för barn i tio år. De sista fem åren har vi turnerat. Det är väldigt roligt att få göra de här låtarna live och se att de funkar.
– Vi gör egentligen inte så mycket, har inga lustiga hattar och inget ”Nu ska alla klappa knäna!”. Ofta sitter de bara och gapar. Men det är nog skönt för barn att bara få glo ibland.
– Efter ett tag märker man att de börjar röra på munnarna och kan texterna. Då känner man sig som en Kent-farfar åt alla. Hade de varit gamla nog att få ha tändare skulle de ha viftat med dem under balladerna.
Hur skiljer sig känslan att uppträda för barn och vuxna?
– Det är ganska likt. Plötsligt är det någon om ropar något helt apart. På Börsen kan det vara 50-åriga farbröder som har druckit för mycket och skriker något helt galet, som ”Hammarby!”. Barnen ropar i stället sånt som ”Varför har du gula byxor?”
– I båda fallen händer det att någon plötsligt reser sig och ramlar och slår sig. Man får ta det därifrån och försöka få in lite skratt emellanåt. Humorn är min väg.
Alla former av uppträdanden måste vara en enorm urladdning mentalt…
– Ja, man är väldigt uppe i varv efteråt. Och det finns ingenstans att göra av det. Jag ledde Grammisgalan ett år och trodde att jag skulle kunna festa av mig all spänning efteråt. Det gick ju liksom inte. Den mängden whisky existerar inte i andra änden. Det är bara att acceptera att man har gjort det och att det är över.
Så hur laddar ni ner efter allsången?
– Vi är några stycken som åker till ett ställe på Söder och tar en öl och äter korv. Det blir lite väl stillsamt att bara åka direkt hem till lägenheten i Vasastan. Man behöver gå ned i varv, helst tillsammans med andra.
– Men efter förra sommaren var jag rätt slut. Mer än jag trodde. Man måste ha en enorm självdisciplin hela tiden. Förbereda allt, göra manus, lära sig dansa, öva in sångerna och komma ihåg vad alla heter.
– Inte minst pressbiten upplevde jag som jobbig. De står liksom och väntar på att jag ska göra bort mig, att en broms ska bita någons sko eller så. Det finns gott om humlor och bin där, så förr eller senare kommer någon att bli getingstucken. Då blir det krigsrubriker igen.
Tar du illa vid dig av skriverier och elaka recensioner?
– Jag har blivit bättre. Men jag kommer nog alltid att bry mig, och det tar tyvärr upp väldigt mycket energi. Vissa krönikörer och recensenter kommer alltid att kännas som någon sorts demoner för mig.
Så hur är du när du har en dålig dag och inte är ”Spillevinken på Skansen”?
– Jag är jävligt trist och oentusiastisk. Ältande är mitt signum. Jag ältar någon skitsak och blir dumtjurig. Det blir som ett svart hål. Ofta är det datorn som krånglar.
Är du rädd för att bli bekväm av framgången?
– Ja, det ska man akta sig för. Därför är det kul att få göra små resereportage för ”Packat & Klart”. Ibland har jag filmat och rest själv, ibland följer min fru Kerstin med. Då släpar vi runt utrustningen runt halva Asien och sitter och redigerar tills vi blir blodiga i ögonen – för ett inslag på sju minuter. Det är nyttigt.
Kan du bli mätt på att resa?
– Jag försöker att bli mätt. Jag jobbar på det, men jag är inte riktigt där ännu.
Varför vill du bli mätt?
– Jag har aldrig varit hemma och varit ledig. Jag har aldrig levt ett normalt, hanterligt liv och kunnat säga: ”Javisst, jag kommer över!” När jag är hemma är det bara jobb, och all tid är uppbokad. Jag sparar ihop en period och sticker så fort jag blir ledig. Dagen efter jag har jobbat klart sitter jag på ett plan och är borta i tre månader.
– Jag tycker fortfarande att det är toppen, men skulle vilja prova att dra ner på intensiteten.
Blir du aldrig blasé på själva resandet, då?
– Nej. I så fall tycker jag att det är coolt att befinna sig på ett väldigt exotiskt ställe och vara så pass bekväm i det.
– Jag känner mig väldigt lycklig när jag är på väg. Att sitta på en buss i Laos mellan två städer man aldrig har hört talas om och veta att resan tar tolv timmar, kanske arton. Bussen rullar på och landskapet åker förbi – det tycker jag är fantastiskt.
Är din fru lika road av att resa?
– Nästan. Jag kan resa för resandets skull och sitta och kicka på att ha jättetråkigt i någon konstig by för att jag inte kommer därifrån. För mig har det ett egenvärde. Hon tycker hellre: ”Om det inte är kul skiter vi i det och åker hem.” Jag försöker lära mig lite av det.
– Jag är inte så bra på semester. Jag har inte ro att bara ligga någonstans. Jag tog dykarcertifikat för ett par år sedan. Det var lösningen på allt. Det är bad och vatten, men man gör ändå något. Det är spännande, och man kan till och med bli lite rädd emellanåt.
Har du någon drömresa kvar att göra?
– Jag och min fru skulle ha åkt till Kanada i höstas. Vi skulle ha åkt till Vancouver och Klippiga bergen, tittat på valar, späckhuggare, grizzlybjörnar och alltihop. Men vi blev tvungna att ställa in i sista minuten.
– Den resan känns så konkret och var så nära att det är nästan som om vi har gjort den. På så sätt är det en drömresa; den finns bara i fantasin.
Vart reser du helst annars?
– Asien är svårt att slå. Det är som gjort för att resa i. Bra bussar, trevliga människor, färgglatt. Men djurlivet i Afrika är förstås fantastiskt. Det är alltid djur inblandade i mina resor.
Naturprogram kanske blir nästa stegpinne i karriären?
– Det hade varit trevligt, men jag tror nog att man behöver kunna lite mer zoologi.
Så om allsången, barnskivorna, resereportagen och manusförfattandet går åt skogen, och alla isflak sjunker på en gång – var hittar vi dig då?
– Jag hade ett sommarjobb på parkförvaltningen. Jag åkte runt på flakmoppe och planterade rhododendronbuskar. Det var väldigt behagligt. De kanske skulle vilja ha mig tillbaka.
miagahne.se 